Den 1:a på Moderna: Biljana Djurdejevic

Blickarna kommer från tonårsbarn i målningarna Living in Oblivion (2006), Hanging On (2006) och Dummies (2006). Någonting förefaller ha hänt med barnen. Kanske någonting ohyggligt. De verkar ha varit utsatta för någon typ av övergrepp. Men vi vet inte vad. Det finns ingenting förutom blickarna och kropparnas hållning som tyder på någon form av utsatthet.

Det är just denna vaghet om vad som har hänt som gör målningarna intressanta. Vår massmedialiserade värld kännetecknas av sensationer av olika slag, gärna sådana som har med barn och ungdomar att göra. Jag känner just igen målningarnas blickar från dagstidningar och teve. Det går till exempel knappt någon dag utan att en pedofilihärva eller barnarbete nystas upp någonstans i världen. Finns det fler pedofiler och mer barnarbete nu än tidigare? Eller är det så att massmedierna tänjer på gränserna av vad som rapporteras från en värld som dessutom krymper?

Djurdjevic målningar associerar till sådana frågeställningar. Men den känslomässiga intensiteten i dem innebär även en närmast fysisk upplevelse av verken. Blickarna tränger nästan under huden på mig. Hur kan jag förstå vad som skett med dem? tycks barnen tänka. Tyst står jag och stirrar tillbaka. Ja, just det, hur kan jag förstå? Vill jag förstå? Vilket ansvar har jag som vuxen samhällsmedborgare för det som skett dem?

Verken är ohyggliga. Sorgliga och skrämmande. När jag ser på hennes tidigare målningar förstår jag också att hon uttrycker maktrelationer av olika slag. Omen också om måleriska grepp som skickligt understryker relationerna och de obehagliga ämnena.

Hennes tidigare målningar som Dentists’ Association (1996-98), Cabaret (1999-2000) och The Last Days of Santa Claus (2001) bygger på en klassisk kompositionslära. I Dentists’ Association är det fyra tandläkare som poserar i en mottagning och associerar till i synnerhet flamländska 1600-talsporträtt av olika yrkesgrupper. Cabaret innehåller fyra soldater på hästar som stormar fram omgivna av skällande kamphundar. I den finns också tydliga referenser till barockens bataljmålningar medan The Last Days of Santa Claus har tydligt hämtat sin formmärssiga inspiration från Andrea Mantegnas Kristi begråtande från ca 1490. Liksom Mantegna målar Djurdjevic med ett förkortat perspektiv som skapar en djup illusionsverkan i bilden. Men i stället för Kristus ser vi en död jultomte som ligger på lit de parade med en julkrans under huvudet.

I hennes senaste arbeten, som till exempel Living in Oblivion, har det smugit in någonting som ”stör” den välbalanserade måleriska kompositionen. Liksom i manierismen från början av 1500-talet förvrängs proportioner och rumsillusionen. Betraktar jag målningen tillräckligt länge får jag närmast en svindelkänsla. Kropparna ser ut att trilla ut ur rummen de befinner sig i, ja, kana ut ur målningarna.

Verken tangerar en diskussion hur en estetisk upplevelse kan förenas med etiska frågeställningar. I John Gays The Beggar’s Opera från 1728, som Bertolt Brecht senare omvandlade till sin Tolvskillingsoperan, sägs det: ”Mord är den mest moderiktiga förbrytelse en människa kan göra sig skyldig till.” I Brechts fall stannade emellertid den estetiska upplevelsen inom fiktionens område. Som Brecht menade uttrycker till exempel ett tidningsfotografi av en fabrik ingenting om arbetarnas sociala, ekonomiska eller politiska villkor. För att åskådligjöra sådana villkor måste man skapa teater.

Djurdjevic komplicerar dock detta genom att förvränga illusionen. I hennes tidiga målningar äger de konsthistoriska referenserna rum i nutida miljöer, ibland med absurda resultat. Cabaret verkar utspela sig i en simhall eller en obduktionssal!? Hur som helst presenteras de blodtörstiga känslorna i en kall och klinisk miljö. Anakronismen frambringar en märkvärdig aura i målningen – våldet är tidlöst.

I serien med de utsatta tonårsbarnen är det framförallt de manieristiskt målade perspektiven och barnens blickar som står i centrum. Våldet är inte explicit utan det äger rum i min, betraktarens, föreställningsvärld. Jag ser rakt in i en mörk avgrund och kommer att tänka på 1800-talsförfattaren Thomas de Quincey som menade att ett konstverk om ett mord inte är berättelsen om mordet, utan själva mordet. Det innebär att perspektivet vid betraktandet av mordet inte kan vara offrets, utan måste vara mördarens eget – eller betraktarens. Om man verkligen lyckades med att inta offrets ståndpunkt skulle fruktan bli så överväldigande att den estetiska upplevelsen inte skulle vara möjlig.

Det som gör Biljana Djurdjevic målningar både storslagna, obehagliga och angelägna är att hon just lyckas förena estetik med etik. Det finns dessutom en geografisk hållpunkt. Jag läser in Balkans brutala nutidshistoria i hennes målningar. Historien har sår som inte vill läka. Men det gäller ju för övrigt i hela världen.

John Peter Nilsson