Text av Ann-Sofi Noring

Det var en knivskarp installation, en rekonstruktion av Le Nôtres symmetriska generalplan för Solkungens centralistiska upphöjelse. I stället för tuktade häckar och barocka skulpturer markerade köksattiraljer av alla de slag linjerna i planen. Det var som att ersätta envåldshärskarens överblick med köksans spefulla grimas. Högt och lågt, monument och antimonument. Fem år senare lade hon om planen på Västerås Konstmuseum, en i sig symmetrisk 1800-talsbyggnad, med ett symboltyngt förflutet som rådhus. Här var hennes hushållning än mer sparsmakad, i princip hoplånade utensilier från släkt och vänner, dock utan personlig prägel – den sorts massproducerade föremål vi alla har. Kontrasten mellan kungens revir och Elisabeth Westerlunds kartbild var påtaglig och komisk, samtidigt fastnade skrattet i halsen: om Louis XIV hade tolkningsföreträdet på sin tid, vem har det idag?

Hoppsan var den talande utställningstiteln på Enkehuset 1996, då Elisabeth Westerlund gjorde en total arkitektonisk saltomortal: en modell över Prags stadsteater vändes ut och in, och sattes upp och ned under ett omkullvräkt glasbord. Ett lustmord på höga men grundlösa pretentioner, en förvrängd spegelbild av utställningsrummets kyrkliga förhistoria. Alice hade just kommit på besök från sitt Underland, genom taket och ur spegeln hängde hennes hår ned. Här befann hon sig mellan den ena och den andra sidan av spegeln, mellan vår värld och det undre landet.

Det omvända perspektivet, högt och lågt och det komiska sammanträffandet mellan till synes oförenliga världar, går som en tvinnad tråd genom Elisabeth Westerlunds konstnärskap. På skulpturens Hus visade hon 2002 verket Bit för bit där hon i den stora högtidssalen med tiotalet meter i takhöjd, lät droppa stearin till ett ringlande intrikat mönster. Tops och ostbågar krönte anrättningen, som hade vissa likheter med en spettekaka i kolossalformat. Ett stycke knypplad arkitektur.

Inte långt från associationerna till hus och härd står Laura Ashley med sina evigt blommiga mönster. Elisabeth Westerlund tog ett stycke blommig tapet som utgångspunkt för sitt verk Wall Flower (2001) och nålade undan för undan fast riktiga blomblad som multnade allteftersom. Förgänglighet och ideal, natur och kultur. Denna dubbelhet kommer till uttryck även i de två verk av Elisabeth Westerlund som Moderna Museet har i sin ägo sedan i somras: ett textilt fotografi och ett stickat objekt. Hon har fäst bitar av fotografier på tyg, limmat fast ett cirkelformat garnmönster och vips stiger det till synes oansenliga till ytan, tar över det ursprungliga motivets konnotationer (Haga, svensk stormakt), ett kalejdoskopiskt mönster av spritsiga möjligheter. Garnobjektet tycks oupphörligen vara på väg att sjunka genom golvet, delvis upprepat ringlar garnet från stickningens epicentrum.

Tidsaspekten är avgörande i Elisabeth Westerlunds verk. Den 1:a på Moderna är inget undantag. Ett bygge av allt vi bokstavligen lämnar efter oss – disken, alla ratade koppar och kannor, samtidigt en långsamt exponerad bild av allt som minnet rymmer – måltider, kaffestunder, prat. Det påtagliga och det upplevda tvinnas samman, en plats har uppstått, en topografi där ”Skytten är optimistisk” vilar på sirliga likörglas och kröns av det blommiga locket från en sockerskål. En balansakt försiggår ovan våra huvuden – och om vi inte aktar oss, kan vi åtminstone i tanken slå i. Det är vackert, men också lite olustigt, endast en glasskiva skiljer oss från en krasch. Akta, akta säger vi till barnen och så tunn skiljelinjen är, närmast obefintlig, mellan ordning och kaos, lycka och katastrof. Elisabeth Westerlund osäkrar läget med vardagliga medel.

Ann-Sofi Noring