Nathalie Djurberg & Hans Berg, Florentin, 2004 © Nathalie Djurberg & Hans Berg / Bildupphovsrätt 2018

Nathalie Djurberg

Det går inte att vara oberörd av Nathalie Djurbergs animerade filmer. Först verkar allting vara enkelt och oskuldsfullt. Filmernas figurer är gjorda i modellera och agerar i tecknade eller enkelt uppbyggda scenografier. Formen påminner om barnteveprogram och det känns onekligen som att bli barn på nytt när man ser hennes filmer. Världen är stor och innehåller spännande nya saker.

Snart förstår man dock att de där spännande nya sakerna har en mörk och hotfull sida. Flickor som leker bland prunkande blommor börjar plötsligt slåss med varandra, en man som skojar alltmer närgånget med två flickor blir brutalt nedslagen och i en annan film dränks två flickor i avföring. Djur förekommer också men inte alltid som gosiga gulledjur utan också som otämjda eller luriga varelser. Även de inklippta pratbubblorna innehåller ett grovhugget och ibland felstavat språk. Det är som om Djurberg lyfter fram sidor av människan och hennes omgivning som vi inte vill kännas vid.

Nathalie Djurberg är född 1978 i Lysekil och var bara nitton år när hon blev antagen på Konsthögskolan i Malmö. Då arbetade hon främst med måleri men började efter hand att experimentera med Super 8-film. Till exempel gjorde hon en film av en målning med en sol som går upp och ner. När hon sedan upptäckte modellerans möjligheter började filmerna växa till små berättelser. Hon filmade lite i smyg i sin ateljé då hon inte tyckte att det var riktig konst. Det var först när en extern handledare kommenterade att filmerna inte ryms någon annanstans än i konsten som hon fick mod att visa dem.

Jag vill beskriva hennes verk som barnförbjudna barnfilmer. Sagovärldens idyll slits sönder av våldsam brutalitet och ångest. Det handlar om ensamhet och människans bitvis absurda beteende. Men också om krig, rädsla, osäkerhet och sexualitet. Jag misstänker att det finns en hel del av Nathalie Djurberg själv i filmerna. Kanske bearbetar hon sin egen förtvivlan och sina egna rädslor? Och kanske lever hon ut lite hemliga fantasier ibland?

Den nästan psykotiska filmmusiken av Hans Berg förstärker upplevelsen av att någonting är på gränsen till att gå överstyr. Det blippar och bloppar i en blandning mellan trudelutten från en Hemglassbil och digitaliserad tivolimusik. Överhuvudtaget är det som om berättelserna och musiken tillsammans blir en metafor för ett socialt eller rent av samhällelligt tillstånd. I en allt större utsträckning, i allt fler medier, bombarderas vi av sex och våld i alla möjliga och omöjliga tappningar. Allt är till salu. Det är svårt att värja sig, att freda sitt eget liv i en sådan miljö.

Djurberg använder sig av en sardonisk humor i sina filmer för att skapa distans till de allvarliga ämnena. Jag ler, fnissar och skrattar trots berättelsernas ofta våldsamma förlopp. De tvära kasten mellan skratt och förtvivlan anknyter till Sigmund Freud – humorn blir en form av olydnad, en vägran av att ge efter för de sociala fördomarna. Eller som Yvonne Duplessis skriver i Le surréalisme (1950): ”Humorn kännetecknar inte bara dem som inte låter sig förblindas av verkligheten. Den har även en djupare sida, såtillvida att den uttrycker jagets vilja att befria sig från verkligheten och bli okänslig för dess angrepp. Den yttre världens törnar kan till och med ge upphov till njutning. André Breton berättar om Freuds exempel där en dödsdömd en måndag på väg till galgen utropar: ’Veckan börjar bra!’ Tack vare att humorn förskonar oss från ’den prövning som smärtan framtvingar’ har den ett ’högre värde’, och ’vi uppfattar den som särskilt effektiv när det gäller att befria och höja oss’.”

Bretons tolkning av humorn för ”att befria och höja oss” var en viktig ingrediens för surrealismens syn på konstens utopiska möjligheter att skapa en bättre och skönare värld. Surrealisterna ville förändra världen genom att åskådliggöra det undermedvetnas ”sanna” verklighet: en absolut sanning, bortom det borgerliga förnuftets falska fasad.

På sitt sätt smyger också Djurberg in i vårt undermedvetna. Jag tror dock inte att hennes konstnärliga vision är ”att befria och höja oss”. Men hon vill att vi ska se igenom falskhet och förljugenhet. Just sagovärlden är ett tacksamt instrument då den ibland snarare förstärker fördomar än raserar dem. Men hon använder samtidigt sagovärldens frihet att fabulera och berätta om komplicerade mänskliga beteenden. Filmerna kritiserar alla olika slag av översitteri och det är alltid den slagne eller utnyttjade som segrar till sist. Humorn inger både hopp och förtvivlan men framförallt är den en attityd för att inte låta sig fångas in, ringmärkas eller kontrolleras. Precis som Nathalie Djurberg.

Text: John Peter Nilsson