Fotografiska formationer

De tidiga reportagen har något romantiskt och nostalgiskt över sig med älskande par, caféer, rökiga jazzlokaler och andra välbekanta miljöer från Paris. Han anlitades av modetidningen Elle för porträtt och kortare artiklar samt blev under 1958 medlem av den välkända bildbyrån Magnum innan han gick tillbaka till att arbeta som freelance redan året efter. Ett återkommande motiv är porträtt av personer inom fransk film och ”la nouvelle vague” exempelvis av Jean-Claude Brialy, François Truffaut och Jean Seberg.

Under 1960-talet utvecklade Sieff sitt modefotografi och arbetade mycket för Jardin des Modes. Hans mode- och reklambilder karakteriseras av att modellerna kom nära bildplanet, eftersom han ofta använde vidvinkelobjektiv. Arbetsmetoden gick ut på att få nära kontakt både fysiskt och känslomässigt. Det finns ingen distans vilket gör hans bilder fräcka och intressanta för betraktaren. Sieff fick kontakter i USA och började pendla med sina katter mellan New York och Paris. Han arbetade för de lite mer progressiva amerikanska tidskrifterna Show, Glamour och Esquire, men framför allt för Harper’s Bazaar, vars nye chefredaktör Marvin Israel han lärt känna. Fotografiskt var detta en intressant tid då den klassiska svartvita fotografin utmanades och förändrades mot mer personliga och konstnärliga projekt. På Museum of Modern Art i New York visades uppmärksammade utställningar med exempelvis Diane Arbus, Robert Frank, Lee Friedlander och William Eggleston, vilka påverkade många yngre fotografer och ledde till diskussioner kring mediet.

Sieff upptäckte dansen i samband med att han under några månader 1953 gick på en fotoskola i Vevey i Schweiz där en av övningsuppgifterna råkade vara just ”dans”. Han fascinerades av dansarnas långa, smala kroppar och muskler, lukten av svett och det hasande ljudet av dansskor mot golvet. Den unge Jeanloup Sieff förälskade sig i dessa kvinnor som liknade skulpturer av Alberto Giacometti – de blev hans kvinnoideal. Senare erbjöds han att illustrera en bok om dans. Det blev hans första bok J’aime la danse (1962) med en informativ text om ”le balletomane” av Jean Laurent. Uppdraget gav Sieff tillfälle att också träffa och lära känna några av dansens stora personligheter som Claire Motte och Rudolf Nurejev, vilken precis hade flytt till väst. I dansbilderna kombinerades hans känsla för form, rörelse och kropp. Men det var inte föreställningarna – när allt såg perfekt, viktlöst och vackert ut, som intresserade honom. Det han ville fånga i bild var dansarnas dagliga rutiner – den smärtsamma kampen att försöka få den egna kroppen att utföra de mer eller mindre omöjliga rörelserna. Under 1974 fotograferade han den amerikanska dansaren och koreografen Carolyn Carlson för tidskriften Réalités. Serien framställer henne som självlysande och nästan overklig, både lockande och lite obehaglig i sin perfektion. Samarbetet fortsatte och han dokumenterade Carolyn Carlson och hennes dansare under en workshop i modern dans på Operan i Paris, vilket ledde till att fotografierna projicerades samtidigt med uppförandet, som en pendang till koreografin. Dansen blev ett återkommande tema i Sieffs yrkesliv, även om det blev mer sporadiskt mot slutet.

I början av 1970-talet flyttade Jeanloup Sieff ihop med den tyska modellen Barbara och de bildade familj. De reste en hel del och var bland annat i Death Valley i Kaliforien där flera av hans fascinerande landskapsbilder är fotograferade. I denna serie blev vägar, ökenlandskap, fält och stränder till vackra och oväntade bildformationer. Sieff började ställa ut och hade några viktiga galleriutställningar och han fick genom åren flera priser och utmärkelser för sin fotografi. Detta var en tid då flera av de gamla legendariska fotograferna fortfarande levde och Sieff träffade och umgicks bland annat med Jacques-Henri Lartigue. Men det var samtidigt en brytningstid och fotograferna som hade försörjt sig genom uppdrag för de populära bild- och modetidningarna var nu tvungna att hitta andra vägar. Sieff hade bland mycket annat ett uppdrag att ansvara för bokserien ”Journal d’un voyage” för förlaget Denoël, där han bjöd in fotograferna och kollegerna Robert Doisneau, Duane Michals och Martine Franck att medverka.

Steget från dans- och modebilder till nakenbilder är inte långt och de är ett uttryck för hans kärlek till kvinnor, kroppar och fotografi, vilka så småningom samlades i boken Torses nus (1986). Skuggorna lyfter fram bröstens och rumpornas former eller döljer dem försiktigt. Diskussionerna kring modefotografins konventioner och objektifiering av den kvinnliga kroppen är inte närvarande i Sieffs egna kommentarer till sina bilder. Hans bildvärld är inte oskyldig, men han verkar ha haft inställningen att han endast skapade något vackert av det han tyckte var mycket vackert. De manliga modellerna är också utmanande. Porträttet av en naken Yves Saint Laurent från 1971, placerad som en grekisk marmorskulptur på en sockel, är ett av de mest uppmärksammade exemplen.

När Jeanloup Sieff sammanfattade sin karriär och sitt liv efter fyrtio år som fotograf reflekterade han över frågan kring konst och fotografi. Han hade svårt för begrepp som ”kreativ fotografi” och ”vintage print”, liksom uppdelningen mellan kommersiella och personliga uppdrag. Men egentligen är detta typiskt för den generation han tillhörde, för hans identitet som fotograf och för hur fotografins förutsättningar långsamt förändrades efter kriget. Reklam- och modevärlden försörjde honom, men gav honom också stora möjligheter att resa och att experimentera och utveckla den egna stilen och de personliga projekten. Många av hans bästa bilder kommer ur de kommersiella uppdragen och har från 1970-talet och framåt ställts ut, köpts in till fotosamlingar och publicerats i påkostade fotoböcker. De har blivit en del av fotohistorien.