Group 2
Produktionsbild från inspelningen av filmen Hallo Baby (Svenska Filminstitutet)

Produktionsbild från inspelningen av filmen Hallo Baby (Svenska Filminstitutet), 1976 Foto: Walter Hirsch/Filminstitutets bildarkiv

Marie-Louise Ekmans filmer

I utställningen visas Barnförbjudet och Den dramatiska asylen under hela utställningsperioden. Under september kan du se flera av Ekmans filmer och tv-produktioner på museet. Programmet varvas med presentationer och samtal. Här kan du läsa om filmerna som visas.

Hallo Baby, 1976

Hallo Baby är Marie-Louise Ekmans första och kanske mest kända film, skriven av Ekman själv och regisserad av den dåvarande maken Johan Bergenstråhle. Handlingen tar sin utgångspunkt i en ung flickas uppväxtår och beskrivs ofta som delvis självbiografisk. Mot färgglada kulisser signerade Carl-Johan De Geer iscensätter Ekman en barndom präglad av föräldrarnas ständiga konflikter och faderns dekadenta liv i Stockholms teatervärld. När flickan växer upp och lämnar barndomshemmet ger hon sig in i huvudstadens konstkretsar. Den nu unga kvinnan, spelad av Ekman själv, rör sig in och ut ur olika rum och relationer; hon är ständigt på språng, men har inte alltid en tydlig vilja. Stundvis kastas hon genom handlingen likt en docka med ett nästintill obefintligt minspel. Ändå framstår kvinnoblivandet i slutändan som en produktiv process: Ekmans Baby klär på sig och klär av sig såväl kläder som identiteter och hämtar kraft i traditionellt feminina uttryck.

Mamma pappa barn, 1977

Marie-Louise Ekmans regidebut, den halvtimmeslånga filmen Mamma pappa barn, riktar sig i huvudsak till en yngre publik. Under 60- och 70-talen växte kritiken mot tidigare generationers barnkultur. Många menade att barn och unga möttes av en idealiserad världsbild i kulturen och varken exponerades för eller tilläts ha ”obekväma” känslor som vrede, hat och sorg. Ekman ville ändra på detta. Mamma pappa barn utspelar sig i ögonhöjd med en flicka som kämpar med den snäva roll hon tillskrivs av vuxenvärlden. Föräldrarnas värld tycks i flickans ögon främmande och bisarr – en känsla som förstärks av den besynnerliga scenografin. Ingen ser saker som hon gör, och ingen ser vem hon verkligen är. Med hjälp av svart humor och stundvis tunga ämnen vidgar Ekman idén om vad det innebär att vara barn. Lika levande som flickans fantasi är, lika realistisk är barnets känslovärld i en film där allt är tillåtet.

Produktionsbild från filmen Barnförbjudet (Svenska Filminstitutet)
Produktionsbild från filmen Barnförbjudet (Svenska Filminstitutet), 1979 Foto: Carl Johan De Geer / Svenska Filminstitutets bildarkiv

Barnförbjudet, 1979

Barnförbjudet följer upp många av de ämnen Marie-Louise Ekman introducerat i Mamma pappa barn från 1977. Ekman ville komma bort från den tillrättalagda och romantiska bilden av barns emotionella liv genom att vidga de unga karaktärernas känslospektrum i kulturen. Här möter vi en ung flicka som drömmer om sitt födelsedagskalas – en stor fest där både familjen och förskolans barn och personal medverkar. Flickan vaknar av att föräldrarna grälar, varpå mamman lämnar lägenheten i vredesmod. Carl Johan de Geers färgsprudlande scenografi leker med skala och form och är lyhörd för barnets fantasifulla perspektiv, i sovande såväl som vaket tillstånd. Mitt i den förtrollande tillvaron låter Ekman flickan uppleva det plågsamma och smärtsamma i en vuxenvärld hon ännu inte riktigt begriper.

Stilleben, 1985

Ekman arbetar i denna säregna långfilm med teater, rumslighet och rollspel. En skådespelarensemble bestående av bland andra Johannes Brost, Rolf Skoglund och Örjan Ramberg gestaltar en familj med vänkrets som tillbringar en dag på en solig terrass utanför en ståtlig villa på landsbygden. Vitpudrade och uppklädda i historiska klädnader spelar de upp ett absurt och osammanhängande kammardrama på klassiskt 1700-talsmanér. I utkanten av scenerna cirkulerar en flicka – dottern i familjen, som i kontrast till de vuxnas överdrivna framtoning framstår som den mest vettiga i sällskapet. Trots bristen på tydlig handling framkallar de fragmentariska dialogerna en distinkt ton och stämning. Med ett manus späckat av kulturella referenser och lekar med kön, sexualitet och identitet driver Ekman många av sina klassiska temata till sin spets. I slutet av filmen tar handlingen en dramatisk vändning som öppnar mot nya världar.

Målarskolan, 1990

Mellan 1984 och 1991 var Marie-Louise Ekman professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Under denna tid producerar hon även en TV-serie i tio delar som handlar om livet på en konstskola. Samtliga roller – även de kvinnliga – spelas av män, och Ekman använder sig av flera skådespelare som medverkat i hennes tidigare filmer, däribland Johannes Brost, Rolf Skoglund och Örjan Ramberg. Greppet med upplösta eller förskjutna könsidentiteter beskriver Ekman som ett sätt att göra problematiken i sina filmer mer mänsklig. Ändå är denna humoristiska serie nästan omänskligt skruvad och de 20 minuter långa avsnitten ter sig stundvis obegripliga. Varje avsnitt inleds med berättelser ur studenternas och lärarnas liv på skolan och slutar med ett sångnummer med musik komponerad av Benny Andersson. ”Vafan ska du vara konstnär för annars, om du inte gör det du vill?”, frågar sig Ekman i en intervju. Målarskolan visar prov på ett kreativt allkonstnärskap som med stor integritet utforskar sociala konventioner och gruppdynamiker.

Den hemliga vännen, 1990

I en väldesignad vindsvåning bor ett par i övre medelåldern. Kvinnan, spelad av Margareta Krook, växlar mellan vrede och irritation. Hon öser elakheter över sin sjuka make, som spelas av Ernst-Hugo Järegård. Mannen är tyst och underkastar sig. Han ger endast utlopp för känslor i aggressiva monologer framför kameran och i samtal med sin vän, spelad av Gösta Ekman. För att beskriva fruns beteende iscensätter maken olika rollspel. De två vännerna iklär sig hustruns kläder och växlar mellan att spela kvinna och man, förtryckare och förtryckt. Utan att låta kameran lämna lägenheten väver Marie-Louise Ekman långsamt samman olika berättelser om sönderfall. Den sjuka kroppens förfall och den fallerade relationen skildras sida vid sida av identitetens, könsrollens, sexualitetens, och så småningom även – när en fjärde karaktär introduceras i handlingen – yrkesrollens upplösning. Med lika mått humor och allvar visar Marie-Louise Ekman att allting inte är som det ser ut att vara. Vem ”den hemliga vännen” egentligen är uppdagas först i filmen slut.

Nu är pappa trött igen, 1996

Direktör Khopp, spelad av Gösta Ekman, hospitaliseras på grund av sitt starkt berusade tillstånd. Han får dela rum med en man som har svårt att kontrollera rörelser och tal. Khopp verkar inte ta notis om grannens svårigheter, utan pratar på i långa, enkelriktade haranger. Rörande omtänksamhet varvas med rena elakheter, vilket sakta lägger grunden till en märklig och dysfunktionell vänskap. När sjukhusvistelsen är över återfaller Khopp i missbruk och blir utslängd från hemmet av sin fru. Dottern från ett tidigare äktenskap, som spelas av Rebecka Hemse, tycks vara den enda som inte tröttnat på fadern. Nu är pappa trött igen tar med ett stort mått humor upp svåra ämnen som missbruk och maktrelationer. Här skildras en problematisk men innerlig förbindelse mellan far och dotter; direktörens påtagliga narcissism till trots gestaltas han med både ömhet och kärlek.

Ellen Jelinek som Teaterchefen i Den dramatiska asylen
Ellen Jelinek som Teaterchefen i Den dramatiska asylen, 2013 © Marie-Louise Ekman / Bildupphovsrätt 2017

Den dramatiska asylen, 2013

Marie-Louise Ekman arbetade som chef för Kungliga Dramatiska teatern mellan 2009 och 2014. Inför sitt sista år kom hon hösten 2013 att spela in en serie i 50 avsnitt om sin tid på institutionen. Serien regisseras och filmas med mobilkamera av Ekman själv och skildrar dynamiken mellan de anställda på teaterns olika avdelningar. Ekman varvar humor och tragik i en serie som visar på de synliga och osynliga hierarkier som utan undantag utmärker en arbetsplats. Bland rollkaraktärerna möter vi en uppsjö varianter av Ekman själv, teaterchefen i tung make-up och karaktäristiska glasögonbågar, spelad av bland andra Marie Göranzon och Stina Ekblad. ”Jag tror att jag har kommit till en helt vanlig arbetsplats”, skriver Ekman. ”Men det är mina egna underjordiska tunnlar./Visar det sig./Under resans gång./En djungel./Ett zoo./Ett sjukhus./En arbetsplatshistoria i olika delar.”

Mer om utställningen