Om ett omänskligt ideal

Om ett omänskligt ideal
Magnus Wallins verk Skyline

Idén om ”den perfekta människan” förmedlas i vår samtid allt tydligare av genteknikens landvinningar liksom massmediernas formulering av ett obevekligt skönhetsideal. Magnus Wallins konstnärskap rör sig kring utsattheten hos de människor som fysiskt eller psykiskt avviker från normen. Men han nöjer sig inte med att peka på konsekvenserna av den rigida mallen för ”normalitet” utan undersöker också hur den uppstått. I verket Skyline konfronteras publiken bland annat med renässansens radikala omstöpning av kroppen, från subjekt till objekt.

Magnus Wallins verk Skyline är en tredimensionellt datoranimerad film som visas i Prästgården men som presenterar en helt annat miljö för publiken. Besökaren befinner sig på en plats högt ovanför marken – kanske högst upp i ett torn eller i en ”skytower”. Här bildar cocktailmusikens eleganta ljudslingor bakgrund för att avbrytas av hjärtljud och andhämtning. Härifrån ser besökaren ett utsiktsrum där ett antal så kallade ”muskelmannekänger” finns på plats. Det är de hudlösa köttröda gestalter vi närmast känner igen från uppslagsböckernas schematiska framställning av människokroppens fysionomi.

Med varje muskel och sena blottlagd svingar sig muskelmännen spänstigt ut i luften i trapetser, gungor och ringar. Det hela påminner om det sätt som atleter många gånger förr skildrats för att gestalta ett mänskligt ideal, bland annat i nazistisk och kommunistisk propaganda. Männen far fram och tillbaka i hög fart och kommer farligt nära publiken tills de slår in i byggnadens glasrutor och kroppen går i bitar. Kroppsdelarna faller nedåt och landar med dova smällar mot bordet i en anatomisk teater.

I Skyline genomgår människokroppen ett antal metamorfoser som ett direkt avtryck av olika tiders sätt att betrakta den. Därmed ringar Magnus Wallin också in förhållandet mellan dagens vetenskapliga strävan i riktning mot fysisk och psykisk perfektion och historiens motsvarande dröm om idealmänniskan. Under renässansen – då bruket av anatomiska teaterar uppstod – skedde en radikal övergång från uppfattningen om kroppen som subjekt, till synen på kroppen som objekt. Under samma era uppställs kriterier för ”det normala” som i sin tur ska komma att betraktas som ”det ideala”. Skyline visar hur renässansens syn på människokroppen ligger till grund för våra högst samtida normer för människokroppen. I Skyline landar kroppsdelarna i renässansens anatomiska teater och just detta är förödande för de människor vars kroppar inte bedöms uppfylla normalitetens kriterier.

Magnus Wallin tycks både rikta kritik emot och söka ett sätt att hantera det obarmhärtiga kropps- och människoideal som dominerar vår kultur, inte minst i Sverige. I idéhistorien har han sökt orsaken och förklaringen till dagens estetiska, sociala och ideologiska krav på perfektion gällande den mänskliga fysiken. Trots att det är ett ideal som fått en ny skjuts framåt av de senaste årens genteknik och kartläggning av arvsanlag kan Magnus Wallins arbeten knappast uppfattas som ett motstånd gentemot vetenskapens framsteg. Tvärtom, i hans verk framstår helheten som det absolut avgörande för våra attityder, fördomar och agerande gentemot medmänniskor med fysiska eller psykiska ”avvikelser”. Med andra ord är vår människosyn produkten av ett helt samhälle, en hel kultur, som dagligen tar sig rätten att marginalisera människor utifrån variabler i kropp eller psyke. På så sätt kommenterar Magnus Wallin en samtid där synen på människan ter sig allt mer omänsklig.