Alice Neel

Alice Neel var en pionjär bland kvinnliga amerikanska konstnärer. Med säregen målmedvetenhet ägnade hon sig åt att måla av människor, eller ”samla själar” som hon uttryckte det, men hon var aldrig i ropet eller med i någon avantgardistisk rörelse. I hennes tidiga arbeten ser man att hon var influerad av konstnärer främst från norra Europa och Skandinavien, som Otto Dix och Edvard Munch, men hon hade en egen, omisskännlig stil och inriktning på sitt måleri.

Alice Neel, Nadya Nona, 1933 © Alice Neel

Neel föddes 1900. Hennes tidiga karriär präglades av en livskris som utlöstes av att hennes första barn dog vid två års ålder och av det misslyckade äktenskapet med den kubanske målaren Carlos Enriquez. Hon fick ett barn till med Carlos men det togs omhand av dennes föräldrar på Kuba. 1930 drabbades hon av ett nervsammanbrott och hamnade på sjukhus. När hon skrevs ut återupptog hon måleriet och börja måla av sina vänner, som Nadya and Nona. Nadyas riktiga namn var Edna Meisner men eftersom hon var grafolog ville hon ha ett artistnamn som lät mer exotiskt. För Neel ”representerade hon dekadens” vilket är utmärkande för den tyska Nya sakligheten.

Nadya and Nona, 1933, är en av Neels första nakenstudier. För en kvinnlig konstnär var det ett provocerande och vågat ämne som väckte frågor om lesbisk kärlek. Målningen påminner om Gustave Courbets realistiska mästerverk Sömnen, men Neel undviker medvetet de erotiska, förföriska övertonerna förknippade med den voyeuristiska manliga blicken. De två kvinnorna uppvisar kontrasterande egenskaper; Nadya ser barsk och avvisande ut, men samtidigt vänder hon sig mot betraktaren på ett öppet och självsäkert sätt, Nona döljer sina könsorgan och klamrar sig oroligt fast vid kudden. Neels psykologiskt inträngande blick är uppenbar redan tidigt i karriären, liksom hennes tendens att projicera sina egna känslor på figurerna.

På 1930-talet bodde Neel i Greenwich Village och umgicks i litterära vänsterkretsar. Som medlem i Artists’ Congress anslöt hon sig 1933 till det statsfinansierade projektet Public Works of Art Program, där arbetslösa konstnärer fick ekonomiskt stöd mot att de producerade verk. När projektet lades ner anmälde hon sig till Works Progress Administration där hon målade stadslandskap. Många av hennes målningar från den här perioden har starka självbiografiska inslag: barnfödsel, barnadödlighet, fattigdom och politiska protester.

Neel tyckte att Greenwich Village började kännas instängt så 1938 flyttade hon till Spanish Harlem på jakt efter ”sanningen”. Hon hade ett förhållande med den puertoricanske sångaren Jose Santiago Negron och 1939, efter ett missfall två år innan, fick hon en son, Neel, som senare döptes om till Richard. Tre månader senare övergav Jose henne.

På Upper East Side målade Neel av sina vänner, grannar och tillfälliga bekantskaper. Sanningen som hon sökte fanns runtomkring henne; invandrare som hade det svårt under depressionen och kriget. The Spanish Family, 1943, som i framställningen av modern och barnet framför ett staket påminner om Manets Gare Saint-Lazare, är typisk för Neels osentimentala skildring av tillvaron i de lägre samhällsskikten. Medan Manet höll distans till figurerna såg Neal dem rakt i ögonen dem utan att rygga undan för invandrarfamiljens vedermödor.

Skildringen av en mor och ett barn, och en frånvarande far, kan tyda på att hon identifierade sig med motivet. 1941 fick Neel sin andra son, Hartley, med fotografen och filmaren Sam Brody. Brody bodde från och till med Neel under de kommande två decennierna men ansvaret för att uppfostra barnen vilade utan tvivel på Neel. Pojkarna spelade en stor roll i hennes liv och hon målade starka porträtt av dem, som Richard at Age Five, 1944. Neel fick få beställningar på porträtt och de verk hon lyckades betingade låga priser. Hennes separatutställningar 1938 och 1944 blev inga framgångar.

På 1950-talet blev Neel föremål för en utredning på grund av sina sporadiska kontakter med kommunistpartiet. Det var en orolig tid för vänstersympatisörer. Som målaren Joseph Solman skrev i katalogen till hennes utställning 1950: ”Ibland kryper det i hennes verk in en känsla av kuslighet, som hos Munch, och det finns porträtt som nästan känns som dissekeringar.”

Neel deltog i möten på Abstract Artists Club och det var där hon träffade författaren, poeten och curatorn Frank O’Hara, en av Jackson Pollocks främsta försvarare, som 1960 blev intendent vid Museum of Modern Art. O’Hara gick med på att sitta modell för henne. Hon gjorde två porträtt, det ena en ”romantisk, falkliknande profil med en bukett syrener”, som tog fyra sittningar, och det andra, som visas här, gjorde hon på en dag. ”Jag började med munnen”, har hon berättat. ”Hans tänder såg ut som gravstenar; syrenerna hade vissnat. (…) Skälet till att jag ville göra det andra porträttet var att när han steg in genom dörren såg han så nere ut. Jag tycker att det andra porträttet bättre visar vilket bekymmersamt liv han levde.” O’Hara var homosexuell vilket var riskabelt i USA. Homosexualitet betraktades som en mentalsjukdom och en brottslig handling. Under de kommande åren målade Neel många porträtt av homosexuella män och kvinnor.

Porträttet av O’Hara, som publicerades i Art News, vars redaktör var Thomas Hess, den abstrakta expressionismens förespråkare, och en artikel i samma tidskrift 1962, blev hennes inträdesbiljett till konstvärlden. Det dröjde inte länge förrän Neel hade börjat måla porträtt av andra konstnärer – den unge Robert Smithson, Andy Warhol och Duane Hanson, bland andra – och intendenter som Henry Geldzahler, en av popkonstens förespråkare.

Neels val av modeller tycks delvis har varit strategiskt motiverat men hennes dokumentering av New York-scenen på 1960- och 1970-talen saknar motstycke. Framgången befästes med en separatutställning på Whitney Museum of American Art 1974, vilket var få kvinnliga konstnärer förunnat. Under kvinnorörelsens glansperiod blev hon något av en feministikon.

Neel bröt mot konventionen genom att ta sig an ett ämne som hade varit nästan helt reserverat för manliga konstnärer: den nakna kvinnofiguren. I Pregnant Woman, 1971, marginaliserar Neel mannen och fokuserar inte på kvinnofigurens sexuella aspekter utan på graviditetens mödor. Kvinnan är ensam i sin svåra situation. Graviditet är en kvinnlig erfarenhet som man inte kan delta i. Hennes vårtgårdar är förstorade och bröstvårtorna är erigerade men inte på grund av upphetsning utan som ett resultat av hennes fruktsamhet. Hon är redo att börja avsöndra mjölk så snart den belastade livmodern har befriats från sin börda. Den påtagliga laddningen i målningen, betecknad av den uppsvällda magen, spänt som ett trumskinn, bröstens potential och det ängsliga uttrycket i Neels svärdotters ansikte står i skarp kontrast mot den avspända hållningen i John Perreault.

Perreault, en homosexuell intendent, frågade Neel om han fick låna hennes målning Joe Gould från 1933 till en utställning med temat den nakna mansfiguren som han höll på att organisera för New York School of Visual Art. Hon sa ja, under förutsättning att han också tog med ett av hennes senare verk, men eftersom hon inte hade några nakna mansfigurer så erbjöd han sig att sitta modell. I porträttet av Gould låg fokus på dennes penis som förekom tre gånger i målningen. I porträttet av Perreault riktar Neel in sig på den slaka lemmen och de uppsvällda testiklarna, vilket ger verket en uppfriskande frimodighet och dessutom gör det till en omtagning av Gould-målningen. I en ironisk parafras på Manets Olympia ligger Perreault på ett vitt lakan och tittar sturskt mot betraktaren vilket gör honom till en modern manlig prostituerad som visar upp sina tillgångar. Neels koncentration på kroppshåret och armhålan är en, kanske oavsiktlig, parodiering av Manets framställning av håret under Olympias armar.

Frimodighet är kanske den dominerande egenskapen i Neels konst. I sin skildring av konstnären Don Perlis och hans son Jonathan – en variation på temat mor och barn som hon uppehöll sig vid genom hela sin karriär – drar hon sig inte för att visa Jonathans handikapp. Han är en skadad varelse.

Intresset för Neels konst har ökat sedan hennes död 1984, mycket tack vare det förnyade intresset för figurativt måleri och insikten att det finns många olika sätt att berätta den moderna konstens historia. Samtida målare som Marlene Dumas och Elizabeth Peyton har påverkats av henne och ser henne som en banbrytare. Peyton har skrivit: ”Det är oerhört svårt att förstå hur hårt Alice Neel fick kämpa för att göra sina målningar. Det är smärtsamt att tänka på det och det gör mig alltid så arg. Hur kan man ha förnekat vikten av det hon gjorde?”

Jeremy Lewison

Filmprogram

Plats: Biografen
Tid: Alla helger mellan 6 september och 7 december förutom den 25-26 oktober (Shoot dansfilmsfestival)

Den mänskliga komedin

En film om Alice Neel av Lars Lambert. (DVD, 34 min, 1993)

Tid: kl 11

”Jag bestämde mig för att måla den mänskliga komedin, som Balzac gjort i litteraturen”. Alice Neel (1900-1984) fångar människans essens i sina porträtt. Förbisedd ända till 70-årsåldern fick hon med det figurativa måleriets återkomst och kvinnorörelsens uppsving ett sent erkännande. Texten som ledsagar är Alice Neels egen och gestaltas av skådespelerskan Sif Ruud. Filmen har visats tidigare på SVT och på olika filmfestivaler bl.a i Montreal där den 1995 fick pris för bästa konstnärliga biografi.

Endast på svenska.

Alice Neel Documentary

av Andrew Neel (DVD, 82 min, 2006)

Tid: kl 11.35

Alice Neel (1900-1984), är en av 1900-talets stora porträttörer. Hon återupplivade gengren genom att ge uttryck åt människors inre landskap, vilket inkluderade kända ansikten som Andy Warhol och Allen Ginsberg, men också grannarna i spanska Harlem. Andrew Neel, hennes barnbarn, fångar i denna mycket personliga film hennes kamp som konstnär och ensam mamma. Med obegränsad tillgång till foto, video, konst och brev visar Neel hur intimitet, familj och överlevnad är centrala delar av hennes konst. Filmen är aldrig tidigare visad i Sverige.

Endast på engelska.