Nina Roos, Not Yet Said, Not Yet Done (Position III), 2007-2008 © Nina Roos

Nina Roos

28.8 2009 – 25.10 2009

Stockholm

Nina Roos är en av Nordens främsta målare. På Moderna Museet har hon intagit ett stort och ljust rum i samlingen, med ett knappt dussin målningar på akrylglas. Nina Roos är född i Borgå 1956 och bor och arbetar i Helsingfors.

Det är så långt långt
det och att en strand
och frid är
ett tyst är
det är tyst och frid är
och att i en stillhet,
och luft och ljus, och fågel
genom rymden.

Gunnar Björling (ur Du jord du dag, 1957)

Nina Roos har intagit ett stort, ljust rum i Moderna Museets samling med ett knappt dussin målningar. Under den tid som Nina Roos utställning visas kommer sensommaren att övergå i höstligt mörker, det artificiella ljuset får efterhand en tilltagande betydelse för målningarnas liv. Färgskikten kommer att framträda och falla tillbaka med ljusets växlingar, akrylglasets materialitet gå från bakgrund till förgrund och återigen. Målningarna är installerade i ett rum, beroende av dygnets skiften och betraktarens öga. Tid och rum är avgörande faktorer i Nina Roos konstnärskap, kanhända mer än för de flesta.

Nina Roos har lång erfarenhet av såväl måleriets teori som praktik. Hon började som helt ung att läsa konstvetenskap i Helsingfors och finansierade studierna genom att forma piroger på ett stort bageri. Tummarnas repetitiva tryck i degen runt pirogfyllningen krävde precision, en precision och omsorg som sedermera har blivit utmärkande för hennes måleriska hantverk. Utbildad vid Bildkonstakademin i Helsingfors, där hon också varit professor samt extern handledare vid Konsthögskolan i Malmö, är Nina Roos en konstnär som är ytterligt medveten och kunnig om sina måleriska medel. Under en tidig fas målade hon på zinkplåt, täckte plåtarna med färg och målade genom att reducera, gnida och avtäcka. I början av 1990-talet övergick hon så till akrylglaset som bakgrund, ett material hon hållit fast vid sedan dess. När hon ställde ut i den Nordiska paviljongen i Venedig 1995 visade hon verk som nästintill var immateriella till sin karaktär, en verkssvit i tre storlekar där hennes strävan tycktes vara att nå bortom bilden, bort från narrationen mot ett måleri helt på egna villkor.

Sedan dess har Nina Roos drivit måleriet vidare, ställt ut retrospektivt på Kiasma, Helsingfors och Malmö Konsthall och deltagit i en rad separat- och grupputställningar. I Stockholm har hon dock inte varit visad på länge, vilket gör det mer än angeläget att visa denna svit av nyare målningar, varav några direkt från ateljén. Här återknyter hon till de tidiga verken med sin långt drivna abstraktion, med den skillnad att hon nu strukturerar målningarna via en bild. Någon narration är det dock inte fråga om, utan händelsen ligger nu som då helt i måleriet.

Det omedelbart synliga är färg. Färg, ljus, rytmiska omtagningar, som andetag stiger och sjunker skikt på skikt. Några motiv låter sig dechiffreras: en påse lutar hit och dit, en pall, en stol, en tigers päls. Och sedan? Många har vittnat om svårigheten att verbalisera Nina Roos måleri. Det finns här en visuell mångtydighet som undandrar sig språkliga uttydningar, en sensualitet som kräver tid och närvaro för att erfara snarare än omtala – vilket naturligtvis gäckar konstskribenten, men inbjuder betraktaren att delta. Målningarna är påtagliga i en mening, men samtidigt utgör de vittnesbörder om en målerisk process som har sin fortsättning i betraktarens öga och erfarenhet. Ur sviten om fyra verk som är Nina Roos senaste, målad efter en vistelse i en finsk-ugrisk by i Ryssland bortom Uralbergen, tränger en bräda fram. Brädan är påtaglig, mer än illusorisk – samtidigt är den förstås inte lika med en bräda utan snarare en markör som leder blicken vidare, inåt och bortom, som vore den en trampolin för tanken. Ett färgnystan är applicerat mot träets grund, färger utvunna ur blommiga sjalar som trots all annan torftighet fortsätter att pryda ryska bondkvinnor. Ett ”då” i byn långt borta, överfört i ett ”nu” på akrylglas. Nina Roos fäster de sällsynta ögonblicken så att målningen i sig börjar existera. Närvaron av en dåtid och föraningen om en framtid finns här som parallella spår.

Det tog lång tid för Nina Roos att skaffa körkort – det bjuder henne egentligen emot att underordna sig en visuell styrning. Hennes tvillingsyster Rita Roos noterade en gång att måleriet i själva verket utgör en motsats till bilkörningen, här är det snarare fråga om att orientera sig i en rumslighet där det inte finns någon given punkt att utgå ifrån eller färdas till. Volym och platthet samexisterar, olika nivåer fogas ihop, samma företeelse ses ur olika vinklar. Den fysiska utsträckningen, ytan, begränsar, därutöver är målningen fästpunkt för det omedelbara seendet som sedan kan omsättas i ”en alldeles särskild, nyanserad form av instabilitet”. 1)

Nina Roos har ett absolut gehör. Hon kombinerar djupgående intuition med en exakt medvetenhet om de egna medlen. Den blanka hästryggen i I Zoo 1 står som ett skiljetecken mellan rummets dimension och tidens utsträckning, det är bara att återkomma för att se igen och igen.

1) Nina Roos i ett samtal med Anders Kreuger, Via bilder, Kiasma 2001

Curator: Ann-Sofi Noring