Barbro Östlihn, Maria Magdalena, 1968 © Barbro Östlihn

Text av curator

Barbro Östlihn och LG Lundbergs måleri utspelar sig i gränslandet mellan popkonst och minimalism och bär starka influenser från den fotografiska bilden. Det handlar om att återta och samtidigt förnya det illusionistiska måleriet. Barbro Bäckström använder den moderna tidens hårda material – metallnät, stål och asfalt – för att gestalta människans sinnliga erfarenheter.

Gunvor Grundel Nelsons film My name is Oona (1969) är ett suggestivt porträtt av en liten flicka, konstnärens dotter. Filmen är klippt och rytmiskt komponerad efter några enkla ordslingor som upprepas och loopas i ett minimalistiskt mönster. My name is Oona är en filmisk resa mellan inre och yttre världar, mellan det trygga och välbekanta och det skrämmande okända.

En viktig dimension är den radikalt nya synen på betraktarens roll i upplevelsen av konsten. Här utmanas idén om konstobjektet som något självtillräckligt. Einar Höste, Lars Englund och Elli Hemberg med flera ger sig i kast med den nya tidens arkitektur och urbana miljö. De utgår alla från den konkreta konsten och den konstruktiva traditionen som de bearbetar och expanderar i olika riktningar i dialog med tidens stora bostadsbyggande. Övriga medverkande konstnärer är Kristjan Gudmundsson, Jan Håfström, Olle Kåks och Anna Sjödahl.

I den yngre generationens konstnärer anas ett tydligt släktskap med 60- och 70-talens intresse för betraktarens relation till sin fysiska omgivning. Som exempel på det visas även den på senare år mycket framgångsrike konstnären Olafur Eliassons Blue versus Yellow från 2004 som nyligen förvärvats till samlingen.

Alla verk är hämtade ur Moderna Museets samling av svensk och nordisk konst. Ett undantag är Gunvor Grundel Nelsons film som lånats in från konstnären.

Till höger: