Molnen mellan oss

De internationella strömningarna med land art, minimalism och konceptkonst anas spår av hos till exempel Lars Millhagen och Hreinn Fridfinnson. Ett annat spår i denna period är intresset för måleriets språkliga möjligheter. Torsten Anderssons målning Molnen mellan oss från 1966 är ett nyckelverk i detta sammanhang – en abstrakt skulptur avbildas med ett realistiskt formspråk.

Både ett yttre och ett inre landskap ryms i utställningstiteln Molnen mellan oss. Torsten Anderssons målning från 1966 med detta namn blir den nyckel som låser upp porten till ett annat 70-tal som visas i sommar.

Målningen Molnen mellan oss, där en abstrakt skulptur avbildas med ett realistiskt formspråk, blir en sorts återvändsgränd för Torsten Andersson. Han funderar kring denna tidpunkt, mot slutet av 60-talet, kring måleriets språkliga möjligheter och hur han ska gå vidare i sitt konstnärskap. Vart är måleriet på väg? Det andra 70-talet presenterar verk som står i kontrast till det tydligt politiska, agiterande och samhällsengagerade konstlivet, en tidsanda som dominerar 60- och 70-talskonsten som visas i Moderna Museets permanenta samlingsutställning. Här visas bland annat Kjartan Slettemarks pudeldräkt i vilken han gäckade konstetablissemanget och den USA-kritiska satirmålningen av Lars Hillersberg och Karin Frostenson, där en boxningsring blir arena för världspolitikens maktspel. Konsten som en form av aktivitet står i centrum här, en konst med syfte att påverka och kommentera det samtida samhället. Möjligen har den politiska konsten som skapades under 70-talet överskuggat det andra 70-talet, där reflektion, form, estetiska materialexperiment och rumsuppfattning står i fokus.

Det andra lågmälda 70-talet innehåller helt andra sinnesstämningar och frågeställningar än det politiskt agiterade.

Varför är det viktigt och meningsfullt att visa det andra 70-talet just här och nu?

– Det är dags att visa en annan del av 70-talet som ett komplement, för att nyansera den här perioden i svensk konsthistoria. Två olika temperament finns där parallellt, men vi lägger ingen värdering i det, att det ena 70-talet skulle vara viktigare att visa än det andra, säger Cecilia Widenheim, intendent för svensk och nordisk konst på Moderna Museet och för utställningen Molnen mellan oss – och andra verk ur Moderna Museets samling.

Hon menar också att 70-talet är så nära i tid att det ännu finns mycket kvar att utforska vad gäller konstens olika inriktningar under detta decennium. I urvalet till utställningen finns konstverk från sent 60-tal till och med tidigt 80-tal. I utställningens nav kommer även ett verk från 2004 att visas, Moderna Museets nyförvärv Blue versus Yellow av konstnären Olafur Eliasson.

– Många unga idag känner till Olafur Eliassons konst och uppskattar den, medan flera konstnärer som verkade på 70-talet har fallit i glömska. Den här utställningen visar att samtida konstnärer har ett stort intresse för 70-talskonsten. Förhoppningsvis kommer en yngre publik att upptäcka att teman och arbetssätt är besläktade, säger Cecilia Widenheim. Faktum är att Olafur Eliassons installation Blue versus Yellow var utgångspunkten till utställningen Molnen mellan oss. Det var med förvärvet av detta verk som idén att visa ett annat 70-tal föddes. Eliassons installation handlar om hur vi blir varse rummet vi befinner oss i, och om hur vår rumsuppfattning påverkas av fenomen som tid, ljus och mörker. Han skapar imaginära rum då han leker med ljusets egenskaper. Allt som visas i utställningen är på olika sätt en sorts dialog med Olafur Eliassons verk.

Cecilia Widenheim fick upp ögonen för detta andra 70-tal när hon arbetade med utställningen om Lars Englund förra året, ett konstnärskap som utforskar form, volym och en mängd olika material – en lek med rum och geometri. Några av hans skulpturer och reliefer finns representerade i den kommande utställningen om det andra 70-talet.

Molnen mellan oss består av verk ur Moderna Museets samling, med ett undantag – filmen My name is Oona från 1969 av Gunvor Grundel Nelson, som lånats in för utställningen. Det är ett tio minuter långt porträtt av barndomen sedd genom konstnärens dotter. Bildspelet styrs av ljudslingorna där den lilla flickans ord ”My name is Oona” upprepas som en trollformel medan drömlika bilder på barnet sveper förbi. Både den yttre och den inre världen är närvarande och filmen pendlar mellan det tryggt välbekanta och det kusligt okända. Särskilt tydligt blir det när dottern sitter på en hästrygg och rider över en äng medan vinden blåser i hennes hår och i hennes prinsessmantel, på väg mot det okända.

I ett av rummen i utställningen möter betraktaren teman som kropp och landskap, bland annat i Barbro Bäckströms skulptur Ryggar gjord av ståltrådsnät och Hreinn Fridfinnssons fotografiska serie House Project, ett hus i ett isländskt landskap utan spår av människan. Vid närmare betraktelse upptäcker man att huset är vänt ut och in, så att insidan oväntat smyckar husfasaden. Här finns även en geometrisk skulptur av naturens råmaterial – trä, risknippen och rep av Lars Millhagen, som associerar till rituell utövning, och Jan Håfströms långsmala målning Long Island, som för tankarna till jordlager och spår av ett landskap.

– Flera av konstnärerna arbetar i det offentliga rummet och i stor skala, som till exempel Lars Englund och Elli Hemberg, och man kan absolut hävda att mycket av det här materialet på många sätt också rymmer en politisk dimension, även om uttrycket skiljer sig från den agiterande konsten. Det handlar hos dessa konstnärer om att modifiera den nya urbana miljön, säger Cecilia Widenheim.

I utställningen finns även intresset för det lilla, som kan bli universellt när det sätts i fokus. Teckningar av Anna Sjödahl visar vanliga och självklara föremål i vår vardag – saxar, ett köksfönster och bestick. Ett mjölkvitt plexiglas över pannån ger föremålen ett drömskt skimmer och de framträder inför betraktaren som minnesbilder av något som finns där nära och hela tiden, om man väljer att verkligen se det.

Barbro Östlihns målningar är gjorda utifrån fotografier som hon tagit under sina promenader i stadens olika miljöer, bland annat en skugga på en husfasad i New York och en utvald del av ett gravmonument i Stockholm. Målningarna är uppbyggda som ett rutnät, där ingen ruta är den andra lik.

– Hon arbetar långsamt in tid i sina kompositioner och fångar ett ögonblick, säger Cecilia Widenheim. Ofta finns det inget direkt budskap i hennes bilder, utan de förmedlar en känsla av meditation som vibrerar tyst och där betraktaren kan dröja kvar och drömma sig bort.

Den 20 maj kan vi stiga in i detta andra 70-tal och utforska landskap där bara vi själva sätter gränserna.

Intendent: Cecilia Widenheim