Olydnad, lust och snusk

Text: Asrin Haidari, curator

Edith Hammar har bjudits in att utföra en monumental teckning på väggar och golv i en utställning där hens kontrastrika universum av jättelika människor får kollidera med Eisenmans omfångsrika skulpturala porträtt av skapandets processer. Det är en utställning som betonar kroppens förmåga att kanalisera våra fantasier, rädslor och begär. I båda konstnärernas bildskapande reflekteras deras respektive liv i en sorts spegelvärldar, där andra regler och konventioner gäller. Perspektiven är, i dubbel bemärkelse, ovanliga.

Färgsprakande skulpturer bildar kroppar och ting

”Maker’s Muck”, ett nytt förvärv i Moderna Museets samling, kan beskrivas som en sorts mini-retrospektiv över Nicole Eisenmans konstnärliga verksamhet. I verket samlas hennes visuella alfabet i förtätad form. Det engelska ordet muck kan ungefär översättas med ”dynga”. Centralfiguren i ”Maker’s Muck” är en överdimensionerad vit figur som sitter och drejar i ateljén, mitt bland sina skapelser. Radion står på och den kletiga leran snurrar ändlöst alltmedan figurens stora händer omfamnar klumpen. En idé är på väg att materialiseras.

De många omgivande färgsprakande skulpturerna bildar kroppar och ting i en rad material som brons, silikon, vax och expanderande skum. Vissa objekt står på podium och pallar, redo att visas upp. Bland dem finns också föremål som behövs under arbetet i ateljén: färgtuber, plasttråg, konserver med tonfisk, bröd och en ketchupflaska. Utställningens surrealistiska titel ”Mina ögon är som trattar, min röv är en hand” anspelar på skapandeprocessen och målar upp en bild av en person som skoningslöst tar intryck av omvärlden för att sedan, med all sin kreativitet och fantasiförmåga, transformera och klä den i ny skepnad.

Med rasande humor och kritisk blick på samtiden

Nicole Eisenman har en lång internationell karriär bakom sig och är i dag en av vår tids mest tongivande figurativa målare och skulptörer. Sedan början på 1990-talet har hon med rasande humor och en omistlig känsla för komposition skärskådat hur allt från relationer och sex, teknik och konsumtion, till politik och identitet påverkar det mänskliga tillståndet. I hennes sociala scener och porträtt finns många lager av mening där hon använder sig av allegorier för att kommentera samtiden med allt vad den inbegriper av amerikansk kris och politik till mansdominans.

Eisenman uppvisar ett ovanligt fritt förhållningssätt till stil och traditioner och skapar bilder som tvingar samman nuet med förfluten tid. Det är ett associationsrikt arbete med många konsthistoriska referenser, från barock- och renässansmåleri till popkonst och tysk expressionism. Som ett stråk genom produktionen finns det självreflekterande – kommentarer över skapandet självt samt omständigheterna och villkoren som omgärdar tillvaron som konstnär. Det är en humoristisk och kritisk blick på konstvärldens infrastruktur och den logik som kräver acceleration för att nå framgång.

Kroppen som projektionsyta för politisk och social kontroll

Edith Hammar har deltagit i en rad utställningar i Finland och Sverige och finns representerad i Moderna Museets samling med tre teckningar. Hen har gett ut två seriealbum: ”Homo Line” (2021), om hemlängtan och gränslandet mellan svensk, finsk och finlandssvensk kultur, och ”Portal” (2023), en kärlekshistoria över tidsgränserna. Hammar är också en flitigt anlitad konstnär för illustrationer till festivaler, nattklubbar och skivomslag.

För utställningen på Moderna Museet gör Hammar sin hittills största teckning i tusch och blyerts. Verkets titel är ”Hot and Slutty Giants” och omfattar personer i olika vardagliga situationer, med absurda och sensuella inslag. Scenerna utspelar sig i en sammansmältning av publika och mer intima rum där njutning och smärta ger lindring: krokar genom huden, remmar som stryps åt, brännässlor som svider. I det avbildade sovrummet blir nattens ångest en elak varelse medan härliga stunder vid havet sipprar in över en offentlig toalett, som här är en arena för erotiska möten.

Hammars version av en gargouille, ett sagodjur som ofta förekommer på gotiska byggnader för att avleda regnvatten och sägs beskydda platser från onda andar, är placerad i ett av rummets övre hörn. Ur de skarpa svarta linjerna framträder emellanåt skulpturala element i epoxi, trä och keramik: droppar av kroppsvätskor – svett och tårar – rinner ner över huden, en penna sticker ut ur en naken rumpa, spetsiga bröstvårtor tränger fram ur väggarna.

Uppslagen för Hammars bilder kommer ur funderingar på hur våra upplevelser i ­olika miljöer och situationer påverkas av våra identiteter och maktrelationer – hur kroppen blir en projektionsyta för politisk och social kontroll. I Hammars bilder är allt anpassat till protagonisterna i den, i en ansats att rita om världen till en roligare och mer tillåtande plats. Hen beskriver det själv som ett försök att omvandla de egna erfarenheterna av fientligheter, obehag och besvikelser i vardagen till en alternativ värld. Miljöerna som återkommer är offentliga toaletter och badhus, gator, barer och hemmets rum.

Omprövar våra föreställningar om livet och kärleken

Nicole Eisenman och Edith Hammar är från olika generationer och skilda geografier men här finns intressanta överlappningar. De båda demonstrerar den helande och regenerativa potentialen i lek och humor. Gemensamt är också deras säregna, expressiva uttryck med fokus på det föreställande och ett intresse för skalförskjutning. En annan parallell är att Eisenmans tidiga estetik hämtade referenser från serieteckning. Under det tidiga 1990-talet, i början av sin konstnärliga bana, målade också hon muraler.

I en intervju i Elephant Magazine i juli 2024 säger Nicole Eisenman att den bästa konsten är rebellisk. Att måleriet för henne är en form av icke-våldsam olydnad och kreativt uppror. En motsats till, och i opposition mot, fascism, intolerans och förtryck. Edith Hammar är inne på samma spår och menar att begränsningarna i tillvaron, att leva i ett hämmande socialt och politiskt klimat, skapar ett orubbligt behov av subversiv och snuskig konst.

”Mina ögon är som trattar, min röv är en hand” bjuder in till ett rum som synliggör skapandet som en övning att pröva vår föreställningsförmåga. Den är en uppmaning: Har du någonsin tänkt på att livet, arbetet och kärleken kan se ut så här? Tanken kanske är kaosartad och udda, men den är också fri. Andra sätt att vara och relatera till varandra är möjlig.