Flickan, monstret och gudinnan

Utställningen Niki de Saint Phalle: Flickan, monstret och gudinnan tar fasta på hennes viktiga roll i konsthistorien men upptäcker också en tidigare negligerad sida av hennes konstnärskap. Den livsbejakande gudinnan ställs emot flickan och monstret i bland annat filmen Daddy, där Niki de Saint Phalle hämnas sitt privata mörker från barndomen.

I en tid då få kvinnor tilläts göra professionell karriär, lämnade Niki de Saint Phalle (1930-2002) 1960 sin man och sina två barn för att ägna sig åt sin konst. Kort därefter gjorde hon sina första skjutmålningar (Tirs) där inkapslade färgsäckar, dolda bakom ett lager av gips, exploderade ut sin färg över konstverket och fick det att blöda. Skjutmålningarna blev vida omskrivna och Niki de Saint Phalle utvecklade dem till storskaliga reliefer och altartavlor, över kyrkans skenhelighet och patriarkatets förtärande maktfullkomlighet. Inför själva skjutandet iklädde hon sig en speciell vit byxdress och med en revolver riktad mot konstverket framträdde hon som en kvinnlig motsvarighet till barndomssagans hjältefigurer, eller som superhjältinnan ur samtidens äventyrsgenre, befolkad av karaktärer som Emma Peel och Modesty Blaise.

– Under hela sitt konstnärsliv återvände Niki de Saint Phalle till de personliga sår och trauman som en gång gjorde att hon valde konstnärsyrket. I filmen Daddy, liksom i konstnärsboken The Devouring Mothers, möter vi henne bland annat som liten flicka, då hon försöker förhålla sig till en pappa som inte förmår att tygla sina sjuka begär. Med fantasins och mytologins hjälp lyckades Niki de Saint Phalle tämja sina egna inre monster och samtidigt koppla samman det personligt upplevda med globala könsmaktstrukturer, säger curator Joa Ljungberg.

Vid 1960-talets början etablerade sig Niki de Saint Phalle internationellt. Som första och enda kvinna inkluderades hon i konstnärsgruppen Nouveau Réalisme, tillsammans med bland andra Arman, Christo, Yves Klein, Jean Tinguely och Jacques de la Villeglé. År 1961 hade hon sin första soloutställning i Paris, lärde känna konstnärsparet Jasper Johns och Robert Rauschenberg, och medverkade i den inflytelserika grupputställningen The Art of Assemblage på Museum of Modern Art i New York.

Med utställningen HON – en katedral (1966) skrev Niki de Saint Phalle och Moderna Museet gemensam historia. Liggandes på rygg fyllde en gigantisk så kallad ”Nana” museets hela utställningssal. Nyfikna museibesökare trädde in genom Nanans sköte för att vandra runt inuti hennes 28 meter långa kropp. Här hade konstnärskollegorna, Jean Tinguely och Per-Olov Ultvedt, konstruerat ett rasslande och gnisslande innandöme med bl a en mjölkbar, ett planetarium, ett galleri med förfalskningar och en biograf som visade filmer med Greta Garbo. HON beskrevs både som popbrud och gudinna och utställningen alstrade rubriker som ”HON – en skötesynd på Moderna?”, ”Suggestiv urmoder” och ”Well, what IS a woman’s place?”.