Fotografernas livsrum

1903 revs basarbyggnaderna vid Norrbros västra sida och strax intill på Helgeandsholmen uppfördes Riksdagshuset, som stod färdigt två år senare. I Basaren på Norrbro, i skuggan av Stockholms slott, hade Albert Bonnier en boklåda. Redan 1839, samma år som Louis Daguerres uppfinning offentliggjordes i Frankrike och den franska upplagan kom, lät Bonnier översätta och publicera häftet Daguerrotypen, theoretiskt och praktiskt beskrifven. Daguerreotypin var den första fotografiska metoden som användes i Sverige. Redan några år senare stod Stockholms slott, i en sal som Bernadottebiblioteket idag använder, som värd för den första fotografiska utställningen. En exposé som innehöll enbart daguerreotyper.

Text: Leif Wigh

Utställningssalen hade egen ingång direkt från Norrbro, som förbinder Gamla stan med Norrmalm. Mötesplatsen Norrbro, som hade uppförts 1806, var tidens promenadstråk och snobbränna. Det var där som grilljannar och andra stockholmare som ville synas, spatserade fram och åter. Inte långt ifrån bron och dåvarande Norrmalmstorg (idag Gustav Adolfs torg) etablerades stadens första fotografiateljéer. Under 1840-talet använde sig daguerreotypisterna av olika glasinfattade lokaler, men endast på sommaren då ljuset var tillräckligt för kameraexponeringar. Vintertid var dagsljuset för begränsat. Därför är den daguerreotyp av Johan Wilhelm Bergström som visas i utställningen en unik bild i flera betydelser, eftersom den är utförd utomhus i en snötäckt trädgård i Stockholm under 1840-talet.

Bildproduktionen under de första åren utgjordes huvudsakligen av porträtt i hel eller halvfigur. Några få fotografer kom att bruka engelsmannen William Henry Fox Talbots metod att göra negativ och positiv på (salt-) papper. De flesta använde sig emellertid av daguerreotypin. Viktigare var att under 1850-talet övergick fotograferna till att använda glasnegativet (våtkollodienegativet) kombinerat med dagsljusframkallat (utan vätska) albuminsilverpapper. Daguerreotypin hade inneburit en unik bild; nu kunde man relativt enkelt mångfaldiga bilderna. Vid samma tid började fotograferna att söka motiv utomhus, för att ge sin bild av staden som livsrum. Slottet, Norrbro och dess närmaste omgivningar tillhörde de första motiven. Till en början utgjordes motiven av byggnader och statiska detaljer. Folklivet, i ständig rörelse, var ett motiv som kameran och det kemiska materialet ännu ej förmådde att teckna. Men med nya fotografiska kemikalier och innovationer kunde fotograferna så småningom avbilda välordnade grupper i rörelse, såsom exempelvis vaktparadens färd över Norrbro, på väg till vaktavlösningen på slottet.

Från Söders höjder skapades många fotografier. August Strindberg lät sin huvudperson Arvid Falk i romanen Röda Rummet begrunda stadens belägenhet och stämningar från Mosebacke. Och just Mosebacke användes ofta som utgångspunkt för fotografernas utblickar över staden. Men även Katarina kyrkas torn blev utsiktspunkt för studier och en vidare bild av livsrummet Stockholm.

Med utbyggnaden av järnvägen och sammanbindningsbanans färdigställande 1871 ökade turismen. Företagsamma fotografer såg i den nya näringen en möjlighet till förtjänst, eftersom porträttfotografernas antal under 1860-talet ökat i alltför hög utsträckning. Riktigt företagsamma fotografer, som exempelvis den tyskfödde Johannes Jaeger, började metodiskt dokumentera staden. Nationalstaten, fosterlandet, huvudstaden och Sveriges flagga blev begrepp som även trängde in i fotografernas värld. Jaeger utförde numrerade bilder i serier av olika platser och byggnader. Främst då byggnader som hade med de nya begreppen att göra. Motiven kom främst att utgöras av Stockholms slott men också av Nationalmuseum, Operan, dvs. Gustaf III:s gamla operahus (som revs 1892), Riddarhuset, Centralstationen, Grand Hôtel, Hotell Rydberg (rivet 1914?), Berns salonger och stadens många kungastatyer. Som synes en sällsam blandning av förflutet och modernt i den nya huvudstad som växte fram. De vackra, bruna albuminsilverfotografierna såldes bland annat till turisterna som besökte Stockholm – staden på vattnet.

Den långa exponeringstiden förde med sig att rörelser hos människor, djur och transportfordon blev oskarpa i bilderna. Men gatulivet och vardagsmänniskan var ännu inte så betydelsefulla som motiv, de skulle komma senare. Det var istället platsen för människornas möten som var viktig. Även om Stockholm inte blev besjunget av fotograferna med samma lidelse som av poeterna, så gjordes ändå försök till fördjupade studier av stadslivet. Karl Edward Stenqvist, tullnär och söderbo, såg i det sena 1800-talet en möjlighet att beskriva stämningarna på liknande sätt som den i grannskapet boende blåmålaren Eugene Jansson. Med bromsilvergelatinnegativet (populärt kallad torrplåten) fotograferade Stenqvist utsikten från Mariaberget över Riddarfjärden, in mot stadens kärna. Det nya materialet tillät kortare exponeringar så Stenqvist kunde även nyttja morgonljuset, som skapade reliefer i mellanrummen mellan Söders fastigheter och Mariabergets struktur när han omvänt fotograferade sin egen stadsdel från Riddarholmen.

Under 1900-talets första decennier använde Henry B. Goodwin och Ferdinand Flodin gärna staden som motiv. I svepande diffusa skildringar användes röken från industrierna, från ångloken på järnvägen och fartygen på Strömmen, som ett stämningsskapande medel för en romantiserad bild; en impression av huvudstaden. En yngre generation med Karl Sandels i spetsen skydde romantiseringen och gav i stället staden och dess invånare en oretuscherad – saklig – skildring i bilderna. Sandels fotografgeneration upptäckte formerna och mönstren, arkitekturen och fasaderna och gav åt det begynnande 1930-talet en bildrealism som inte stod tidens litteratörer efter.

Från 1890-talet och framåt hade yrkesfotograferna och fritidsfotograferna gått hand i hand och gjort noggranna fotografier av staden. Men vid tiden för andra världskrigets utbrott – med nya, förenklade kameror och med nytt negativ- och positivmaterial – upphörde gemenskapen allt som oftast. Yrkesfotograferna började samarbeta med arkitekterna, med tidningspressen, med annonsbyråerna och andra bildbehövande företag. Fritidsfotograferna försjönk i familjens sköte eller i söndagspromenadens idylliserade livsform.

För yrkesfotograferna hade bildandet av Svenska Fotografernas Förbund 1895 varit avgörande vad gällde konkurrensförhållanden och prissättningar. Fotografiska Föreningen, som bildades 1888 i Stockholm, blev däremot ett forum för bildkvalitet. Här möttes fritidsfotograferna och yrkesfotograferna, och det var inom föreningen FF – med alla tävlingar som anordnades – som utvecklingen av bildstilar, ideal, teknik och materialkunskap kom att ske. Till en början ägde yrkesfotograferna inte tillträde till Fotografiska Föreningen, men efter stadgeändringar var de välkomna. Det var inom Fotografiska Föreningen som tidens fotografer var verksamma. Det var på föreningsmötena som de nya bilderna visades. Och föreningen FF arrangerade även utställningar där staden som livsrum visades, tillsammans med motiv som porträtt och stilleben.

Även om aktiviteterna fortsatte, så avtog intresset för bildkvalitén i Fotografiska Föreningen under senare delen av 1930-talet. Föreningen utvecklades alltmer till en amatörförening, på gott och ont. Under 1940-talet ombildades den och kom att ingå i paraplyorganisationen Riksförbundet Svensk Fotografi. Tidvis gjordes försök att väcka den kreativa andan till liv. Fotografintresserade som Helmer Bäckström och Ture Sellman arbetade för en kvalitetshöjning, men de seriösa fotograferna sökte andra mötesplatser. Bland annat i mindre sammanslutningar som tidvis uppstod, men försvann lika fort.

En person som var med, både i yrkesorganisationen och i amatörföreningen var K. W. Gullers. Han skildrade det moderna Stockholm som växt fram under 1930-talet. Gullers blev en framgångsrik yrkesman. Han övergav småningom sin finstämda skildring av det vardagsgrå och gjorde istället både sentimentala och idylliserade beskrivningar av ett stockholmsliv, som endast existerade i bokform. När Stockholm stod inför en rivningsvåg – som istället kunde kallas för planerad förödelse – steg fotografen Lennart af Petersens fram. I en rad bilder visade han en stad som försvann i gapen på grävskopor och som forslades bort och blev till jättelika sophögar i stadens utkanter. Oavsett om Lennart af Petersens skildrade rivningarnas Norrmalm eller bevarandet av Östermalm, var han och hans bilder Gullers diametrala motsats. Lennart af Petersens arbetade som fotograf för Stockholms stadsmuseum. Trots anställningen var han själv tvungen att själv finansiera sina bilder och sitt bokprojekt om Klara – den stadsdel som förintades men som lever i hans bilder. Lennart af Petersens menade med sina fotografier att de ansvariga i Stockholm borde ha tagit till vara de gamla kvarteren och rustat upp dem. Nu försvann en oskattbar kulturtillgång.

Efter krigsslutet 1945 expanderade fotoindustrin i både Europa och USA. Nya kameror tillkom, liksom nytt material. Både Gullers och af Petersens använde sig av nyheterna i sitt bildskapande. Den nya Hasselbladskameran blev tillsammans med Rolleiflex- och Leicakamerorna efterkrigstidens instrument för de nya generationerna stockholmsskildrare. Rolf Winquist, Sten Didrik Bellander, Hans Hammarskiöld och senare Gunnar Smoliansky, kunde med dessa apparater skapa snabba impressioner av livet i stadsrummet, jämsides med bilderna av arkitekturen och stadens struktur.

Livet i staden, om dagen och om natten, finns nedtecknat av stadens fotografer; springgrabben med ”Ekensnacket” finns där på bilden, liksom den evigt unga stockholmskan. Livet i staden och staden som livsrum har förtydligats genom alla engagerade och förtänksamma fotografer, som valt att använda sitt konstnärskap just till detta motiv. Ett motiv som ständigt förändras.