Konstnärsbiografier
Valerio Adami (f. 1935)
Påbörjar sin konstutbildning som 16-åring vid Accademia di Belle Arti di Brera i Milano, där han studerar måleri 1951–1954. Gör sin första resa till Paris 1955. Kommer där i kontakt med Wifredo Lam och Roberto Matta, vilka båda influerar honom i hög grad. Verken har släktskap med amerikansk popkonst. Ofta figurerar porträtt av kända personer, som exempelvis James Joyce, Sigmund Freud och Gustav Mahler. Har sin första separatutställning i Milano 1959, och har sedan dess haft ett stort antal utställningar över hela världen. Hade 1985 separatutställning på Musée National d’Art Moderne, Centre Georges Pompidou i Paris. Valerio Adami bor och arbetar i Paris.
Vincenzo Agnetti (1926–1981)
Får sin konstnärliga utbildning på Brera-gymnasiet i Milano. Blir en förgrundsgestalt inom den radikala italienska konceptkonsten och rör sig i kretsen kring galleriet Azimut. Utför bland annat experiment där han skriver aforismer från anteckningsböcker på bakelitskivor. Undersöker med sina textverk hur man kan skapa nya former och perspektiv med det skrivna ordet. Arbetar även med fotografi och performance. Har deltagit i Documenta, Kassel (1972), São Paulobiennalen (1973) och Venedigbiennalen (1980). Våren 2008 visar MART Museo di arte moderna e contemporanea di Trento e Rovereto, den första retrospektiva utställningen av Agnettis verk.
Giovanni Anselmo (f. 1934)
Skapar verk som undersöker fysikens grundläggande regler och naturlagar, som jordens magnetiska fält, olika former av energier och gravitation. Deltar 1967 i Germano Celants legendariska utställning Arte povera. Im spazio på Galleria La Bertesca, Genua och i Collage I på universitet i Genua. Har sin första separatutställning 1968 på Galleria Sperone i Turin. I verket Senzo titolo (1968) har en liten sten bundits samman med ett stort granitblock. Mellan stenarna är ett salladshuvud inkilat och om salladen vissnar ramlar den mindre stenen ned och verkets inbördes förhållanden rubbas. Hans verk har visats på Kunsthalle Düsseldorf (1968), Leo Castelli Warehouse, New York (1968), Documenta, Kassel (1972), Centro Galego de Arte Contemporàneo, Santiago de Compostela (1995), Musée d’Art Moderne et d’Art Contemporain, Nice (1996) och Tate Modern, London (2001). Giovanni Anselmo bor och arbetar i Turin.
Getulio Alviani (f. 1939)
Började under sent 1950-tal att experimentera med perception och visuell psykologi. Verken från 1959–1960 är huvudsakligen gjorda av metall och ger en illusion av rörelse beroende på betraktarens position i rummet. Arbetar mycket med industriella material, från 1961 även med plast. Medverkar åren därefter i flera utställningar med Arte programmata (Umberto Ecos namn på en grupp konstnärer primärt intresserade av kinetisk och op-konst) i Venedig, Düsseldorf och London. Börjar vid mitten av 1960-talet att arbeta med större installationer och gestaltar rumsliga miljöer, bland annat med speglar. Har deltagit i Venedigbiennalen 1986 och 1993. Getulio Alviani bor och arbetar i Milano.
Rodolfo Aricò (1930–2002)
Studerar konst och arkitektur vid Accademia di Belle Arti di Brera i Milano 1950–1955. Har sin första separatutställning 1959. Influeras av den italienska informella konsten, popkonst och minimalister som Frank Stella och Donald Judd. Deltar i Venedigbiennalen 1964, då hans karaktäristiska formspråk börjar ta form. Där visas tre stora dukar, diagonalt hängda, som ett prov på vad som skulle utvecklas till en stil av upprepande geometriska former. Verken präglas av anti-symmetri och en lek med optiska illusioner. Monokroma färglager och formade dukar är ofta förekommande, och kan sägas utgöra ett signum för hans konst. Under 1980- och 90-talen organiserades flera betydande utställningar, däribland Rodolfo Aricò: Myth and Architecture, Mantua (1980) och vandringsutställningen 1960/1985: Aspects of Italian Art, Frankfurt, Berlin, Hannover, Bregenz och Wien (1986). Har deltagit i Venedigbiennalen 1964, 1968, 1986 och 1995.
Enrico Baj (1924–2003)
Blir tidigt politiskt intresserad och flyr 1944 till Genève för att undkomma militärtjänstgöring i Mussolinis armé. Studerar efter andra världskrigets slut både juridik vid Milanos universitet och konst på Accademia di Belle Arti di Brera. Är 1951 med och bildar gruppen Arte Nucleare tillsammans med Sergio Dangelo och Gianni Dova. Som ytterligare motvikt till vad Baj anser vara en påtvingad rationalisering av konsten grundar han 1954 gruppen Mouvement International pour une Bauhaus Imaginiste tillsammans med Asger Jorn. Gör på 1960-talet sina anti-militaristiska ”Generaler” – collage föreställande absurda karaktärer framställda av upphittade föremål som bälten, knappar och medaljer. Umgås med pionjärerna från både surrealist- och dadarörelsen. Grundar tillsammans med bland andra Man Ray Patafysiska institutet i Milano 1963. Skapar i början av 1970-talet verk där han lånar motiv eller återskapar hela verk av konstnärer som Seurat, De Chirico och Picasso. Hans verk har visats på många platser; Venedigbiennalen (1964), Museum of Contemporary Art, Chicago (1971) och Musée d’Art Contemporain, Nice (1998).
Gianfranco Baruchello (f. 1924)
Filmare och konstnär, föregångare inom den italienska avantgardefilmen. Influerad av Marcel Duchamp och i genombrottsfilmen La Verifica Incerta från 1964 (som bygger på hopfogade bitar från amerikanska reklamfotografier) ifrågasätter han – i Duchamps anda – vem som är den rättmätiga upphovsmannen till ett verk och reglerna för konstnärligt skapande. Har sedan 1960-talet även arbetat med popkonst. Motiven i hans målningar utgörs vanligtvis av små figurer, serietidningsdetaljer, ord och bildfragment. Hans arbete karaktäriseras av ett intresse för att utelämna det logiska berättandet och istället betona utrymmet mellan språk och bild. Har deltagit i Documenta, Kassel (1977) och i Venedigbiennalen (1976, 1988 och 1993). Gianfranco Baruchello bor och arbetar i Rom.
Alighiero Boetti (1940–1994)
Konceptuellt orienterad konstnär som arbetar med flertalet tekniker som teckning, broderi, fotokopiering och telegram. Skapar från 1971, i samarbete med afghanska och pakistanska hantverkare, sin mest kända serie, Mappe, broderade världskartor där varje land broderas med mönstret från dess flagga. Signerar i början av 1970-talet sina verk ”Alighiero e Boetti” (Alighiero och Boetti). Signaturen belyser dualismen i hans arbeten: det individuella kontra det kollektiva, ordning kontra kaos osv. Har 1967 sin första separatutställning på Galleria Christian Stein och deltar samma år i Germano Celants Arte povera. Im spazio, på Galleria La Bertesca, Genua och i Collage I på universitet i Genua. Deltar 1969 i Harald Szeemanns utställning Live in your head: When Attitudes Becomes Form, Bern/Krefeld/London. Hans verk har också visats på Stedelijk Museum, Amsterdam (1969), Galleria Civica d’Arte Moderna e Contemporanea, Turin (1996), Tate Modern, London (2001) och Contemporary Arts Museum, Houston (2002).
Agostino Bonalumi (f. 1935)
Konstnärligt autodidakt men studerar vid mitten av 1950-talet bland annat på Istituto Tecnico Industriale i Milano. Blir i Milano god vän med Lucio Fontana och en regelbunden gäst i Enrico Bajs ateljé, där han även träffar Piero Manzoni och Enrico Castellani. Börjar under den här tiden att undersöka målardukens möjligheter, med in- och utbuktningar, skuggeffekter osv. Ställer 1958 ut tillsammans med Bonalumi, Manzoni och Castellani. Kort därefter startar de tidskriften Azimuth. De startar senare även galleri Azimut där de gör utställningar fram till 1960. Från 1970-talet blir verken större och han börjar även arbeta med scenografi och kostym för teater och balett. Deltar i Venedigbiennalen 1986. Agostino Bonalumi bor och arbetar i Milano.
Arturo Bonfanti (1905–1978)
Studerar i mitten av 1920-talet vid Scuola d’Arte Applicata Andrea Fantoni i hemstaden Bergamo. Flyttar 1926 till Milano, där han börjar arbeta med grafik. Har sin första separatutställning i Bergamo 1927. Gör under 1946–1952 resor till Paris, Zürich, München och London, där han möter europeiska konstnärer som både blir nära vänner och inspiratörer. Utvecklar i sina verk ett karaktäristiskt bildspråk med abstrakta och geometriska former. Många av de grafiska verken tillkommer i Atelier Lafranca i schweiziska Locarno, där han gör återkommande besök hos Jean Arp. Tillbaka i Milano skapar han rörliga verk och arbetar med kortfilm. Belönas 1954 med Prix du Film des Marionettes vid filmfestivalen i Cannes för filmen La chiave di Calandrino. Arbetar även inom teatern, parallellt med att han ställer ut i Europa och USA. Har deltagit i Venedigbiennalen 1968 och São Paulobiennalen 1969.
Cameraphoto
Cameraphoto var en bildbyrå i Venedig som jobbade för viktiga internationella tidskrifter, till exempel Life, Time och Epoca. Den var verksam från slutet av 1940-talet till 1980-talets mitt och bevakade Venedigbiennalen mellan 1948 och 1986. Byråns bilder omfattar bland annat foton av framstående italienska och utländska konstnärer som dök upp på konstscenen, bland annat den generation som visas i utställningen. Fotograferna har dessutom dokumenterat den offentliga uppmärksamhet som ägnades de nya konstnärsgenerationerna och Cameraphoto blev ett slags perfekt arkiv över internationell konst som presenterats i Italien. I ett projekt som samordnades av Luca Massimo Barbero köpte Fondazione Cassa di Risparmio i Modena 2004 runt 14 000 negativ från Cameraphoto.
Enrico Castellani (f. 1930)
Studerar konst vid Académie des Beaux-Arts och arkitektur vid École Nationale Supérieure i Belgien. Möter Piero Manzoni och Lucio Fontana i Milano och kommer snart i kontakt med Yves Klein och den tyska konstnärsgruppen ZERO. Ställer ut med Manzoni och Agostino Bonalumi i Milano 1959 och har senare samma år sin första separatutställning på Galerie Kasper, Lausanne. Startar tidskriften Azimuth med Manzoni och senare även galleri Azimut. Hans mest kända verk, Superficie Nera, är monokroma dukar, bearbetade med spik för att skapa en reliefartad yta som framkallar ljus- och skuggeffekter. Deltar i viktiga utställningar som Monochrome Malerei, Leverkusen (1960), Venedigbiennalen (1966) och Documenta, Kassel (1968). 2001 visas en utställning sammanställd av Germano Celant med Castellanis konst från åren 1958–1970 på Fondazione Prada i Milano. Enrico Castellani bor och arbetar i Celleno.
Enrico Cattaneo (född 1933)
Studerade först naturvetenskap i Milano och började fotografera 1955, först med inriktning på reportage och samhällsbevakning. Han blev yrkesfotograf 1963 och har sedan dess ägnat sig nästan helt åt att göra reproduktioner av konstverk åt målare, skulptörer, arkitekter, gallerier och förlag. Hans bilder har visats i över 40 separatutställningar och publicerats i otaliga monografier och kataloger i hela världen. Typiskt för hans bilder är hans unika inställning till samtida skulptur, från Marcel Duchamp till platsspecifika installationer. En annan sida av hans kreativitet framträder i hans experimentella konceptuella verk. Cattaneo bor och arbetar i Milano.
Gianni Colombo (1937–1993)
Studerar på Accademia di Belle Arti di Brera i Milano 1956–1960. Umgås med konstnärer i kretsen kring galleri Azimut i Milano, som Piero Manzoni. Grundar med Giovanni Anceschi, Davide Boriani, Gabriele de Vecchi 1960 Gruppo T, med kopplingar till Arte Programmata och Nouvelle Tendance. Inspirerad av ny teknik skapar han rörliga verk med motorer och neonljus, en experimentfilm med Vincenzo Agnetti och flera miljöer som avser att omdefiniera den konventionella upplevelsen av rum. Deltar 1968 i Documenta i Kassel samt tilldelas pris vid Venedigbiennalen samma år. Från 1970 får verken drag av arkitektur och han fördjupar sina studier i kinetisk konst. Blir 1985 rektor vid Nuova Accademia di Belle Arti di Brera där han också undervisar. Hans verk har visats i utställningar och biennaler över hela världen, bland annat MoMA i New York, Stedelijk i Amsterdam samt Venedigbiennalen 1964, 1968 och 1972.
Dadamaino (1935–2004)
Utbildar sig till läkare men utövar aldrig yrket utan börjar istället måla, starkt inspirerad av Fontana, Manzoni och Castellani. Får kontakt med Manzoni och ställer ut på galleri Azimut i början av 1960-talet. Medverkar 1962 i utställningen Nul på Stedelijk Museum, Amsterdam. Är med och grundar rörelsen Nouvelle Tendance med konstnärer som Bruno Munari. Mellan 1965–1970 skapar hon serier av geometriska verk. Dessa leder henne till att komponera ett alfabet bestående av 16 bokstäver, viket hon definierar som ”sinnets alfabet”. Hennes verk har visats på Venedigbiennalen 1980 och 1990, Stiftung für konstruktive und konkrete Kunst, Zürich (1996) och Museum Bochum (2000).
Lucio Del Pezzo (f. 1933)
Studerar konst och konsthantverk vid Accademia di Belle Arti i Neapel. Är 1958 med och grundar Gruppo 58 i Neapel, en rörelse med band till Enrico Baj och Movimento Arte Nucleare i Milano. Är även med och startar tidskriften Documento – Sud. Flyttar 1960 till Milano på uppmaning av Baj. Bor sedan i Paris 1964–1979. Gör ett gemensamt verk tillsammans med bland andra Baj och Lucio Fontana för 13:e triennalen i Milano, 1964. Deltar också i Venedigbiennalen 1964. Blir 1984 professor vid Nuova Accademia di Belle Arti, Milano. Lucio Del Pezzo bor och arbetar i Milano.
Luciano Fabro (1936–2007)
Kommer 1959 i kontakt med Lucio Fontanas och Piero Manzonis konst och påverkas av deras undersökningar av innehåll och rymd. De tidiga verken är inspirerade av fenomenologiska problem, som Il buco från 1963, en spegel där delar av den reflekterande delen är bortskrapad, vilket skapar ett möte mellan rummet framför och bakom spegeln. Har sin första separatutställning på Galleria Vismara, Milano (1965) och ingår i delen Arte povera i Germano Celants utställning Arte povera. Im spazio (1967). Influeras av Kounellis, Paolinis och Pascalis okonventionella materialval vilka bl a inspirerar honom till serien Piedi (1968–1971), skulpturer utförda i marmor, muranoglas, metall och siden. Deltar även i grupputställningarna Arte povera + Azioni povere, Amalfi (1968), Processi di pensiero visualizzati: Junge Italienische Avantgarde, Kunstmuseum Lucerne (1970), Venedigbiennalen (1972) och Documenta, Kassel (1972). Har på senare tid haft separatutställningar på San Fransisco Museum of Modern Art (1992), Musée national d´art moderne, Centre Georges Pompidou, Paris (1996–1997) och Museo Oiticica, Rio de Janeiro (1997).
Lucio Fontana (1899–1968)
Född i Argentina. Studerar vid Accademia di Belle Arti di Brera i Milano och har sin första separatutställning 1930 i samma stad. Arbetar med keramik i Italien och Frankrike för att några år senare grunda den radikala konstskolan Altamira Academy i Buenos Aires. Formulerar teorier om konst, teknologi och vetenskap, vilket resulterar i Manifesto Blanco. Lanserar senare även Movimento Spaziale och publicerar Primo Manifesto dello Spazialismo 1947. Han benämner ofta sina formexperiment Concetti spaziali. 1949 är ett centralt år då Fontana inleder sin första serie målningar med punkterade dukar Buchi, och Ambiente spaziale a luce nera, den första rumsliga installationen. Nästan ett decennium senare gör han sin mest kända serie målningar, Tagli, monokromer vars dukar han skär i med rakblad och skapar en reell dimension av rymd. Begreppet Concetto spaziale utvidgar han senare till att även innefatta en serie terrakottaskulpturer, Natura, som han också låter göra i metall. Hans verk har visats på Venedigbiennalen 1958 och 1966, då han tilldelas första pris för sin monokroma installation, Moderna Museet, Stockholm (1967), Documenta, Kassel (1968), Musée National d´Art Moderne, Centre Georges Pompidou, Paris (1987), Tate Modern, London (2005), Guggenheim Museum, New York (2006).
Marco Gastini (f. 1938)
Tar 1960 examen från Turin Accademia di Belle Arti. Arbetar mellan 1965–1967 huvudsakligen med olje- och sprayfärg. Motiven utgörs av fragment av landskap och detaljer av nakna kvinnor. Slutar 1968 att arbeta med föreställande konst och börjar arbeta med måleri på plexiglas som han hänger med en distans till väggen. Verken från den här tiden befinner sig i området mellan måleri och objekt. Deltar under 1970-talet i flera internationella utställningar med italienska konstnärer. Börjar i slutet av 1970-talet att använda material från naturen som trä och stenar. Deltar 1982 i Venedigbiennalen och samma år öppnar den första retrospektiva utställningen av hans verk på Städtische Galerie im Lenbachhaus i München. Återgår i början av 2000-talet till att lägga fokus på rymd och dess möjlighet att utvidgas i måleriet genom olika tredimensionella objekt. Marco Gastini bor och arbetar i Turin.
Piero Gilardi (f. 1942)
Börjar 1963 att arbeta som konstnär och curator. Reser mycket i både Europa och USA och blir snabbt en nyckelperson för andra konstnärer som en förmedlande länk mellan konstscenerna. Skriver i den milanesiska tidskriften Flash Art 1967–1968 och introducerar den italienska publiken för konstnärer som Bruce Nauman, Joseph Beuys, Jan Dibbets och Richard Long. Gör 1965 sin första Tappetti Natura, en matta i polyuretan som hyperrealistiskt imiterar naturen. Slutar att göra konst under 1970-talet, som en konsekvens av sin misstro mot den alltmer kommersialiserade konstvärlden i kombination med sina politiska övertygelser. Väljer istället att arbeta inom psykiatrin och återvänder därefter endast sporadiskt till konsten. Hans verk har visats på Venedigbiennalen (1993) och på utställningen Zero to infinity: Arte Povera 1962–1972, Tate Modern, London (2001). Piero Gilardi bor och är verksam i Turin.
Giorgio Griffa (f. 1936)
Tar, efter inledande studier i konst, examen i juridik innan han återvänder till måleriet med en separatutställning i Turin 1968. Utmärker sig på 1970-talet med abstrakta målningar där motivet reducerats till ett minimum. Bestämmer sig för att avlägsna spännramen när han målar i syfte att behålla så mycket som möjligt av det karaktäristiska i underlaget. Arbetar på naturliga material som obehandlat papper och duk av bomull, linne och hampa. Även sättet att måla kännetecknas av en formell enkelhet, vilket avspeglar hans önskan att använda sig av en stil som skulle kunna tillhöra vem som helst. Har sedan 1968 haft runt hundra separatutställningar däribland Venedigbiennalen 1980 och GAM i Torino 2001–2002. Giorgio Griffa bor och arbetar i Turin.
Paolo Icaro (f. 1936)
Arbetar i början av sin karriär med abstrakta, regelbundna skulpturer. Deltar 1967 i Im spazio, ena delen av Germano Celants utställning Arte povera. Im spazio och ställer regelbundet ut med Arte Povera-konstnärerna i slutet av 1960-talet. Hans verk utvecklas gradvis mot aktioner och happenings av konceptuell karaktär. Reparerar 1968 ett slitet hörn på en byggnad vid torget i Amalfi som ett projekt för en utställning. Deltar i utställningarna Op losse schroeven: Situaties en cryptostructuren, Stedelijk Museum, Amsterdam (1969) och Live in your head: When Attitudes Become Form, Bern/Krefeld/London (1969) med processbetonade verk vars livslängd är beroende av längden på utställningen. Har 1987 separatutställning på Galleria Civica i Modena. Paolo Icaro bor och arbetar i Tavullia.
Piero Manzoni (1933–1963)
Börjar måla som 17-åring och skapar under en kort tid radikal konst där han bl a undersöker gränserna för den målade ytan. Publicerar 1956 Per la scoperta di una zona di immagini (Mot upptäckandet av en zon av bilder), influerad av Lucio Fontana. Påbörjar under 1957 sin serie Achromer, av vilka de mest kända är vita dukar täckta med lim och flytande kaolin. Visar 1959 för första gången verket Linee (Linjemålning). Startar samma år tidskriften Azimuth i samarbete med Enrico Castellani och senare även galleri Azimut. Skapar 1960 sin längsta linjemålning någonsin i Herning, Danmark för att några veckor senare i Milano iscensätta en av sina mest kända manifestationer Consumazione dell’arte dinamica del pubblico divorare l’arte (Konstens förtärande, dynamiken hos publiken, att sluka konsten). Signerar för första gången människor 1961, och certifierar dem som Sculture viventi (Levande skulpturer). Skapar samma år några av sina mest berömda verk, Merda d’artista (Konstnärens avföring), Base magica (Magisk sockel) och Socle du monde (Världens sockel) placerad i Herning. Avlider 1963 i sin ateljé, endast 29 år gammal. Hans verk har visats på Städtisches Museum, Leverkusen (1960), Stedelijk Museum, Amsterdam (1962), LACMA, Los Angeles (2004), Tate Modern, London (2005) och MADRE, Neapel (2007).
Fabio Mauri (f. 1926)
Gör i början av sitt konstnärskap expressiva målningar med religiösa och politiska teman. I Söker sig i slutet av 1950-talet till konstnärerna i gruppen Scuola di Piazza del Popolo i Rom. Börjar göra monokroma verk och skapar sina första Schermi (Skärmar) 1957, som följs av större installationer. Återgår 1970 till att arbeta med politiska ämnen. Skapar 1971 verket Ebrea i Venedig, genom att bygga om galleriet till ett litet museum över ett koncentrationsläger, och uppför på Venedigbiennalen 1974 föreställningen Che cosa é il Fascismo (Vad är fascism). Verket upprepas även i New York 1979 och Prato 1993. Har haft separatutställningar på De Appel, Amsterdam (1979) och Galleria Nazionale d´Arte Moderna, Rom (1994). Bland grupputställningarna kan nämnas Teatro delle Mostre på La Tartaruga gallery, Rom (1968) samt Venedigbiennalen 1974 och 1993. Fabio Mauri bor och arbetar i Rom.
Fausto Melotti (1901–1986)
Utbildar sig till ingenjör men visar tidigt intresse för konst. Studerar senare på Accademia di Belle Arti di Brera i Milano där han träffar Lucio Fontana som blir en livslång vän och inspirationskälla. Arbetar 1929–1930 med porträtt och byster i gips och brons. Blir 1932 lärare i skulptur vid Scuola del Mobile di Cantù. Ansluter sig två år senare till kretsen av abstrakta konstnärer kring Galleria del Milione och har 1935 sin första separatutställning på galleriet. Börjar 1959 att arbeta med lätta, böjliga material som mässing, ofta med textila inslag. Under 1960- och 70-talen präglas hans skulpturer av denna luftighet. Hans verk har visats på gallerier, museer och biennaler över hela världen. Har deltagit i Venedigbiennalerna 1948, 1950, 1952, 1966, 1972 och 1986. Tilldelades postumt Guldlejonet på biennalen 1986, som öppnade dagen efter Melottis död.
Marisa Merz (f. 1931)
Utforskar sedan 1960-talet relationen mellan konsten och livet med sina skulpturer, teckningar och installationer i material som filtar, vax, salt, lera och koppar- och nylontråd. Verken relaterar både till rummet och till kroppen. Sammanfogar i Senza titolo från 1966, en stor mängd mjuka aluminiumremsor och skapar en från taket hängande skulptur som söker sig fram i rummets olika riktningar. Stickar 1968 ett par skor av tunn nylontråd som, likt många av hennes verk, installeras i skiftande miljöer, inomhus såväl som utomhus. Har sin första separatutställning på Galleria Sperone 1967 i Turin. Hennes verk har bland annat visats på Op losse schroeven: Situaties en cryptostructuren, Stedelijk Museum, Amsterdam (1969), Arte povera + Azioni povere, Amalfi (1969) och i en separatutställning på Musée national d’art moderne, Centre Georges Pompidou, Paris (1994). Har deltagit i Venedigbiennalerna 1972, 1976, 1980, 1986, 1993 och i Documenta, Kassel 1982 och 1992. 1998 visades hennes verk i utställningen Sår: Mellan demokrati och förlösning i samtida konst på Moderna Museet, Stockholm. Marisa Merz bor i Turin och Milano.
Mario Merz (1925–2003)
Börjar på 1950-talet med organiskt inspirerat måleri, vänder sig till installationskonst några år senare. Definierar konstnärens grundläggande funktion som nomadisk, någon som söker sig från en plats till en annan och hela tiden arbetar i relation till nya rum och miljöer. Skapar 1968 Igloo di Giap, den första i en serie arketypiska boningar som blir hans signaturverk. Bearbetar i dessa tillfälliga konstruktioner utförda i glas, metall, jord, grenar och neon grundläggande element i den mänskliga existensen såsom behovet av skydd, näring och människans relation till naturen. Börjar 1969–1970 att experimentera med idén om naturens växtlighet baserad på den italienska matematikern Fibonaccis universella talserie, där varje siffra är summan av de föregående två. Deltar i grupputställningarna Arte povera + Azioni povere, Amalfi (1968), Prospect 68, Düsseldorf (1968), Live in Your Head: When Attitudes Becomes Form, Bern/Krefeld/London (1969) och Documenta, Kassel (1972). Hans verk har också visats på Walker Art Center, Minneapolis (1972), Moderna Museet, Stockholm (1983), Guggenheim Museum, New York (1989), Galleria Civica d’Arte Moderna, Trento (1995) och i utställningen Sår: Mellan demokrati och förlösning i samtida konst på Moderna Museet, Stockholm (1998).
Aldo Mondino (1938–2005)
Kombinerar bild, språk, lek och humor på ett sätt som påminner om dada och Marcel Duchamp. Ett exempel är verket Sei Giotto (1963), gjort av pennor av märket Giotto, där han leker med den dubbla meningen av ordet sei – siffran sex och ”du är” på italienska – och med referensen till den italienska mästaren. Använder godis i ett flertal verk, som Caramelle (1968), Rosa di zucchero (1972) och Torre di Torrone (1967). Har sin första separatutställning 1965 på Galleria Christian Stein i Turin. Är en av de konstnärer som deltar i utställningen Con temp l’azione 1967, ett samarbete mellan gallerierna Il Punto, Sperone och Christian Stein i Turin. Använder i senare verk ofta referenser till Fjärran östern och dess esoteriska användning av växlande tecken och betydelser. Har deltagit i Venedigbiennalen 1976 och 1993.
Marcello Morandini (f. 1940)
Får sin utbildning på Accademia di Belle Arti di Brera i Milano. Använder sitt geometriska bildspråk både som konstnär och designer. Arbetar 1957–1962 som industridesigner och med grafisk design i Milano. Startar 1962 sin egen reklambyrå. Deltar 1967 i São Paulobiennalen och 1968 i Venedigbiennalen. Gör samma år sina första tredimensionella konstverk. Ställer mycket ut i Tyskland på 1970-talet och deltar bland annat i Documenta i Kassel 1977. Börjar efter 1980 även att arbeta inom arkitektur och stadsplanering. Marcello Morandini bor och arbetar i Varese.
Carlo Nangeroni (f. 1922)
Född i New York, men bosatt i Italien från 1926. Studerar 1938–1942 vid Accademia di Belle Arti di Brera samt vid Scuola Superiore di Arte Cristiana Beato Angelico i Milano. Återvänder till New York 1946 där han inleder sin konstnärliga yrkesbana och inspireras av amerikanskt måleri, främst abstrakt expressionism. Har sin första separatutställning i New York 1949. Arbetar också för tv-stationen NBC i samband med olika opera- och teateruppsättningar. Flyttar 1958 åter till Milano, där han uteslutande ägnar sig åt måleri. Utvecklar i sina verk ett geometriskt bildspråk som sedan dess har karaktäriserat hans arbete. Undervisar från 1973 i design vid tekniska högskolan Scuola Politecnica i Milano. Hans verk har visats på Esso Gallery i New York och Villa Croce Museo d’Arte Contemporanea i Genua. Carlo Nangeroni bor och arbetar i Rom.
Ugo Nespolo (f. 1941)
Studerar vid Accademia Albertina di Belle Arti i Turin. Ställer ut på Il Punto, Turin och Galleria Schwartz, Milano. Arbetar från slutet av 1960-talet med experimentell konstfilm där kollegor som Lucio Fontana och Michelangelo Pistoletto medverkar. 1967 rullar Pistoletto sitt verk Palla di giornali genom Turin, Nespolo filmar händelsen och dokumentationen blir ett av hans mest kända verk. Börjar experimentera med nya tekniker och material i mitten av 1970-talet. Gör 1990 en reklamkampanj för Campari och senare även dekor och scenkläder till teater och opera. Har ställt ut på Villa Croce, Genoa (1986), Palazzo Reale, Milano (1990), Palazzina Azzura, San Benedetto del Tronto (1998) och The Istituto Italiano di Cultura, Paris (2003). Hans filmer har också visats på Musée national d’art moderne, Centre Georges Pompidou, Paris och Philadelphia Museum of Modern Art. Ugo Nespolo bor och arbetar i Turin och New York.
Mario Nigro (1917–1992)
Har sin första separatutställning 1949. Utvecklar under 1950-talets början sitt karakteristiska geometriska bildspråk, influerat av musik likväl som studier i kemi, fysik och perceptionsteori. Gör 1952 sina första Spazio totale, som kommit att bli hans mest kända serie verk. Skapar under åren 1964–1970 rumsliga installationer och visar på Venedigbiennalen 1968 en stor installation med vägg- och golvskulpturer. Deltar även i Venedigbiennalen 1993 med verk från tidigt 1950-tal. Bland övriga utställningar kan nämnas Bildlyrik från Italien: abstrakta konsten efter 1945, Liljevalchs konsthall, Stockholm (1991), Die andere Richtung der Kunst. Abstrakte Kunst Italiens ’60–’90, Köln (1997), en stor retrospektiv på Institut Mathidenhöhe, Darmstadt (2000), samt Omaggio a Mario Nigro, Peggy Guggenheim Collection, Venedig (2006).
Gastone Novelli (1925–1968)
Efter att ha stridit som motståndsman i andra världskriget och tagit examen i statsvetenskap börjar han 1947 att måla. Bor och arbetar under perioden 1948–1954 till största delen i Brasilien. Återvänder i slutet av 1950-talet till Rom och slår sig samman med Emilio Villa, Corrado Cagli och Archille Perilli. Grundar tillsammans med Perilli den experimentella tidningen L’esperienza Moderna 1957. Hämtar under denna period en stor del av inspirationen från litteraturen och många målningar innehåller ord och textfragment. Intresserar sig samtidigt för amerikansk konst och blir bekant med Cy Twombly. Fortsätter under 1960-talet att undersöka relationen mellan text och måleri och ger ut ett antal böcker. Engagerar sig under åren 1966–1968 alltmer i samhälleliga frågor. Deltar i Venedigbiennalen 1968 och beslutar under öppningen att, liksom många andra konstnärer, stänga ner sitt rum i protest mot polisens närvaro på biennalen.
Guilio Paolini (f. 1940)
Utbildar sig till grafisk designer och börjar på 1960-talet undersöka konstens konceptuella dimensioner. Placerar i verket Senza titolo från 1961 en burk vit färg i en öppen träram för att sedan täcka hela kompositionen med genomskinlig plast. Materialen som vanligtvis används för att göra konst presenteras här som konstverket självt. Är en av de mest konceptuellt orienterade konstnärerna inom Arte Povera, och intresserar sig också för relationen mellan betraktaren och objektet. Använder sig av reproduktionstekniker som fotografi och gipsavgjutningar i sina installationer för att väcka frågor om original och reproduktion. Har sin första separatutställning på Galleria La Salita i Rom 1964 och medverkar i samtliga av de viktigaste Arte Povera-utställningarna. Hans verk har också visats på Venedigbiennalen (1970), The Museum of Modern Art, New York (1974), Documenta, Kassel (1972, 1977, 1982, 1992), Villa Medici Academy of France, Rom (1996) och Tate Modern, London (2001). Guilio Paolini bor och arbetar i Turin.
Giuseppe Penone (f. 1947)
En av de få konstnärerna inom Arte Povera som skapar verk utomhus där han utforskar förhållandet mellan natur och människa. Använder sig i verket Alpi marittime (1968) av skogen runt hans hem, i vilken han gör förändringar och subtila interaktioner. Börjar under 1970-talet att undersöka och kartlägga den egna kroppen. Ett av hans mest kända verk är aktionen Rovesciare i propri occhi från 1970, för vilket han lät tillverka speglande ögonlinser som gör honom tillfälligt blind alltmedan världen runt omkring honom reflekteras i hans ögon. Har sin första separatutställning på Deposito d’arte presente, Turin, 1968. Har deltagit i grupputställningar som Konzeption–Conception, Leverkusen (1969), Processi di pensiero visualizzati: Junge Italienische Avantgarde, Lucerne (1970), Documenta, Kassel (1972) och Tate Modern, London (2001). Senare separatutställningar har visats på Kunstmuseum, Lucerne (1977) och på Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris (1984), Municipal Museum of Art, Toyota (1997) Musée National d’Art Moderne, Centre Georges Pompidou, Paris (2004) och Venedigbiennalen (2007). Giuseppe Penone bor och arbetar i Garessio.
Gianni Piacentino (f. 1951)
Studerar filosofi vid universitetet i Turin på mitten av 1960-talet och börjar vid samma tid göra lackerade träskulpturer. Med dessa verk undersöker han färglära, hantverk och gränslandet mellan skulptur och design. Kommer snabbt in i kretsen kring Arte Povera och deltar i grupputställningarna Arte Abitabile på Galleria Sperone, Turin (1966), Con temp l’azione på galleri Sperone, Il Punto och Christian Stein, Turin (1967), Arte Povera på galleri De’ Foscherari, Bologna (1968) och Arte povera + Azioni povere, Amalfi (1968). Börjar kring 1970 att vid sidan av sitt konstnärskap ägna sig åt att dekorera och tävlingsköra motorcyklar. Detta intresse avspeglas i hans abstrakta maskinliknande skulpturer från denna tid. Har deltagit i Documenta, Kassel (1977) och i Venedigbiennalen (1993). Gianni Piacentino bor och arbetar i Turin.
Michelangelo Pistoletto (f. 1933)
Startar sin konstnärliga utbildning i faderns målarverkstad där han börjar arbeta som 14-åring. Börjar några år senare att studera vid Armando Testas reklamskola. Är verksam konstnär från 1955 och har sin första separatutställning på Galleria Galatea i Turin 1960. Gör under perioden 1961–1962 sina första spegelmålningar, Quadri specchianti, i vilka betraktarens spegelbild reflekteras och inkluderas i bilden. Verken kommer att utgöra grunden för Pistolettos konstnärliga produktion och teoretiska resonemang. Skapar i mitten av 1960-talet sin serie Oggetti in meno, fundamental för tillkomsten av Arte Povera. Blir en av rörelsens absoluta nyckelfigurer, både som konstnär och språkrör. Har deltagit i utställningar som Arte povera + Azioni povere, Amalfi (1968), Live in Your Head: When Attitudes Becomes Form, Bern/Krefeld/London (1969), Documenta, Kassel (1982, 1992, 1997) och Tate Modern, London (2001). Tilldelas 2003 Venedigbiennalens pris Guldlejonet för sitt livsverk. Michelangelo Pistoletto bor och arbetar i Biella.
Carol Rama (f. 1918)
Självlärd konstnär från Turin. Börjar enligt egen utsago att måla 1933 för att hela sig själv och för att ge uttryck åt sina rädslor. De okonventionella målningarna har ofta en erotisk ton. Gör 1936–1940 ett antal självbiografiska teckningar, främst i akvarell, som påbörjas medan hennes mor är mentalt sjuk. Ägnar sig under 1940-talet främst åt ett måleri som kan liknas vid arte informel. Har sin första utställning 1945 på Galleria Faber i Turin, och ställer tre år senare ut på Venedigbiennalen. Samarbetar under 1950-talet med gruppen Movimento Arte Concreta och börjar på 1960-talet föra in objekt som korkar, djurklor och delar av däck i sina verk som hon kallar bricolages. Fortsätter under 1970-talet att göra collage och tillbringar tid i Paris och New York där hon lär känna Man Ray och Andy Warhol. Återgår under 1980-talet till figurativt måleri. Hennes verk har visats på Stedelijk Museum, Amsterdam (1998) och på Venedigbiennalen 1948, 1950, 1956, 1993 och 2003 då hon tilldelades Guldlejonet. Carol Rama bor och arbetar i Turin.
Giovanni Ricci (f. 1935)
Yrkesfotograf sedan 1954, dokumenterar samtidskonst sedan 1958, fotograferar konstnärer, konstverk, utställningar, möten, performance. Giovanni Ricci bor och arbetar i Milano.
Emilio Scanavino (1922–1986)
Studerar arkitektur i Milano 1942–1943 och jobbar vid stadsförvaltningen i Genua efter andra världskrigets slut. Har sin första utställning 1948 på galleri Isola i Genua. Beslutar sig 1950 för att helt ägna sig åt måleri och får samma år sitt genombrott i Venedigbiennalen. Arbetar 1951–1952 i Mazzottis keramiska verkstad i Albisola, där även konstnärer som Fontana och Baj gör verk. Är 1952–1956 professor i teckning vid konstakademin i Genua. Deltar åter i Venedigbiennalen 1954 samt 1958, 1960 och 1966. 1958 deltar han i Documenta i Kassel. Har haft retrospektiva utställningar i Florens på Palazzo dei Congressi (1984–1985) och i Genua på Villa Croce (1987).
Paolo Scheggi (1940–1971)
Utbildar sig vid Istituto Statale d’Arte och Accademia di Belle Arti i Florens. Börjar arbeta med verk i plåt mellan 1958–1960. Flyttar 1961 till Milano och kommer i kontakt med andra unga konstnärer i staden, som Alviani, Bonalumi, Castellani and Manzoni. Lucio Fontana gör 1962 en utställning med Scheggi i Bologna. Experimenterar de följande åren i gränslandet mellan konst och design, formger inredning och stadsmiljöer, arbetar med tidskrifter och poesi. Närmar sig performance och teater i sina sena verk . Har deltagit i XXI Salon de Realitées Nouvelles, Musée d’Art Moderne, Paris (1966), Venedigbiennalen (1966) och ställde 1967 ut på Museo Sperimentale d’Arte Contemporanea och Galleria Civica d’Arte Moderna, Turin. Är från 1968 involverad i en rad teaterproduktioner i Milano, Bologna och Florens. Ett av hans sista verk, 6profetiper6geometrie (6profeterför6geometrier), visas på Venedigbiennalen 1972, året efter hans död.
Gilberto Zorio (f. 1944)
Studerar vid Accademia di Belle Arti i Turin med inriktning på måleri men övergår snart till skulptur. Visar tredimensionella verk i sin första separatutställning på Galleria Sperone, Turin, 1967. Intresserar sig tidigt för frigörandet av fysisk och mental energi som i verket Colonna från 1967, en cylinder fylld med koboltklorid och gipsblandning som i relation till fuktighetsgraden i luften går från rosa till blått och tillbaka igen. Graden av förändring är beroende av antalet människor i rummet och många av hans tidiga verk spelar just med ett inslag av instabilitet. Medverkar flertalet gånger i Arte Povera-utställningar och blir en av rörelsens förgrundsgestalter. Utvecklar i senare verk komplexa konstruktioner innehållande ”maskiner” som på olika sätt vecklar ut sig i rummet, rör sig och ger ifrån sig ljud. Hans verk har visats på Leo Castelli Warehouse, New York (1968), Stedelijk Museum, Amsterdam (1969), Documenta, Kassel (1972), Musée National d´Art Moderne, Centre Georges Pompidou, Paris (1986), Venedigbiennalen (1995), Galleria Civica d’Arte Contemporanea, Trento (1996) och Tate Modern, London (2001). Gilberto Zorio bor och arbetar i Turin.
