Udda veckor: Beth Laurin

Beth Laurin debuterade sent, vid 39 års ålder. Skulpturer med en yta som av hud, den kunde vara slät eller rynkad – den mötte tidigt både klassisk och funktionalistisk arkitektur med skarpa kanter, raka linjer. Kropp och konstruktion kolliderade och definierade varandra. Ställde saken på sin spets: Hur frigöra? Hur begränsa? ”Polära motsatsers dynamiska enhet”, blir hennes svar.

Hon tecknar och antecknar; väljer teknik efter idéer, inte tvärtom. Det kan bli kol- eller blyertsteckning, fotografi, skulptur av lera, järn, tyg, ljud eller polyester; video, text, objekt, måleri, installation eller performance. På senare år har drömmarna fått en avgörande betydelse. Hon skulle inte tala om surrealism – men om sub-realism. En undre verklighet som visar sig om natten och behandlas i ateljén under dagen. Dyker upp i teckningar som processas, filtreras – kopieras, skulpteras… Det pågår ständigt.

Hennes livsdrift har gjort henne starkt engagerad för jämlikhet, för alla människors lika värde. Men från hennes verk ropar inga budskap, de talar om människovärde upplevt från roten, en livskänsla som söker sin form, ett öppet rum; en gränslös trakt.

Frågor till konstnären

Vad kommer du att visa på Klarabergsviadukten 61?
Jag har en vision som jag nog kommer att omforma några gånger till det är dags.

Vad tycker du om två-veckors-utställningar?
I det här fallet: bra! Det ligger i Udda veckor-seriens karaktär och idé att det ska vara kort och intensivt.

Vad tycker du om det begränsade utrymmet?
Fint rum. Jag tycker om att få olika slags rum i mina händer att laborera med.

Har du ställt ut på Moderna Museet förut? När? Vad?
Ja, i två grupputställningar; För blinda och seende (1969) och så medverkade jag i ARARAT (1976).

Vilken är den mest betydande utställningen på Moderna Museet enligt dig?
Oj, vilken svår fråga – det har varit så många. En av alla som var betydande var Edward Kienholz´ 11+11 Taubleaux (1970).

Curator: Sören Engblom