Förköpsbiljett krävs till utställningen Giacometti, gäller även barn och övriga med fri entré. Köp/boka biljett

Yayoi Kusama, Infinity Mirrored Room - Hymn of Life, 2015 © Yayoi Kusama. Courtesy of Ota Fine Arts, Tokyo/Singapore, Victoria Miro Gallery, London and David Zwirner, New York. Photo: Vegard Kleven/HOK

Om konstverken i utställningen

Yayoi Kusamas säregna konstnärskap har fascinerat publiken i snart sex årtionden. Som få andra konstnärer rör hon sig tveklöst mellan måleri och skulptur, mellan konst och design och mellan öst och väst. Här kan du läsa mer om konstverken i utställningen.

Tidiga verk i Japan

Närheten till naturen har varit viktig för Kusama ända sedan hennes tidiga barndom. Familjen ägde en plantage där man arbetade med förädling av fröer, och klassiska växtstudier blev på det sättet en naturlig första ingång till att teckna.

Trots ett starkt motstånd från sina föräldrar valde Kusama att studera konst i Kyoto och utvecklade först sina kunskaper i den traditionella japanska tekniken Nihonga. Så småningom fann hon de strikta reglerna hämmande och började experimentera med nya materi­al och tekniker i hundratals teckningar och målningar. Surrealistiska drag kom in i verken och trots att motiven var kopplade till växtriket, blev formerna mer abstrak­ta. Redan som ung målade Kusama raster av prickar, som kom att bli ett signum för hennes senare verk.

När Kusama 1957 flyttade till USA tog hon med sig omkring två tusen målningar för att både visa upp och leva av. De verk hon inte fick med sig från föräldrahemmet i Matsumoto brände hon upp för att istället börja om på nytt i New York.

Yayoi Kusama framför en av sina Infinity Net målningar i New York, ca. 1961
Yayoi Kusama framför en av sina Infinity Net målningar i New York, ca. 1961 © Yayoi Kusama
Yayoi Kusama, Flower, 1952 © Yayoi Kusama, courtesy Ota Fine Arts, Tokyo/Singapore, Victoria Miro Gallery, London, David Zwirner, New York

Oändlighet

Väl i New York påbörjade Kusama en serie nya mål­ningar som både i skala och uttryck skiljer sig markant från de mörka, innerliga verk hon skapade i Japan. Metodiskt täckte hon stora dukar med halvcirklar i vit, tjock oljefärg likt maskor i ett oändligt nät. Hon lade sedan ett tunt lager vit lasyr över dukarna vilket fick den mörka bakgrunden att blekna som om den täckts i en dimma. Det var ett tidskrävande arbete som krävde enorm närvaro och envishet.

De svala, monokroma Oändlighetsnät-målningarna mottogs väl i New York. Där dominerades konstscenen vid tiden av målare som Jackson Pollock och Willem de Kooning – båda företrädare för den abstrakta expressionismens dramatiska gester och starka uttryck. Kusamas måleri är i stället övningar i självkontroll. Den ändlösa repetitionen av en och samma gest blir i dessa verk en yrselframkallande upplevelse. De är samtidigt sakliga och lyriska och har en energi som kommer ur den laddade koncentration som Kusama ägnat varje målning.

Installationsbild, Kusama i Infinity Mirror Room - Phalli's Field, under soloutställningen 'Floor Show', på R. Castellane Gallery, New York, 1965 © Yayoi Kusama. Courtesy of Ota Fine Arts, Tokyo/Singapore, Victoria Miro Gallery, London, David Zwirner, New York

Falliska fält

I serien Anhopningskulpturer från 1961–1965 har var­dagliga objekt översållats med uppstoppade utväxter i tyg. Kusama hittade bord, stolar och väskor på gatan och släpade hem dem till ateljén där hon täckte dem med handsydda fallosformer som hon sedan målade över med tjocka lager av vit färg. Presenterade tillsam­mans blir skulpturerna till en sexualiserad scen där det manliga könsorganet genomtränger varje skryms­le, vrå och del av vardagen.

Allteftersom klättrade de påträngande formerna upp på väggen och senare skulle de ta över hela rum. I Oändligtspegelrum – Fallosfält (Golvshow), Kusamas första spegelinstallation, är rummet täckt av speglar som re­flekterar de många mjuka formerna så att de bildar ett oändligt fält av fallosar. Kusama har själv aldrig dolt sitt laddade förhållande till sex­ualitet: ”Det antas ofta att jag måste vara en sexgalning eftersom jag tillverkar så många objekt av detta slag, men det är helt och hållet ett missför­stånd. Det förhåller sig tvärt­om – jag tillverkar objekten för att de skrämmer mig”.

Kusama som konstverk

Den senare delen av 1960-talet var en period av inten­siv kreativitet för Kusama och konstnärskapet utvidgades till bristningsgränsen. Hon började nu att inför­liva inte bara sina inre upplevelser utan också sig själv i verken. Framstående fotografer anlitades för por­trätten och Kusama tog för vana att posera framför sina verk, ofta i kläder som gick ton i ton med konsten. Det som började som ett sätt att nå ut med sin konst blev snart en del av konstnärskapet och hon var liksom Andy Warhol en mästare på att marknadsföra sin per­sona i bilder, pressutskick och manifest.

Samtidigt var Kusama medveten om sitt utanför­skap som kvinna och som icke-västerländsk, roller hon både förstärkte och lekte med. I Självutplåning målade hon över bilden av sig själv med prickar tills hon blev ett med konstverket. I andra collage lät hon sig porträtteras som amerikansk pinuppa eller som en Alice i Underlandet i den belamrade Manhat­tan-ateljén.

Happenings och kroppar

Från mitten av 1960-talet till början av 70-talet arrang­erade Kusama kollektiva konsthändelser med politiska protester och för sexuell frigörelse, bland dem Anatomiska explosioner. Hon uppförde dem på Wall Street, vid Frihetsgudinnan, i Central Park och på andra strategiska platser i New York. De medverkande bar kläder formgivna av Kusama, och ibland åkte kläderna av som en del av protesterna mot etablissemanget. I Kroppsmålningsfestivaler målade hon prickar på de nakna kropparna och utnämnde sig själv till ”Polkaprickarnas prästinna”.

Kusamas klädformgivning är en viktig del av den aktivistiska sidan i hennes konstnärskap. Det är en social design avsedd att skapa jämställdhet och ett mer naturligt förhållande till den egna kroppen. Protester mot Vietnamkriget, likriktningen som den kapita­listiska kulturen förde med sig och Kusamas närhet till psykedelia, hippie- och medborgarrättsrörelsen var alla viktiga delar av den politiska dimensionen av hennes konst vid den här tiden.

Företag Kusama

Kusama sålde design från egen butik redan 1969 un­der varumärket The Nude Fashion Company, en kollektion av plagg med strategiskt placerade hål för att exponera intima delar av kroppen. Samma år startade hon företaget Kusama Enterprise för att organise­ra sina konstaktiviteter, samtidigt som hon började överge de traditionella konstscenerna. Hon produ­cerade tunikor med omisskännliga polkaprickiga mönster, oändlighetsmönster och orgieklänningar för kollektivt bruk.

Modevisningarna skedde ofta i ateljén där målningar och skulpturer tjänade som rekvisita. De unika plag­gen var sydda och målade för hand. I pressmeddelan­den lanserade hon sina kläder som alternativ till den artificiella och industrialiserade kulturen. Samma år startade hon tidningen Kusama’s Orgy som omedel­bart barnförbjöds på grund av sitt sexuella innehåll.

För Kusama har det aldrig funnits skarpa gränser mellan konst, design och mode. Tillsammans med det japanska designkollektivet graf skapade hon 2000 en ny kollektion där hon plockade upp mönster från tidi­gare verk. Ett av de mer anslående samarbetena är den kollektion hon gjorde för Louis Vuitton 2012 i samar­bete med Marc Jacobs.

Yayoi Kusama, Pumpkin, 1981 © Yayoi Kusama. Courtesy Ota Fine Arts, Tokyo/Singapore, Victoria Miro Gallery, London, David Zwirner, New York

1980-talet i Tokyo

Efter nästan tjugo års bortavaro från konstlivet i Japan, började Kusama under det tidiga 1980-talet återigen ställa ut i Tokyo. Vid flytten till USA 1957 hade hon inte hunnit bli nationellt uppmärksammad och det var först med verken skapade under 1980-talet som den japanska publiken fick lära känna konstnärskapet närmare. Det innefattade nu såväl målningar, skulpturer, större installationer och performance-verk som skönlitterära böcker och dikter.

I stora akrylmålningar började Kusama återkomma till de prickar och nät som följt henne som ett ledmotiv i konstnärskapet, men nu med starkare färger och än mer stiliserade mönster. Den gula pumpan är ett motiv som blev kännetecknande för Kusamas bildvärld un­der den här perioden. Hennes fascination för pumpan har enligt konstnären själv att göra med dess mänsk­liga karaktär och opretentiösa yttre. Kusama ser den som en nästintill magisk kraft som kan gro och växa trots hårda förhållanden.

Livets hymn

Oändligt spegelrum – Livets hymn är Kusamas senas­te verk och premiärvisas under denna utställnings­turné. Installationen hör till serien av spegelrum som Kusama arbetat med sedan 1965. Tidigare verk i den­na serie har innefattat alltifrån hav av fallosar till en rymd av ljusdioder. När man befinner sig i dessa verk upplevs rummets gränser som upplösta. Det går inte helt att orientera sig, man rör sig i en närmast svävande värld.

Vi leds genom rumsligheten i Livets hymn på en smal spång, sfärer reflekteras på väggarna och på vattenytan nedanför oss. Det spegelbeklädda rummet är fyllt med lampor i skört rispapper som långsamt skiftar färg och inger känslan av en ogripbar rymd. Till skillnad från tidigare spegelrum som kunde upplevas påträngan­de, vittnar de stillsamt skif­tande ljuskloten här om en rofylld rymd.

Yayoi Kusama i Narcissus Garden under Venedig Biennalen, Italien
Installationsbild, Yayoi Kusama i Narcissus Garden under Venedig Biennalen, Italien, 1966 © Yayoi Kusama. Courtesy of Ota Fine Arts, Tokyo/Singapore, Victoria Miro Gallery, London, David Zwirner, New York.

Narkissos trädgård

Narkissos trädgård är ett av Kusumas mest kända verk. Det uppfördes första gången 1966 då hon deltog i Venedigbiennalen och gjorde skandalsuccé. Enligt självbiografin var hon inte officiellt inbjuden att del­ta men fick stöd av den italienske konstnären Lucio Fontana och av biennalkommitténs ordförande för att genomföra installationen med 1500 spegelklot på gräsmattan utanför den italienska paviljongen. Kusama kallade de hundratals sfärerna för en ”kinetisk matta”. I de spegelblanka ytorna reflekterades och förvrängdes bilden av konstnären, besökarna, arki­tekturen och det omgivande landskapet.

Så snart verket var installerat började Kusama sälja kloten till besökare för två dollar styck och mitt i in­stallationen hade hon placerat en skylt med texten ”din narcisium till salu”. Strax förbjöd utställningsarrangörerna det hela. Aktionen har uppmärksammats för att den belyser hur konstnärer marknadsförs ge­nom media, men den var också en kritik mot hur konst­marknaden förvandlar verk till varor.

Mer om utställningen