Grapefruit – Idé som konst

Text: Cecilia Widenheim

Redan på 1950-talet hade Yoko Ono börjat laborera i gränslandet mellan musik, performance, poesi och bildkonst. I form av konserter och events började hon experimentera med att överlåta åt betraktaren att utföra idéerna, eller bara tänka och utveckla dem med sin egen föreställningsförmåga. Med bakgrund i klassisk komposition och studier i filosofi började Yoko Ono göra ”partitur” för konst, det vill säga instruktioner som sedan kan uttolkas om igen och om igen av publik och kollegor. I varje nytt sammanhang uppstår nya uttryck och valörer beroende på uttolkare och val av miljö. En av Yoko Onos mest välkända instruktioner är Cut Piece från 1964 som konstnären själv framfört ett antal gånger. Den iscensatta situationen består i att Yoko Ono sitter på en scen inför publik med en sax framför sig, och bjuder in publiken att klippa bitar ur hennes kläder.

De senare åren har Yoko Onos konst visats i ett flertal sammanhang i Sverige. I denna utställning lyfter vi fram boken Grapefruit som Yoko Ono gav ut på eget förlag i Japan 1964. Boken som tryckts om i ett stort antal upplagor genom åren är en samling med så kallade instruction pieces. Texterna kan beskrivas som små korta instruktioner för måleri, händelser, objekt, musik och filmer. Grapefruit består av ett antal förslag till konstverk – idéer som kan realiseras, eller bara läsas, och på så sätt ta form i betraktarens fantasi. Grapefruit är en bok om tankens kraft och om tillblivandets konst som lyfter fram poesin i vardagens triviala ting och ritualer. Under 1960-talet blev Yoko Ono en inflytelserik konstnär inom New Yorks avantgardescen och inom fluxusrörelsen, och har sedan dess även varit aktiv som fredsaktivist, musiker och kompositör. De senaste femton åren har ett stort antal museer runtom i världen uppmärksammat hennes konstnärskap, med start i den stora retrospektiva utställningsturnén YES YOKO ONO, som visade närmare femtio år av banbrytande skapande.

Varken öst eller väst

Som svar på frågan varför boken heter Grapefruit har Yoko Ono ofta hänvisat till den folkliga föreställningen om en grapefrukt som en blandform eller hybrid mellan en citron och en apelsin, och hybriden som en metafor för hennes egen identitet. Yoko Ono föddes i Japan 1933 men flyttade fram och tillbaka mellan USA och Japan med sin familj under 1940-talet alltmedan andra världskriget skakade relationerna mellan öst och väst. Yoko Ono var en av mycket få kvinnliga konstnärer inom den krets konstnärer som utvecklade den idébaserade konsten under åren kring 1960. Hennes legendariska serie av loft concerts på nedre Manhattan lockade kollegor som John Cage, David Tudor, La Monte Young och Marcel Duchamp. Hon byggde en fascinerande plattform för sitt arbete i New Yorks, Tokyos och Londons avantgardekretsar långt före hon träffade John Lennon som hon sedan levde med fram till hans död 1980. Yoko Onos tonläge pendlar mellan slagfärdig humor och poesi i haiku-form som inbjuder till kontemplation. Som få andra har hon lyckats skapa en intressant dialog mellan det österländska och det västerländska avantgardet.

Film som tillstånd, händelse och aktion

Yoko Onos filmer innehar en unik position inom experimentfilmens utveckling på 1960-talet. I flera fall är filmerna baserade på instruktioner som publicerats i Grapefruit – som till exempel filmen No. 1 (Match) som bygger på texten Lighting Piece från hösten 1955: ”Tänd en tändsticka och se på den tills den slocknar”. Ett annat exempel är verket Fly som realiserats på en rad olika sätt, bland annat i filmform. På en rad olika plan laborerar Yoko Ono med filmen som tillstånd och performance, snarare än som traditionell berättelse med en början och ett slut. Hon utvecklar också filmen som verktyg i den samtidspolitiska diskussionen kring kvinnans frigörelse, Vietnamkriget och kampen för fred. Onos filmer kretsar ofta kring teman som kropp, tid, utsatthet och aktivism och har ibland beskrivits som erotisk konceptualism. När den stora utställningen WACK! Art and the Feminist Revolution turnerade i USA för några år sedan visades ett flertal av hennes filmer som exempel på hur kvinnliga konstnärer använt sig av kroppen som konstnärligt medium i syfte att undersöka och bryta sönder den klassiska polariseringen mellan subjekt och objekt.

Dialog mellan avsändare och betraktare

Grapefruit har fortsatt att inspirera nya generationer av läsare, och inte minst nya generationer av konstnärer som är intresserade av konst som idé och process, och av en praktik som bygger på partitur och instruktion. För utställningen på Moderna Museet har Yoko Ono skrivit en ny instruktion med titeln Search for the Fountain. Texten har sänts ut till ett tjugotal konstnärer som bjudits in att respondera på och kommentera texten på olika sätt. Fontänen är något som återkommer i ett flertal av Yoko Onos verk, ibland som metafor för en källa eller som symbol för något som ständigt är i rörelse. Kanske kan man även ana en koppling till fluxus (latin: att flöda), den internationella rörelse som Yoko Ono ofta associerats med och som under det tidiga 1960-talet utvecklade en helt ny syn på vad konst kan vara. Search for the Fountain är ett tydligt exempel på hur Yoko Onos medvetet låter gestaltningen av sina konstnärliga idéer vara öppna för olika tolkningar men också hur hon förutsätter att betraktaren förvaltar och omtolkar utifrån sitt eget perspektiv.