Harmony
DOUGLAS GORDONS HARMONY – FILMMUSIKENS SLÄKTFORSKNING
Douglas Gordons installation ”Harmony” kan beskrivas som en filmmusikens genealogi. Nitton filmer som visas på lika många monitorer utgör ett vitt förgrenat släktträd där musiken presenteras som den genetiska länken mellan dem. Verket flirtar både med en strikt vetenskaplig analys och det rastlösa ”zappandet” mellan olika TV-kanaler. ”Harmony” är något så motsägelsefullt som en kaotisk upplevelse med en oklanderlig logisk struktur. Och där strukturen i sin tur visar på våra högst individuella och irrationella associationsbanor.
Ljud- och bildkaoset i Prästgården är överväldigande och titeln ”Harmony” tycks vid en första anblick beteckna sin motsats. Det är helt enkelt ett omöjligt företag för de mänskliga sinnena att försöka uppfatta filmsekvenser och ljud från nitton monitorer på samma gång. Men det är inte heller meningen och strax får blicken i stället fäste i de handskrivna texter som finns på väggen bredvid varje monitor. Det är innehållsförteckningar över musik som används i filmerna som visas. Från nästan varje förteckning, eller film, löper en eller flera linor till andra filmer. Kompositören blir på så sätt den förenande länken mellan filmernas för övrigt väsensskilda handlingar, karaktärer och stämningar. Med blicken balanserande på de tunna förgreningarna av linor över våra huvuden kan vi alltså följa kompositörer som Rachmaninoff från filmen Brief Encounter (1945) till Shine (1996) och Beethoven från Shine till A Clockwork Orange (1971). Och så fortsätter det med några få men signifikanta undantag. Från ett par tre monitorer hänger lösa trådar vid kompositörernas namn, likt en fingervisning om att släktträdet ”Harmony” har potential att växa; att nya filmer kan läggas till, att nya relationer kan etableras.
Om släktbanden mellan filmerna, genom kompositörerna, kan sägas utgöra strukturen i ”Harmony” så finns här också en aspekt som är minst lika viktig för hela Gordons konstnärliga produktion. Det är upplevelsen av filmmediet genom TV:n. Gordon föreslår filmen förmedlad genom TV som sin egen generations variant av Prousts Madeleinekaka. En film eller filmsekvens kan framkalla en mängd associationer som är sammakopplade med eller tar avstamp i minnet av en filmupplevelsen framför TV:n. Eftersom Gordon är intresserad av relationen mellan vår perception och vårt minne så väljer han att arbeta med filmer som är välkända för de allra flesta. Därför dyker t ex ”Taxi Driver” eller ”Psycho” upp som viktiga inslag i hans produktion.
I ”Harmony” finns samma syfte att utlösa minnen kring en eller flera av filmerna. Här kan dessutom ögat och örat ”zappa” eller växla mellan olika filmer som om man satt hemma med tevens fjärrkontroll. Samtidigt föreslår Gordon, genom musiken, ett mönster för våra tankar, likt en vetenskaplig struktur.
Att ”Harmony” består av två motpoler – den vetenskapliga hållningen och den högst slumpmässiga och kaotiska – är ett exempel på ett genomgående intresse för motsatsförhållanden i Gordons arbeten; perception – minne, förförelse – våld, hat – kärlek osv. Motpolerna etableras och området emellan dem utforskas, både av konstnären själv och av publiken.
”Harmony” visar också på ett annat fenomen som återkommer i flera av Gordons verk. Han låter publiken först stå inför en viss förvirring innan vi inser att verket innehåller en kod som måste knäckas. Under detta korta men viktiga ögonblick ökar om möjligt frustrationen för att det vi uppfattar men ännu inte förmår att tolka, i själva verket består av välbekanta element från filmer vi sett förut. Det välkända är helt enkelt orkestrerat på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Men när vi väl har fattat galoppen framträder en struktur eller system som leder oss allt längre in i Gordons verk.
I ”Harmony” följer vi de uppspända linorna från kompositör till kompositör, från film till film. Men i denna oantastliga logik är det lika påtagligt att verket utlöser våra högst individuella minnen och associationer. Douglas Gordon får oss helt enkelt dra våra egna linor fram och tillbaka genom tid och rum.
Text: Annika Hansson