5 år med Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring

Hur känns det?

Ann-Sofi: Det känns bra. Jag tror att vi kan vara nöjda med hur våra museer i Stockholm och Malmö ser ut just nu. Textilkonstnären Hannah Ryggen är en viktig politisk röst i vårt konstliv, hennes frågor om krig och fred är tyvärr mer aktuella än någonsin. Och i Stockholm är Olafur Eliasson, Francesca Woodman och Lina Selander en bra kombination.

Daniel: Litteraturfestivalen var lyckad, med röster från hel världen. Det är ett ovanligt möte mellan konst och litteratur.

Är det något ni är extra nöjda med?

Ann-Sofi: Vi är det enda stora konstmuseum i världen som skapat ett jämlikt utställningsprogram vad gäller kvinnliga och manliga konstnärer. Med tanke på den manliga dominansen i historien och i samlingen kan det te sig självklart, men inget annat större museum har arbetat så. Man kan undra varför?

Daniel: Kanske på grund av en rädsla att bara manliga klassiker drar en tillräckligt stor publik, vilket vi glädjande nog kunnat motbevisa. I vår samtida konst är det ju inget problem alls. Men vad gäller tidigare perioder krävs det lite tankearbete så att man inte kör vidare i gamla hjulspår. Hannah Ryggen får just nu stor uppmärksamhet, inte bara i Skåne – där hon är född – utan över hela Europa. Och vår Hilma af Klint-utställning som vandrat runt till många platser är faktiskt den utan jämförelse publikt mest framgångsrika utställning vårt museum någonsin skapat.

Något att ångra?

Daniel: Vi har lagt ner en stor möda på att skapa en produktiv relation till vår granne, ArkDes. Tillsammans gjorde vi ett intensivt program i trädgården med visionären Buckminster Fuller, vars futuristiska dom fylldes av jazz och performance en hel sommar. Och samarbetar nu kring Olafur Eliasson, men ändå befinner vi oss i ett kulturpolitiskt vakuum.

Ann-Sofi: Vi skulle kunna stärka varandra eller slås ihop till ett museum som jobbar med många konstarter. På sätt och vis är det ju så vi redan tänker, med all musik, dans och litteratur på museet. Ytterligare en utredning lär väl knappast skapa klarhet eller entusiasm.

Hur går det med Moderna Museets samling?

Daniel: Museet har fantastiska vänner som förstår att en gåva till Moderna Museet är en gåva till hela svenska folket. Faktum är att vi i år kompletterar samlingen på ett sätt som kanske aldrig tidigare skett. Och detta är just nu möjligt tack vare stöd från Gunnar Höglund och Anna-Stina Malmborg. Det är ingen självklarhet för ett statligt museum att kunna köpa en viktig målning av Sigmar Polke eller ett nyckelverk av Louise Bourgeois, faktiskt hennes egen favoritskulptur. Under 2015 tar samlingen ett stort språng.

Ann-Sofi: Ja, och vi har inlett arbetet med ett tredje önskemuseum som involverar konstnärer med rötter i andra delar av världen än Europa och USA. Det blir den stora utmaningen framöver. Vi har en av västvärldens viktigaste samlingar av modern konst. Hur lyckas vi få den att spegla en större värld?

Vilket konstverk i samlingen är din favorit?

Ann-Sofi: En fråga som egentligen är omöjlig att besvara, men ok: Brancusis ”Den nyfödde”.

Daniel: Idag drar jag till med Warhols lila blommor.

Vad är den största utmaningen framöver?

Daniel: Vi hoppas kunna vara angelägna för en ny och växande publik.

Ann-Sofi: Det handlar inte bara om konst från andra kontinenter, utan också om mångfalden i den konst som skapas i vårt eget land. Den som är nyfiken på denna rikedom i Sverige finner fantastiska konstnärer som varit alltför osynliga, som den abstrakte målaren Madhat Kakei som föddes i Irak, studerade i Bagdad och Madrid, för att på mitten av 1980-talet flytta till Sverige och bli svensk medborgare.

Hur blir det med fri entré egentligen?

Daniel: Vi vet inte riktigt ännu.

Ann-Sofi: Det viktigaste med fri entré är inte att alla de hundratusentals människor som redan kommer till museet slipper att betala. Den stora utmaningen är att nå helt nya grupper.

Vad har vi att se fram emot 2016?

Ann-Sofi: Året börjar med en utställning där två målare som arbetar i det lilla formatet möter varandra: svensken Ivan Aguéli och tysken Paul Klee. De gjorde båda viktiga resor i Nordafrika och fann inspiration i arabiska tanketraditioner.

Daniel: I mars öppnar en Hilma af Klint utställning i London. Hon har blivit en modern klassiker.