Konstnären Dorothea Tanning har avlidit

Mötet med Alfred Barrs legendariska utställning Fantastic Art, Dada and Surrealism på MoMA 1936 i New York blev direkt avgörande för Dorothea Tannings framtida konstnärskap. De intryck hon då fick utlöste en bildvärld som gick till källorna för surrealiströrelsens ursprungliga influenser: den gotiska och romantiska litteraturens övernaturliga fantasmagorier.

När andra världskriget närmade sig flydde många europeiska konstnärer till New York. Tanning kom snart att ingå i den surrealistiska kretsen i staden och hade två utställningar på det för surrealismen betydelsefulla Julien Levy Gallery innan hon tillsammans med sin man, Max Ernst, flyttade till Arizona i USA och sedan till Frankrike. När Ernst dog 1976 återvände hon till New York.

Under krigsåren målade Tanning i en torr realistisk stil. Motiven hade dock en motsatt karaktär och visade en drömvärld där vardagen omvandlades till något fantastiskt. Hennes naturtrogna realism gav målningarna en säregen aura. Det är som om det overkliga skulle kunna ha ägt rum i dem.

Tanning var något yngre än de redan etablerade surrealisterna när hon fick sitt genombrott. Hon blev dessutom synlig i en tid då konsthistorikern Clement Greenberg började få gehör för sin kritik av föreställande, ”litterär” konst – i synnerhet sådan som Tanning skapade. Detta, i kombination med att hon betonade sin kvinnliga medvetenhet, trots att hon tillhörde surrealiströrelsen med dess mansdominerade uttryck, bidrog till att hennes konstnärskap relativt snart marginaliserades.

I mitten av 1950-talet förändrades hennes oeuvre. Surrealismen bestod men den tidigare torra stilen blev mer diffus och kompositionerna influerades av en unik kombination av kubism och abstrakt expressionism. Målningen Insomnias (1957) är ett avgörande verk i den utvecklingsfasen. Man ser en kerubliknande figur som sliter sig loss ur ett myller av både föreställande och abstrakta element. Vad hon betonar är tillståndet mellan vakenhet och sömn i vilken den inre och yttre världen sammanfaller. Vad målningen berättar avgörs av mina egna, personliga associationer.

Under slutet av 1960-talet och en bit in på 1970-talet tillkommer en rad tygskulpturer – tredimensionella avatarer ur hennes målade universum. Don Juan’s Breakfast (1972) föreställer en överfylld dryckesbägare, men den associerar också till en yppig kvinnokropp i läderkorsett. Parallellt med popkonsten spelade hon med betydelserna i vardagstingen och laddade skulpturerna med en egendomlig erotisk dragningskraft som kan te sig både tilldragande och frånstötande.

Text: John Peter Nilsson, intendent

www.dorotheatanning.org