
Dorothea Tanning, Insomnias, 1957 © Dorothea Tanning/BUS 2011 Bildupphovsrätt
15.2 2012
Konstnären Dorothea Tanning har avlidit
Mötet med Alfred Barrs legendariska utställning Fantastic Art, Dada and Surrealism på MoMA 1936 i New York blev direkt avgörande för Dorothea Tannings framtida konstnärskap. De intryck hon då fick utlöste en bildvärld som gick till källorna för surrealiströrelsens ursprungliga influenser: den gotiska och romantiska litteraturens övernaturliga fantasmagorier.
När andra världskriget närmade sig flydde många europeiska konstnärer till New York. Tanning kom snart att ingå i den surrealistiska kretsen i staden och hade två utställningar på det för surrealismen betydelsefulla Julien Levy Gallery innan hon tillsammans med sin man, Max Ernst, flyttade till Arizona i USA och sedan till Frankrike. När Ernst dog 1976 återvände hon till New York.
Under krigsåren målade Tanning i en torr realistisk stil. Motiven hade dock en motsatt karaktär och visade en drömvärld där vardagen omvandlades till något fantastiskt. Hennes naturtrogna realism gav målningarna en säregen aura. Det är som om det overkliga skulle kunna ha ägt rum i dem.
Tanning var något yngre än de redan etablerade surrealisterna när hon fick sitt genombrott. Hon blev dessutom synlig i en tid då konsthistorikern Clement Greenberg började få gehör för sin kritik av föreställande, ”litterär” konst – i synnerhet sådan som Tanning skapade. Detta, i kombination med att hon betonade sin kvinnliga medvetenhet, trots att hon tillhörde surrealiströrelsen med dess mansdominerade uttryck, bidrog till att hennes konstnärskap relativt snart marginaliserades.
I mitten av 1950-talet förändrades hennes oeuvre. Surrealismen bestod men den tidigare torra stilen blev mer diffus och kompositionerna influerades av en unik kombination av kubism och abstrakt expressionism. Målningen Insomnias (1957) är ett avgörande verk i den utvecklingsfasen. Man ser en kerubliknande figur som sliter sig loss ur ett myller av både föreställande och abstrakta element. Vad hon betonar är tillståndet mellan vakenhet och sömn i vilken den inre och yttre världen sammanfaller. Vad målningen berättar avgörs av mina egna, personliga associationer.
Under slutet av 1960-talet och en bit in på 1970-talet tillkommer en rad tygskulpturer – tredimensionella avatarer ur hennes målade universum. Don Juan’s Breakfast (1972) föreställer en överfylld dryckesbägare, men den associerar också till en yppig kvinnokropp i läderkorsett. Parallellt med popkonsten spelade hon med betydelserna i vardagstingen och laddade skulpturerna med en egendomlig erotisk dragningskraft som kan te sig både tilldragande och frånstötande.
Text: John Peter Nilsson, intendent
www.dorotheatanning.org
Det andra önskemuseet
Det andra önskemuseet var ett projekt som syftade till att köpa in kvinniga konstnärers verk till den tidiga delen av museets samling. Titeln Det andra önskemuseet var en parafras på Önskemuseet, en utställning som initierats av museets vänförening, 1963-64. Önskemuseet var ett upprop ställt till den svenska staten om anslag till inköp av nya verk.
Utställningen visade verk ur samlingen tillsammans med en rad ”önskeverk” som fortfarande fanns tillgängliga på marknaden.
Begäran blev hörsammad och museet fick ett engångsanlag på fem miljoner kronor, en ansenlig summa i tidens penningvärde, som möjliggjorde inköp av flera av de verk som idag anses utgöra museets kärna. Men utställningen lade också grunden för en sned könsfördelning i samlingen, av de 176 verk som ställdes ut var endast tre gjorda av kvinnor, av de 36 verk som köptes in till samlingen var samtliga gjorda av manliga konstnärer.
Det andra önskemuseet, som uteslutande fokuserade på kvinnliga konstnärskap, syftade till att belysa det problemet. År 2006 gick museet ut med en begäran om ytterligare ett engångsanslag, denna gång femtio miljoner kronor för att fira museets femtioårsjubileum 2008. Resultatet blev ett statligt anslag på fem miljoner kronor, vilket drygades ut med 37 miljoner kronor i privata donationer, totalt fick museet 42 miljoner kronor till inköp av kvinnliga konstnärers verk. När projektet avslutades hade museet köpt in tjugosex verk av totalt fjorton konstnärer: Louise Bourgeois, Judy Chicago, Susan Hiller, Tora Vega Holmström, Anna Kagan, Mary Kelly, Hilma af Klint, Barbara Kruger, Lee Lozano, Alice Neel, Ljubov Popova, Carolee Schneeman, Monica Sjöö och Dorothea Tanning.
Publicerad 15 februari 2012 · Uppdaterad 29 februari 2016