Att skriva om historien: Kvinnliga pionjärer

På Moderna Museet försöker vi ständigt att komplettera och förskjuta standardberättelsen om modernismens utveckling – ibland en aning, ibland radikalt – genom att sätta fokus på konstnärskap som hamnat något i skuggan. Inte sällan är dessa konstnärskap kvinnliga. Att vi för tredje året i rad gör något fler separatutställningar med kvinnliga konstnärer än med manliga är därför inte bara uttryck för ambitionen att rätta till en obalans, utan lika mycket för viljan att presentera alternativa berättelser om hur konsten utvecklats. När vi i fjol lyfte fram en målare som Jutta Koether istället för exempelvis Martin Kippenberger, så fick vi en annan bild av det tyska måleriet. Inte nödvändigtvis en sannare bild, men en som inte upprepats med samma envetenhet på mängder av museer världen över. Den stora utställningen med Eva Löfdahl var i första hand en presentation av ett stort svenskt konstnärskap, men genom att omge utställningen med en mängd arrangemang om litteratur, dans, musik och filosofi så kom hennes konst att fungera som ett prisma genom vilket vi blickade tillbaka på den generation som blev synlig under 1980-talet.

Att vissa konstnärer kan fungera som ett prisma i vilket en hel epoks konstnärliga och politiska ambitioner blir synliga är en tanke som följt oss i vårt arbete. Om man väljer Yoko Ono, en av ytterst få kvinnliga konstnärer i fluxus-rörelsen, så får man inte bara ett specifikt perspektiv på just denna grupp, utan också på en hel generation. Men Yoko Ono är förstås en viktig konstnär helt i sin egen rätt, och det gäller alla de andra kvinnliga konstnärer vi ägnat separatutställningar sedan 2010 – Eija-Liisa Ahtila, Yael Bartana, Keren Cytter, Siri Derkert, Cecilia Edefalk, Sofia Hultén, Jacqueline de Jong, Mary Kelly, Klara Lidén, Lee Lozano, Alice Neel, Niki de Saint Phalle, Doris Salcedo, Elaine Sturtevant, Astrid Svangren, Isa Genzken…

De flesta av modernismens grupper var dominerade av män. Ta exempelvis situationismen, den radikala politiska och konstnärliga organisation som med Guy Debord i spetsen formulerade vad som ofta betraktas som det sista europeiska avantgardet. Men om man tittar närmare så finns där kvinnliga medlemmar, i situationismens fall författaren Michelle Bernstein, som tillhörde gruppens grundare, och målaren Jacqueline de Jong, redaktör för The Situationist Times. I våras hade vi dem båda på museet, de Jong för en utställning, Bernstein för en presentation av Alla Kungens Hästar, hennes lilla nyckelroman om situationisterna i svensk översättning, utgiven av OEI i samarbete med Moderna Museet.

Även den amerikanska popen är dominerad av manliga konstnärer. Men den på senare år uppmärksammade Elaine Sturtevant, en på många sätt gåtfull gestalt, befann sig i Andy Warhols närhet och umgicks med Jasper Johns och Claes Oldenburg. Hennes konst tar vissa tankar om upprepning och reproduktion som finns hos de manliga kollegerna ännu längre än de gjorde, och kastar ett nytt ljus över hela denna generations idéer kring sampling och appropriation av visuellt material. På så sätt fungerade även Sturtevants utställning som ett prisma genom vilket ett konstnärligt och intellektuellt landskap blir synligt på ett annorlunda sätt. Historien är inte skriven en gång för alla, den skrivs om kontinuerligt – av alla oss som jobbar med konsten, forskar kring den och gör utställningar. Och av publiken, som möter den ur nya perspektiv.

Vad gäller radikala förskjutningar av standarberättelsen så har nästa års första stora satsning goda ambitioner att åstadkomma just detta. Hur uppstod den abstrakta konsten, och vilka var de viktiga pionjärerna? Den som läser konsthistoria på ett europeiskt universitet får samma gamla vanliga svar: tre män på kontinenten vid namn Malevitj, Mondrian och Kandinskij. Vi föreslår ett komplement, ett alternativ: en kvinna född på Karlbergs slott, Hilma af Klint.

Daniel Birnbaum, Överintendent
Ann-Sofi Noring, Vice museichef