Andreas Gursky, Bahrain I, 2005 Courtesy: Monika Sprüth Philomene Magers, Cologne Munich London © Andreas Gursky / Bildupphovsrätt 2016

Att se världen

2008 kommer att gå till historien då världen gungade i en enda gemensam skälvande kedjerörelse – nedåt. Begrepp som tillväxt, stödpaket och moral har varit mer laddade än någonsin tidigare.

Att stå med fötterna mitt i detta kaotiska flöde är knappast någon vidare bra utsiktsposition och hur man än ögnar artiklar, lyssnar på experter, försöker dra slutsatser för att hitta helhetsbilden, flimrar bara en fragmentarisk värld liknande en snabbsökning på Google fram: Din sökning har gett för många träffar och du ger upp.

Andreas Gursky, vårens stora utställning på Moderna Museet, kommer att bli mångas intellektuella och estetiska reningsbad med många rakbladsvassa samtidssamband deflorerade. Denne tyske fotograf född i Düsseldorf 1955, intar nämligen en mycket ovanlig position, bortsett från att han är en av vår tids främsta förnyare av fotografin som konstobjekt jäms med Jeff Wall och Cindy Sherman och att han var den mest lysande och nyskapande eleven till pionjärerna Bernd och Hilla Becher. Andreas Gursky gör nämligen något mycket anakronistiskt: Han är högmodig nog att ställa sig på en upphöjd utsiktspunkt, skåda över människan och hennes industriella monument av skyskrapor, fabriker, hotelllobbies och börser och säga: ”Sådana är ni!”

Utställningen cureras av intendent Fredrik Liew. Att få chansen att visa Gursky i Sverige har länge stått på museets önskelista, men med dagens tungrodda och dyra utställningsprocesser det varit ett lyckosamt sammanträffande.
– Ja, fascinationen för konstnären delas med konstmuseet i Krefeld och Vancouver Art Gallery. Tillsammans har vi kunnat skapa möjligheten att visa ca 150 av Gurskys magnifika bilder från 1980 till 2008 just precis nu, menar Fredrik Liew.

Utställningen presenterar alltifrån Gurskys tidiga mer traditionella bilder gjorda under hans utbildningstid till hans halsbrytande hypertekniska och digitalt manipulerade bilder i jätteformat från de senaste åren.
– Man kan beskriva Andreas Gursky som vår tids historiemålare; han skapar porträtt av vår värld. En enda bild är som ett helt universum att förlora sig i. Samtidigt läggs bild till bild i vad han själv kallat för En livets encyklopedi, fortsätter Liew.

Vi tittar tillsammans på bilderna i den kommande katalogen och stannar till vid Pyong Yang IV från 2007. Det är en bild från en annan värld. En totalitär stats ceremoni med massverkan och diktatorisk symmetri. Bilden vi tittar på blir till ett raster, en optisk störning med alla ansiktsprickar och den massiva röda färgen. I fullt format är bilden tagen med en sådan teknik att varje skrattrynka, varje individuellt skulpterat knä kan uppfattas knivskarpt.
– Man måste fysiskt röra sig fram och tillbaka framför en sådan här bild, zooma in och ut mellan detalj och helhet, säger Liew. Med kameran har Gursky fångat ett ögonblick på ett sätt som ingen människa kan i ”verkligheten” – han har skapat en hyperverklighet som tydliggör omöjligheten i att överblicka en värld och en individs försvinnande litenhet.

En annan bild, också ett massmöte, men denna gång i en demokrati, visar unga uppklädda människor på en klubb i Frankfurt som heter Cocoon Club. Denna bild är också hårt manipulerad i färger och rumsverkan. På det viset har han minst lika mycket gemensamt med den traditionelle målaren, han som bestämmer enväldigt över sina bilder, som med fotografen, som fångar en ögonblicksbild.

När jag ber Fredrik Liew placera Gursky konsthistoriskt, är hans första omedelbara svar målare som Pieter Brueghel (1564-1638), William Turner (1775-1851) och Jackson Pollock (1912 – 1956). Först därefter placerar han Gursky med de ovan nämnda samtida fotograferna.
– Javisst! Det är klassisk konst. Skildringar av Människan i sin samtid. Individen i kollektivet. Hennes hjälplösa och oskuldsfulla väg. Men också Rothko och Pollock finns där i abstraktionen och det att det aldrig finns något centrum i Gurskys bilder. Precis som hos modernisterna fortsätter bilderna imaginärt utanför bildytan i oändlighet. Massverkan har något kontemplativt över sig. Kombinationen gör honom unik och nyskapande inom fotografin.

Ett spännande sätt att följa utvecklingen i Gurskys konstnärskap är att upptäcka den röda tråden från tidigt åttiotal till idag. En serie han gjorde som ung var företag- och hotellobbies. Likheten och konformiteten intresserade honom: Två herrar bakom ett skrivbord spanande mot alla som rör sig in och ut. Kontroll och säkerhet. I en av dessa bilder står en prydnadsjordglob. Just den bilden ger en föraning om den tråd som kommer att spinnas vidare till att omfatta ALLT. Hela det nätverk som omfattar den moderna civilisationens ihärdiga spinnande av globala ekonomiska spindelnät. Tokyo-börsen, svarta asfaltsvägar i Dubai-öknen, gigantiska high-techindustrier, kaotiska bilköer och till och med Asplunds Stadsbibliotek med all dess oöverskådliga kunskapsrikedom med prydligt slutna bokryggar.
– Ja, det var den senaste gången han besökte Sverige, berättar Fredrik Liew, 1999 var det. Han hade sett en bild på Asplunds byggnad i en tidskrift. Det är hans metod. Han klipper ur media och samlar på hög för att sedan gå igenom dem och därefter besluta om han ska åka och själv fotografera på plats. Den frekvente stadsbiblioteksbesökaren kommer snabbt att se att även den bilden är manipulerad för att skapa ytterligare rymd i den redan voluminösa byggnaden.

En bildsvit som sticker av något mot hans övriga bilder är tagna i skobutiker. En butik med exklusiva skor av märket Prada, där varje sko framträder i all sin fetischistiska prakt. På en liknande bild är det sneakers uppställde som vore de dyrbara och ovanliga stenar på ett museum. Oroande bilder av en cynisk marknadsekonomi där döda ting får magiska krafter. Är han moralist?
– Nej, det tror jag inte. Det är just det som gör Gursky så intressant och gäckande. Han drar själv inga slutsatser åt sina betraktare. Bilden av skorna är så lysande och intagande att bilden blir ett fetischistiskt objekt i sig och så har det slagits knut på den enkla logiken. En sak som är skrämmande och fascinerande hos Gursky är att han är så saklig. Men visst anar man dystopi och mänsklig vilsenhet i hans verk: Som film att visa i Moderna Museets filmprogram har han till exempel valt att visa Ridley Scotts Bladerunner.

Mer om utställningen