Med fingrarna i syltburken

Text av Björn Springfeldt

Det underbara med konstverket är att det vill vem som helst någonting.
Ett konstverk är ett föremål som uppstått genom en process där någon på olika sätt bearbetat materia för att få syn på något, och under processen varit lyhörd för de förslag som slumpen tillför.

Så uppstår något som är mer komplicerat och mångtydigt än upphovsmannen själv kan överblicka och som uppmanar oss som möter det att försöka tolka och förstå. I mötet satsar vi vår erfarenhet, vår fantasi och intelligens. Vi trevar och resonerar oss fram och under den resan tar det verkliga äventyret vid när vardagsspråket inte längre bär utan känslor och aningar kastar oss ut där vi aldrig varit tidigare. Eller komprimerar så att vi genomilas av känslan av hur underbart och unikt det är att finnas till. Är människan någonsin vackrare än i mötet med denna skapelseprocess – då vi själva blir medskapande och känner vår livskänsla förtätas?

Att jag fått uppdraget av Malmö Konsthall att välja verk ur Moderna Museets samlingar för en utställning i Malmö Konsthall är självklart något av det roligaste jag kunde få göra, men bakgrunden är sorglig och inte mindre än en skandal.

Efter att ha arbetat i Moderna Museet under tjugosju år, sex av dessa som museichef, och ständigt med drömmen om en ny byggnad, så får jag uppleva att den när den äntligen kommer till, drabbas av något så simpelt som byggfusk. Den måste stängas och samlingarna blir hemlösa igen. När nu Lars Nittve tagit över museets roder och jag mött den kompetens och arbetsglädje som präglar alla nya och gamla medarbetare i museet, finns det ändå skäl för optimism. Jag är säker på att när museet återuppstår i Moneos byggnad på Skeppsholmen, så kommer innehållet och byggnaden att visa sig inte bara besegra de klentrogna utan också överträffa våra högt ställda förväntningar.

Att få göra denna utställning i Malmö Konsthall knyter ihop trådar på ett privilegierat sätt. Jag lärde känna och förstå den som en av världens främsta utställningsbyggnader när jag från 1986 till 1990 var dess chef och samarbetade med dess gediget kompetenta och ojämförligt engagerade besättning.

Det är en avgörande skillnad mellan en konsthall och ett museum.
Konsthallen är en neutral plattform för tillfälliga utställningar. Medan museet däremot har sitt existensberättigande i sin samling.

Allt vad museet i sina utställningar visar av äldre konst eller ur samtiden får sin fond och relief i samlingen. Här finns sammanfört verk av de mest skiftande karaktär, från olika tider och rum. Inför det nya kan man spåra var rötterna finns och berika och fördjupa sin förståelse av samtiden.

I en viss bemärkelse kan man också påstå att det som gör ett konstverk gammalt är att vi inte längre förmår att uppleva något inför det, men att konstverk av verklig kvalitet övervinner tiden. Så skärps inför jämförelsen med de levande verken i en museisamling min känsla för kvalitet och i denna växelverkan fördjupas min upplevelse både inför det nya och det äldre.

När jag ansvarade för Moderna Museet häpnade jag då och då inför röster som menade att museets samlingar var en belastning och att vi borde överlåta det mesta till Nationalmuseum för att mer kunna ägna oss åt samtiden. Detta innebär att man lika mycket avhänder sig några av de viktigaste nycklarna till självförståelse som att man övervärderar de dagsaktuella landvinningarna.

I motsats till tekniken, där en tjugofemåring som inte hängt med på ett tag är hopplöst föråldrad och ute, så bearbetar konstnären känslor som trots nya erfarenheter och upplevelser inte skiljer oss så mycket från det arkaiska. Och det som hände i den unga modernismen med Matisse, Picasso och Duchamp har återverkningar i dagens konstnärliga praktik. Att vi i stället skulle dra gränsen vid 1980-talet och ”postmodernismen” måste man vara sekteristiskt troende för att se en poäng i.

Moderna Museet skapades 1956 av konstnären Otte Sköld.
Otte Sköld var själv själv en av de stora inom vår unga modernism. Han var väl medveten om vilka avgörande saker som skett och skedde inom den internationella konsten, när han blev överintendent och chef för Nationalmuseum. Moderna Museet uppstod inom det möjliga fält som vision, ekonomi och samhällsklimat satte gränserna för och i museets fall var det som en avdelning inom Nationalmuseum. Till den nya Avdelningen för modernt måleri och skulptur – grafik och teckning fick stanna kvar på Nationalmuseum och kom till museet först med Moneos nya byggnad 1995, medan fotografiet kom in på sjuttiotalet – fördes konstverk utförda av konstnärer födda 1860, om dessa hade en modernistisk estetik, och senare.

Delar av samlingarna är självklart konservativa, intressanta som exempel på det som hyllades i samtiden, annat intensivt levande också idag. Här kan sägas, att samtiden ju alltid har erbjudit ett jäsande kaos och att i detta förmå att urskilja vad som hör framtiden till är ingen lätt uppgift. Så sade till exempel Alfred Barr Jr., den legendariske chefen för Museum of Modern Art i New York, där man nog har världens främsta samling inte minst tack vare Barr, att om eftervärlden godtog tio procent av hans inköp vore han nöjd. Ett av tio…

Tillfälligheter och tur.
Tillfälligheter, tur och faktiskt också kompetens hos dem som ansvarat för berikandet av Moderna Museets samlingar, har lett till att man törs påstå att de hör hemma bland världens fem, sex främsta. Den svenska delen av samlingen är av naturliga skäl utan konkurrens.

Tillfälligheter och tur, även för att museet alltid har haft ett starkt stöd från de som fylkat sig i vänföreningen. Den tidigaste hette Föreningen för nutida konst och verkade från 1937 för att ett museum för den nutida konsten skulle komma till stånd. Man samlade konst och lämnade denna samling som en grundplåt till det nya museet.

Sedan museet blev verklighet har Moderna Museets Vänner haft en avgörande funktion. Här samlas engagerade och kunniga entusiaster och hjälper museet till inköp som annars skulle ligga långt utanför möjligheternas ram. Så var också en av museets viktigaste utställningar, Önskemuseet, 1963-64, vänföreningens arrangemang. Det ledde till att mästerverk av Picasso, Balla, Picabia, Schwitters, de Chirico, Miró, Giacometti, Pollock, Dubuffet och andra kom in i samlingarna. Detta för priser som förvisso ansågs höga då. I dag skulle samma verk betinga astronomiska summor.

Efter detta tal om pengar kan man konstatera, att ett verk som ägs av ett museum egentligen är utan ekonomiskt värde eftersom det för evigt skall vara undandraget funktionen som vara. Det har sitt värde i sin förmåga att kommunicera.

Tur och tillfälligheter, dels för att vårt land haft engagerade och kunniga samlare, som Rolf de Maré, Gerard Bonnier, Philip Sandblom, Fredrik Roos och andra som genom donationer till museet velat dela med sig av sitt livsverk och av den glädje som verken gett dem. Dels för att konstnärer hör till museets viktigaste donatorer. Så blev en donation av hundra fotografier från en av de främsta, Irving Penn, ett av de största glädjeämnen under min tid som ansvarig för museet.

Tur och kompetens genom att museets ansvariga lyckats och lyckas, att med de ytterst begränsade medel som står till buds köpa tidigt och fördelaktigt innan priserna blivit så höga att museet blir chanslöst. Det finns museer ute i världen som är rika och som årligen måste köpa för miljarder för att uppfylla fondstiftarnas vilja. Då kan man vänta tills det råder enighet om vilka verk som tillhör mästerverkens fåtaliga skara innan man köper, men man riskerar givetvis då att något av dessa redan befinner sig utom räckhåll, i en museisamling som Moderna Museets.

Vem beslutar?
De regler som statsmakten eller museiorganisationen satt för inköpen är enkla; ofta till hjälp, ibland till hinder. Från sin tillkomst som en avdelning inom Nationalmuseum och från 1976, då organisationen Statens Konstmuseer med Nationalmuseum, Moderna Museet och Östasiatiska Museet skapades, var chefen för Moderna Museet, (liksom de andra två kollegerna), underställd överintendenten.

Så fick chefen för Moderna Museet anhålla om medel hos överintendenten för inköp av kostsammare konstverk, som till exempel när Pontus Hultén fick anhålla hos den lysande kännaren av medeltida illuminationer, Carl Nordenfalk, om att få köpa en uppstoppad get med ett bildäck kring magen, som står på en målning som ligger på golvet; Robert Rauschenbergs legendariska Monogram. Det gick bra den gången och som så många andra av museets inköp har detta visat sig höra till svenska statens mest lysande affärer.

Från 1999 är Moderna Museet äntligen ett självständigt museum.
När det gäller inköp som det av Rauschenberg, en utländsk konstnär, har museet alltid varit fritt att förvärva efter egen lust och kompetens. När det gäller svensk konst stipulerade staten tidigare att det skulle ske genom en inköpsnämnd med jämvikt mellan konstnärer och museirepresentanter.

I början och för det mesta fungerade detta väl eftersom regeringen hörde sig för om museets syn på de konstnärer som var på förslag att företräda kårens intressen, men när detta upphörde blev det katastrofalt. Konstnärer som själva inte var representerade i samlingarna och med liten orientering i samtiden hamnade i en omöjlig situation. Efter den översyn av den statliga byråkratin som inrikesministern Bo Holmberg lät göra, upphävdes denna tingens ordning och museet får numera köpa svensk konst på samma sätt som utländsk.

Under hela min tid i museet har jag sällan upplevt att ett konstverk tillförs samlingarna enbart för att representera en trend i dåtid eller samtid, utan verket måste ha en sådan kvalitet att någon brinner för det.

Att ett konstverk införlivas med en museisamling innebär ett oavvisligt ansvar.
Museet måste känna till och slå vakt om konstnärens intentioner och i alla sammanhang försvara dessa mot förvanskning. Vidare har museet ansvaret för att konstverket överlever och kan lämnas vidare till kommande generationer – en ofta nästintill omöjlig uppgift då många konstverk, framförallt under de senaste fyrtio åren, utförts utan tanke på evigheten och i nya och oprövade material. Här måste museiledning och konservatorer gå en försiktig balansgång så att konstverket både kan möta en publik på avsett sätt och leva vidare. Att av rädsla för att ett vackert konstverk inte skall visa sig vara materiellt hållbart, avstå från att införliva det med museets samlingar vore helt fel. Hellre en vacker ruin än ingenting alls.

Museets uppgift är att följa konstnärerna i spåren och att förmedla de energier konstverken bär till en publik.

Att bland den mängd fantastiska verk som ryms i Moderna Museets samlingar välja det relativa fåtal som ryms på Malmö Konsthalls tvåtusen kvadratmeter, är ingen lätt uppgift. Jag har tillåtit mig att inte försöka berätta en historia om en utveckling – utan flera parallella historier där den gemensamma nämnaren för verken är att de haft och har stor betydelse för mig själv. Samtidigt måste många av mina favoriter ändå stanna hemma. Jag har heller inte valt att be att få låna några av de klassiska mästerverken. Dem får vi resa till Stockholm och möta i Moderna Museet, någon gång under 2004.

Moderna Museet är hela landets museum – vårt nationalmuseum – och här har jag också velat visa hur viktiga konstnärer i den malmöitiska regionen speglas i museets samlingar. Säkert kommer jag att kritiseras för konservatism, för ojämn könsfördelning, för stockholmsperspektiv och annat tunnelseende. Min övertygelse är ändå, att jag bara kan lyfta fram verk jag själv brinner för och gläds åt. Bara så har jag rätten att tro att dessa också skulle kunna betyda något för andra. Och skulle man se att tio procent av mitt val var mitt i prick vore jag nöjd.

Att det i helheten ändå skall finnas något verk som kan fylla vem som helst med glädje och få att lämna konsthallen berikad, känner jag tillförsikt inför.

Mitt varma tack till konstnärerna samt till gamla och nya kolleger i Moderna Museet och Malmö Konsthall för stimulans, generositet och professionalism!

Björn Springfeldt

Själv uppmanades jag som amanuens och yngste medarbetare av min läromästare – Pontus Hultén – att komma med förslag till inköp och när jag ansvarade för museet, lutade jag mig mot mina medarbetare och antingen delade deras entusiasm inför något verk de pekade ut eller respekterade att de brann för det. Så kan den nödvändiga subjektiviteten förhindras att bli ensidig.