Casulo No. 2 (Kokong nr 2)

Lygia Clark, Casulo No. 2 (Kokong nr 2), 1959 © Lygia Clark

Medverkande konstnärer Concrete Matters

Läs mer om konstnärerna som medverkar i utställningen Concrete Matters. Här hittar du korta biografier.

Geraldo de Barros (1923–1998)

Geraldo de Barros var född i Brasilien och betraktades som en del av det fotografiska avantgardet i Grupo Ruptura och inom den brasilianska konkretiströrelsen. Han utbildades i måleri på Associação Paulista de Belas Artes och blev 1949 medlem av Foto Cine Clube Bandeirante i São Paulo. Samma år började han undervisa i fotolaboratoriet på Museu de Arte de São Paulo Assis Chateaubriand.

Under en vistelse i Europa 1951–1952 studerade han litografi och gravyr i Paris och grafisk konst vid Hochschule für Gestaltung i Ulm, Tyskland, där han även träffade Max Bill. 1960 deltog han i utställningen Konkrete Kunst i Zürich. Hans fotografier kan ses som en utforskning av den geometriska abstraktionen, som han senare överförde till sina målningar. Den friläggning av mönster och renodling av geometriska former som de Barros ägnade sig åt i sina fotografier och målningar gav honom idén att 1954 starta kooperativet Unilabor, som var inriktat på att rita och tillverka möbler.

Função diagonal (Diagonal funktion)
Geraldo de Barros, Função diagonal (Diagonal funktion), 1952 © Fabiana de Barros and Leonora de Barros

Max Bill (1908–1994)

Max Bill var konstnär, formgivare och arkitekt och föddes i Winterthur, Schweiz. Han studerade vid Bauhaus för bland andra Wassily Kandinsky, Paul Klee och Oskar Schlemmer. Som målare företrädde han en nonfigurativ, rent geometrisk stil i Theo van Doesburgs anda och organiserade den första internationella utställningen med konkret konst i Basel 1944.

I slutet av 1940-talet kom han i kontakt med det latinamerikanska konstlivet genom de argentinska konstnärerna Tomás Maldonado och Juan Melé, som reste i Europa. En retrospektiv utställning med Bills konst i São Paulo 1951 fick stor inverkan på det brasilianska konstlivet. Samma år tilldelades han första pris vid den första São Paulo-biennalen i kategorin internationell skulptur, och 1953 var han med och grundade designskolan Hochschule für Gestaltung i tyska Ulm. Skolan byggde vidare på arvet från Bauhaus och var i drift till 1968.

Bill var en centralfigur som grafisk formgivare och industridesigner i Schweiz från 1950-talet och framåt, och 1960 presenterades hans verk på utställningen Konkrete Kunst i Zürich.

Aluísio Carvão (1918–2001)

Aluísio Carvão var målare, illustratör och scenograf. 1952 påbörjade han Ivan Serpas målerikurs vid Museu de Arte Moderna (MAM) i Rio de Janeiro. Carvão var en av de ursprungliga medlemmarna i Grupo Frente, som grundades 1954. Hans verk visades två år senare i den första nationella utställningen av konkret konst som ägde rum i São Paulo och i Rio de Janeiro.

Carvão medverkade i neokonkretist-utställningar i Brasilien. Han deltog också i Konkrete Kunst i Zürich 1960, inbjuden av Max Bill, en av grundarna av den Bauhaus-inspirerade Hochschule für Gestaltung i Ulm. Carvão vistades där som gästkonstnär 1960 efter att ha mottagit ett pris i form av ett resestipendium från Salão Nacional de Arte Moderna.

Willys de Castro (1926–1988)

Willys de Castro var utbildad kemist när han inledde sitt konstnärskap. Han var även verksam som grafisk formgivare och arbetade som scenograf, kostymör och redaktör inom experimentell teater. Han var en av de drivande konstnärerna i den neokonkretistiska rörelsen i Rio de Janeiro och han utvecklade de referenser till fenomenologi som blev en del av det neokonkreta credot.

På inbjudan av Max Bill deltog han i utställningen Konkrete Kunst i Zürich 1960. Året därpå visades de Castros arbeten i den andra Parisbiennalen och i Brazilian Art Today i London. Under samma period gjorde han sina objetos ativos (aktiva objekt), målningar som antog tredimensionell form.

Objeto ativo (cubo vermelho/branco) (Aktivt objekt (röd och vit kub))
Willys de Castro, Objeto ativo (cubo vermelho/branco) (Aktivt objekt (röd och vit kub)), 1962 © Willys de Castro

Lygia Clark (1920–1988)

Lygia Clark föddes i Belo Horizonte i Brasilien och studerade landskapsarkitektur för Roberto Burle Marx i Rio de Janeiro och måleri för Fernand Léger i Paris. Hon ingick i Grupo Frente och var drivande i de samtal som låg till grund för neokonkretismens grundande 1959.

Clarks tidiga målningar var små och monokroma, men snart började hon på olika sätt utmana dukens tvådimensionalitet och arbetade mer konceptuellt och skulpturalt. Interaktion var centralt för Lygia Clark, och under 1960-talet utvecklade hon sina proposições (förslag) – handskar, masker och andra föremål som stimulerade och utmanade sinnena, avsedda att hanteras och användas av betraktaren. Mest känd är Lygia Clark för sina bichos (kreatur), omkring sjuttio formbara och föränderliga verk gjorda av aluminiumskivor som är ledade i varandra.

Waldemar Cordeiro (1925–1973)

Waldemar Cordeiro var en av de mest framträdande konstnärerna i den konkretistiska rörelsen i São Paulo. 1949 emigrerade Cordeiro för gott från sin födelsestad Rom till São Paulo, där han snart lät höra tala om sig på den lokala konstscenen.

1952 var han med och grundade Grupo Ruptura, en grupp som utgick från hans teorier och som blev känd för sitt rationalistiska förhållningssätt till konstskapandet. Ruptura-rörelsen avfärdade naturalismen till förmån för ett analytiskt, teoretiskt och mekaniskt sätt att göra konst. Cordeiro var en hängiven författare, journalist, arkitekt och målare. Hans verk kan inte knytas till något särskilt uttrycksmedel, vilket är helt i linje med hans teorier, och speglar en eftertänksam, oupphörlig dialog mellan konst och teori. 1960 deltog han i den internationella utställningen Konkrete Kunst i Zürich.

Carlos Cruz-Diez (född 1923)

Den i Venezuela födde konstnären och designern Carlos Cruz-Diez gjorde sig ett namn i hemlandet främst som grafisk formgivare och som illustratör i dagstidningen El Nacional. Efter en kort vistelse i Barcelona 1955 blev han intresserad av att väcka nytt liv i den abstrakta konsten, och när han 1957 kom tillbaka till Venezuela öppnade han en egen ateljé där han ägnade sig åt måleri och grafisk formgivning.

Cruz-Diezs verk hade till stor del varit språkbaserade men fick nu en starkare betoning på färgens och den geometriska abstraktionens förvandlande förmåga. Utöver att måla började Cruz-Diez experimentera med installationer och rörlig konst och sökte överföra verkets intensitet från duken till det tredimensionella planet. Cruz-Diez bor i Paris sedan 1960.

Gego (1912–1994)

Den tyskjudiska grafikern, skulptören och arkitekten Gertrud Louise Goldschmidt, mest känd under namnet Gego, hann bli klar med sina arkitekturstudier i Stuttgart innan hon flydde undan den nazistiska regimen 1939. I Venezuela fortsatte Gego att ägna sig åt arkitektur och möbeldesign, och så småningom konst.

På 1950-talet började hon göra abstrakta teckningar samtidigt som hon arbetade som lärare. Detta utvecklade hon under 1960-talet när hon använde material som ståltråd, papper och järn och skapade tredimensionella teckningar som både hade volym och avslöjade hur de var gjorda. Gegos mest betydande verk är förmodligen hennes Reticulárea: vävliknande ståltrådsinstallationer som satte abstraktionen i ett direkt förhållande till dess omgivning.

Gyula Kosice (1924–2016)

Konstnären, poeten och teoretikern Gyula Kosice föddes som Ferdinand Falk i staden Košice, som på den tiden låg i Ungern men numera är en del av Slovakien. Han kom till Buenos Aires som fyraåring och fick vid ankomsten namnet Fernando Fallik. I tjugoårsåldern tog han sig namnet på sin födelseort.

Kosice blev en pionjär inom den konkreta och kinetiska konsten då han arbetade med nya material som lysande neongas och vatten. Han var också med och startade tidskriften Arturo som utkom med ett nummer 1944.

De följande åren var han med och grundade konstnärsgruppen Madí och skrev även den senares manifest 1946. Madí manade till att låta rörelsens principer genomsyra samtliga konstnärliga discipliner såsom musik, dans, teater, litteratur och arkitektur. Betoningen låg på rörelse, utveckling och mångfald. Man ville frigöra sig från den äldre konstens krav på uttryck, representation och mening. Kosice deltog 1960 i utställningen Konkrete Kunst i Zürich och fick 1964 i uppdrag att skapa Argentinas paviljong till Venedigbiennalen.

Lauand (född 1922)

Judith Lauand är en brasiliansk grafiker och målare som för närvarande bor i São Paulo. Hon påbörjade sin utbildning i dessa discipliner på Escola de Belas Artes i Araraquara på 1940-talet och blev färdig 1950. Lauand är den enda kvinna som varit med i den konkretistiska rörelsen Grupo Ruptura i São Paulo.

I sina tidiga verk utforskar hon en kombination av linjära och geometriska former medan hennes senare verk kan betraktas som mer analytiskt. Hennes stil påverkades av Grupo Ruptura och hade från 1954 en dragning mot strukturella linjer och optiska villor. Lauand ingick i Exposição Nacional de Arte Concreta i São Paulo och deltog i utställningen Konkrete Kunst i Zürich 1960.

Concreto 61 (Konkret 61)
Judith Lauand, Concreto 61 (Konkret 61), 1957 © Judith Lauand / Bildupphovsrätt 2018

Raúl Lozza (1911–2008)

Raúl Lozza var konstnär, formgivare, skribent och teoretiker. Han var med och grundade gruppen Contrapunto 1943 och var konstredaktör för gruppens tidskrift med samma namn. Snart var han också med och bildade den marxistiskt orienterade Asociación Arte Concreto-Invención 1945. Gruppen hyllade Piet Mondrian och Theo van Doesburgs puristiska estetik. Även här var han en av redaktörerna för gruppens tidskrift.

Tillsammans med Juan Alberto Molenberg utvecklade han det koplanära måleriet. Fristående plana objekt sattes ihop i kompositioner som svävade framför den bakomliggande väggen. 1947 startade han tillsammans med sin bror Rembrandt V. D. Lozza en egen rörelse som de kallade perceptismo. De lanserade rörelsens manifest 1949 och gav ut ett magasin med samma namn åren 1950–53.

Tomás Maldonado (född 1922)

Tomás Maldonado är konstnär, formgivare och teoretiker, född i Buenos Aires men sedan 1967 verksam i Milano. Han var 1945 med och grundade Asociación Arte Concreto-Invención, som hyllade Piet Mondrians och Theo van Doesburgs puristiska geometriska abstraktioner. Gruppen skapade målningar på oregelbundet formade dukar och pannåer och bröt med det traditionella måleriets illusionistiska förhållande till ramen som ett fönster mot en annan verklighet.

Mot slutet av 1940-talet återvände Maldonado till det vinkelräta formatet. Han var marxistiskt orienterad och hade revolutionära och utopiska visioner för konsten, men eftersom han också ville tillämpa sina principer på andra områden i samhället började han arbeta med industridesign. 1951 startade han tidskriften Nueva Vision (1951–1959). Efter en inbjudan av Max Bill 1954 började Maldonado undervisa vid Hochschule für Gestaltung i Ulm. Under några år var han även rektor för skolan. Efter att under många år ha ägnat sig åt skrivande, undervisning och forskning började han måla igen år 2000.

Juan Melé (1923–2012)

Målaren, skulptören och kritikern Juan Melé föddes i Buenos Aires men var under många år internationellt verksam. Melé anslöt sig 1946 till Asociación Arte Concreto-Invención och skapade koplanära målningar och målningar med oregelbundna ramar.

Genom ett stipendium kom han till Europa där han studerade för Sonia Delaunay och Georges Vantongerloo. Han reste också runt i Europa, och i Milano kom han i kontakt med Max Bill och andra konkreta konstnärer. Tillbaka i Buenos Aires var han med och skapade gruppen Grupo Arte Nuevo 1955. Han började också undervisa i konst och skriva konstkritik. Mellan 1961 och 1986 var han mestadels verksam i New York. Efter 1990 delade han sin tid mellan Buenos Aires och Paris.

Marco recortado N° 2 (Oregelbunden ram nr 2)
Juan Melé, Marco recortado N° 2 (Oregelbunden ram nr 2), 1946 © Juan Melé

Juan Alberto Molenberg (1921–2011)

Juan Alberto Molenberg från Buenos Aires var en av medlemmarna i Asociación Arte Concreto-Invención. Han deltog i ett antal av gruppens utställningar. Molenberg anses tillsammans med Raúl Lozza ha uppfunnit det så kallade koplanära konstverket 1946. Genom att sammanfoga fristående plana geometriska objekt på ett gemensamt plan löste han problemet med konstverket som illusoriskt bildrum inom en sammanhållande yttre ram.

På 1950-talet samarbetade han med tidskriften Contemporánea. Molenberg arbetade också som grafisk formgivare och illustratör, specialiserad på förpackningar och logotyper.

Hélio Oiticica (1937–1980)

Hélio Oiticica studerade måleri i Rio de Janeiro för Ivan Serpa. Han deltog från 1955 i Grupo Frentes utställningar och anslöt sig till den neokonkreta rörelsen 1960. Med monokroma målningar som hängde fritt i rummet utmanade han bildytans tvådimensionalitet. Oiticica utvecklade idéer om en komplex och aktivistisk konst i sociala sammanhang, bland annat i samarbete med befolkningen i Rios favelor.

1960 fanns hans verk att beskåda på utställningen Konkrete Kunst i Zürich. Efter militärkuppen i Brasilien 1964 gick han i exil i New York. Oiticica skrev på en intrikat portugisisk-engelska inspirerad av konkret poesi, influerades av inka-estetik och popkultur och gjorde film, skulptur och arkitektoniska installationer som växte till musiksatta miljöer. Installationen Tropicália visades första gången 1967 på Museu Arte Moderna i Rio de Janeiro och två år senare i en separatutställning på Whitechapel Art Gallery i London. 2017 visades hans verk i en retrospektiv utställning med titeln To Organize Delirium som turnerade i USA.

Alejandro Otero (1921–1990)

Den venezolanske målaren och skulptören Alejandro Otero var ursprungligen lantbruksstudent i staden Maracay. 1939 började han studera måleri, skulptur och glasmåleri vid Escuela de Artes Plásticas y Artes Aplicadas i Caracas. Efter att ha avslutat studierna 1945 reste han till Paris på ett statligt stipendium, och under denna period gick han med i gruppen Los Disidentes. Han utvecklade, och till slut även formaliserade, det abstrakta, geometriska sätt att måla som han började med i slutet av 1940-talet.

Sina senare verk kom Otero att kalla Coloritmos, färgrytmer. Dessa verk uppvisar ett rytmiskt samspel mellan linjer och färger som bygger på Oteros strävan att försöka uppnå ett slags organisk enhet. Tillsammans med Calder, Vasarely, Léger och Soto var Otero med och gjorde konst till Carlos Villanuevas nya universitetsområde i Caracas.

Lygia Pape (1927–2004)

Lygia Pape ingick i den Riobaserade Grupo Frente innan hon 1959 signerade det neokonkreta manifestet. Ett tidigt exempel från Frentetiden är serien Relevo (Relief) där bemålade ytor sammanfogats så att geometriska former uppstår i relief. Väggen införlivas då i en optisk rytm.

Pape arbetade i en mängd tekniker, ofta parallellt, som måleri, träsnitt, skulptur, film och performance. Hon utmanade gränser och experimenterade med material, ibland på provokativa sätt som då hon 1967, tre år efter militärens statskupp, visade Caixa das baratas (Ask med kackerlackor) i en utställning arrangerad av vännen Hélio Oiticica. I Livro da criação (Skapelsens bok) 1959 inbjöds betraktaren att interagera med och skapa sin egen berättelse av bokens lösa delar.

Pintura
Lygia Pape, Pintura, 1954–1956 © Projeto Lygia Pape. Courtesy Projeto Lygia Pape and Hauser & Wirth

Rhod Rothfuss (1920–1969)

Carlos María (Rhod) Rothfuss var konstnär och teoretiker från Montevideo. Han flyttade 1942 till Buenos Aires, där han umgicks med det argentinska avantgardet. I tidskriften Arturo skrev han en artikel om problematiken med ramen i den samtida konsten. Han menade att den oregelbundna duken var lösningen på problemet med måleriets oförmåga att bryta sig loss från illusionismen. Dukens kanter skulle samspela med målningens inre komposition och vara en aktiv del av verket.

Rothfuss deltog i Asociación Arte Concreto-Invencións två första utställningar innan han 1946 startade gruppen Madí tillsammans med Gyula Kosice och Carmelo Arden Quin. Under andra halvan av 1940-talet skapade Rothfuss skulpturer med rörliga delar.

Luiz Sacilotto (1924–2003)

Luiz Sacilotto föddes i São Paulo-trakten, började på Escola Profissional Masculina vid 14 års ålder och fortsatte därefter sina studier i måleri vid Escola Técnica Getúlio Vargas fram till 1943. Han arbetade som teknisk formgivare på olika arkitektkontor och var 1945 med och grundade Grupo Expressionista, vilket ytterligare förstärkte hans expressionistiska stil. Han avlägsnade sig från denna när han 1952 gick med i den konkretistiska Grupo Ruptura i São Paulo.

Sacilotto utvecklade en geometrisk målarstil, främst genom att experimentera med geometriska former på dukar som han alla gav titeln Concreção och försåg med en enskild siffra. Med sina skulpturer intar han ett monokromt och linjärt förhållningssätt till den geometriska abstraktionen och lyckas skapa optiska villor.

Mira Schendel (1919–1988)

Mira Schendel föddes i Schweiz. Hon växte upp i Italien och uppfostrades trots familjens judiska härkomst som katolik. 1939 fråntogs hon sitt medborgarskap och tvingades fly till Sarajevo. Hon återvände till Italien 1946 men flyttade tre år senare till Brasilien och var från 1952 bosatt i São Paulo, där hon utan att ingå i någon av konstnärsgrupperingarna utforskade ett icke-föreställande formspråk i måleri, skulptur och teckning.

Schendel hade studerat filosofi på universitetet och var intresserad av teologi, metafysik, fenomenologi och zenbuddism. I många av hennes verk undersöks hur linjen påverkar och aktiverar det omkringliggande tomrummet. Från tidigt 1960-tal återkommer det tunna, genomskinliga rispapperet i Schendels verk. I serien Droguinhas (Små obetydligheter) (1964–66) har det tvinnats till tredimensionella teckningar som utmanar själva teckningsbegreppet.

Sem título (Objeto grafico) (Utan titel (Grafiskt objekt))
Mira Schendel, Sem título (Objeto grafico) (Utan titel (Grafiskt objekt)), 1973 © The Estate of Mira Schendel / Courtesy Hauser & Wirth

Ivan Serpa (1923–1973)

Ivan Serpa var verksam i Rio de Janeiro och en av grundarna av Grupo Frente (1954–57). Med sitt friare förhållningssätt stod Grupo Frente i opposition till den São Paulo-baserade Grupo Rupturas mer rationalistiska tolkning av konkretismen. Dessförinnan hade Serpa arbetat med konstterapi för psykiatripatienter. Han ledde konstkurser vid det nyöppnade (1952) Museu de Arte Moderna (MAM) i Rio de Janeiro och lärde ut måleri, skulptur och teori till en växande skara intresserade i olika åldrar, också yrkesverksamma.

Av femton konstnärer i Grupo Frente hade alla utom fyra vid någon tidpunkt Serpa som lärare. Serpa deltog ett flertal gånger i São Paulo-biennalen, och när den arrangerades första gången 1951 tilldelades han biennalens pris till en ung konstnär. Året därpå visades hans verk i Venedigbiennalen.

Jesús Rafael Soto (1923–2005)

Jesús Rafael Soto studerade vid Escuela de Artes Plásticas y Artes Aplicadas i Caracas 1942 och blev 1947 chef för Escuela de Bellas Artes i Maracaibo. 1950 flyttade Soto till Paris, där han började utforska kinetiska upplevelser, varseblivning och rörelse i sina verk. 1958 gjorde Soto Vibraciones, en kinetisk väggmålning med ståltråd som tycktes röra på sig då betraktarna gick förbi. Soto blev intresserad av begreppet dematerialisering och presenterade konstverk bortom tidens och rummets begränsningar.

Under hela sin konstnärsbana var det viktigt för honom att få publiken att bli aktiva deltagare, vilket resulterade i hans Penetrables från slutet av 1960-talet, där åskådaren uppmanas att röra sig genom de plastremsor som utgör installationen. Han deltog i Le Mouvement på Galerie Denise René 1955, i Konkrete Kunst i Zürich 1960 och i utställningen Rörelse i konsten på Moderna Museet i Stockholm 1961.

Joaquín Torres-García (1874–1949)

Joaquín Torres-García är en centralgestalt i den latinamerikanska konsten. Han flyttade som ung med familjen från Montevideo till Katalonien. I Barcelona träffade han Pablo Picasso samt Joan och Julio González. Han arbetade också med glasfönster till Antoni Gaudís stora kyrkoprojekt.

Efter att ha bott i New York, Italien och södra Frankrike flyttade han till Paris där han introducerades till neoplasticismen av Theo van Doesburg och Piet Mondrian. Han försökte också starta en konstruktivistisk rörelse i Madrid kort innan han 1934 återvände till Montevideo. Samma år visades en stor retrospektiv i Montevideo med över 200 av hans verk. Han grundade året därpå Asociación de Arte Constructivo (AAC) och gav 1936–43 ut konsttidskriften Círculo y Cuadrado.

Torres-García ville med sin konst överbrygga klyftan mellan den klassiska och den moderna konsten. Han sammanförde konstruktivismens abstraktioner med amerikansk förcolumbiansk konst och utvecklade dessa tankar till en egen riktning som han kallade konstruktiv universalism. Via ateljén Taller Torres García som han hade från 1944 och framåt fortsatte han att propagera för sina idéer.

Rubem Valentim (1922–1991)

Rubem Valentim föddes i Salvador da Bahia och växte upp i São Paulo. Födelseortens afrikanska kulturarv kan spåras i hans färgrika målningar, träsnitt och skulpturer. I det geometriska bildspråket syns symboler från ritualer och totem som är kännetecknande för afrobrasiliansk kultur.

Valentim var utbildad tandläkare men började måla, och tog därefter examen i journalistik. Som konstnär var han självlärd och var med i en rörelse som verkade för Bahias konstnärliga förnyelse. Efter att ha flyttat till Rio de Janeiro 1957 fick Valentim ett stipendium och kunde 1962 påbörja en lång Europavistelse. Han återvände till hemlandet 1966, inbjuden av konsthögskolan i den nyligen invigda huvudstaden Brasilia. 1998 öppnades en del av Parque das Esculturas vid Museu de Arte Moderna da Bahia i Rubem Valentims namn.

Franz Weissmann (1914–2005)

Franz Weissmann föddes i Österrike men flyttade i början av 1920-talet till Brasilien. 1939 började han studera konst och arkitektur vid Rio de Janeiros konsthögskola. Han fick brasilianskt medborgarskap 1948 och undervisade i skulptur vid Escola do Parque i Belo Horizonte mellan 1944 och 1956. Från 1955 medverkade Weissmann i den Rio-baserade Grupo Frente och ställde ut tillsammans med dem. 1959 undertecknade han det neokonkreta manifestet och deltog i utställningen Konkrete Kunst i Zürich 1960.

Under 1960-talets början genomförde Weissmann åtskilliga resor till Asien och Europa innan han 1965 återvände till Rio de Janeiro. Hans första abstrakta verk var påverkade av Max Bill, men genom hela sin produktion växlade han mellan abstraktion, expressionism och informalism. Vid den 4:e São Paulo-biennalen 1957 tilldelades Franz Weissmann skulpturpriset, och 1972 deltog han i Venedigbiennalen.

Anatol Władysław (1913–2004)

Anatol Władysław föddes i Warszawa i Polen men emigrerade till Brasilien vid sjutton års ålder 1930. Han var utbildad ingenjör och blev intresserad av måleri genom att studera den samtida konstnären Lucy Citti Ferreira verk.

Innan Władysław anslöt sig till Grupo Ruptura i São Paulo 1952 uppvisade hans målningar en mer föreställande, impressionistisk stil. I motsats till sina kamrater i Ruptura lade han inte tonvikten på strukturen i måleriet, utan på färgen. Han tar sig an den geometriska abstraktionen på ungefär samma sätt som de andra men utmärker sig genom att använda varma, organiska färger. Hans förbindelse med Grupo Ruptura blev kortvarig. 1954 lämnade han den till följd av sitt ”känslomässiga temperament”. Władysławs stilistiska och personliga förhållningssätt till Rupturarörelsen har gjort det svårt att placera honom i den brasilianska konsthistorien.

Mer om utställningen