Introduktion Nathalie Djurberg & Hans Berg

Färdas genom febriga dagdrömmar om rollspel och begär med humor och svärta, till hypnotisk elektronisk musik. Filmerna stjälper över ända idéer om det normala och vår förståelse av minne, tid och rum.

Djurberg arbetar med stop motion, en tidskrävande animation där en serie stillbilder ger filmens rörelse. Ett arbete utan manus i nära dialog med Berg, vars musik adderar skikt av betydelser. Presentationen växer vidare ut i museets samling av surrealism.

Utställningen rör sig i arketypiska landskap – den mörka skogen, upplysta scenen, slutna kammaren. Suggestiva platser där dramer utspelar sig mellan karaktärer som ofta står varandra nära. Mörk saga möter högblank klubbkultur. Men också samhällssatir som klär av maktens män, sociala spel eller idéer om människan som skapelsens krona. En irrfärd via labyrintiska undervärldar, upp i ljus och luft, åter ned i skuggorna – genom tapetserade rum och snårig natur, vindlande musikslingor och maskhål i tiden.

The Experiment

Installationen förflyttar betraktaren till en förhistorisk djungel där skalan på växtligheten gör mänskliga mått obetydliga. Här finns plantor och köttiga blommor, växterna är både attraktiva och frånstötande. ”The Experiment” visades första gången på Venedigbiennalen 2009 och innebar ett genombrott för konstnärskapet som då tilldelades Silverlejonet.

I filmen ”Greed” kan ett intresse för den italienske regissören Pier Paolo Pasolini anas. Tre män med kännetecken för den katolska kyrkans företrädare – ringen, rökelsekaret och den purpurfärgade manteln – ansätter några unga nakna kvinnor som bokstavligen vänder ut och in på sig själva för att behaga.

I ”The Forest” befinner sig ett par i en mörk skog med flugsvampar och olycksbådande fåglar.

I ”Cave” bevittnar vi ett slags självskadebeteende när en kvinnas kropp börjar leva sitt eget våldsamma och konfliktfyllda liv. Offer och förövare ryms i samma varelse. Scenen är en grotta med ett kusligt dockskåpsliknande möblemang.

Den kraft och materialitet som genomsyrar alla kroppar, mänskliga som ickemänskliga, tycks vibrera av liv – och död.

Tidiga animationer

Två svartvita, stumma kolanimationer bildar en passage mellan de skulpturala världarna i ”The Experiment” och ”The Parade”.

I ”My Name is Mud” blir leran som bubblar upp i en glänta till en väldig våg som sveper över landskapet och drar med sig allt i sin väg. Återtagandet av allt levande till naturen är ett återkommande tema – människan är varken filmens eller skapelsens medelpunkt här. I ”Untitled (Vargen)” möter vi en ostyrig karaktär som återkommer i flera verk, kanske tecknarens alter ego.

Nathalie Djurberg använder det skrivna ordet på ett sätt som kullkastar text som överordnad bild. Språkligt ”trasiga” och ofiltrerade repliker uppstår och försvinner, lika flyktiga som allt annat i filmen.

De här tidiga verken av Djurberg innebar ett skifte från måleri till rörlig bild. De första leranimationerna som följde var korta scener med kvinnliga huvudpersoner. Scenarierna blir med tiden alltmer komplexa, befolkade av lika intagande som monstruösa figurer till Hans Bergs musik. Det finns i verken ett öppet, ibland avvaktande förhållande till vad konst kan vara. Valet av uttryck och arbetssätt ger en frihet från att läsas in i en konsthistoria.

The Parade

Som på en upplyst scen paraderar ett stort antal fåglar. Kroppsstrukturen är varierad. Befjädrade klumpar spatserar på gracila ben, struttar runt på korta stumpar, brer ut vingarna, flaxar och skränar. De färgsprakande skulpturerna är gjorda av enkla material som målad duk, ståltråd och lera – spår syns av hur de konstruerats.

Människor sägs ibland likna fåglar. Omvänt tycks fåglarna i ”The Parade” anta människoliknande poser och uttryck. Men fåglar, utvecklade ur dinosaurerna, föregår människan och sätter henne i förbindelse med något ursprungligt och skrämmande. Primitiva drifter och sadistiska begär förefaller driva de två sprättiga män i fågelmask som trippar runt på en kvinnas kropp i ”I Wasn’t Made to Play the Son”, en av de fem filmerna i ¨”The Parade”. De narraktiga figurerna knipsar av kroppsdelar och sliter ut kvinnans tänder.

Det framgår tydligt att vad som sker inte är ”på riktigt”. Ändå drabbar gestaltningen av undanträngda aggressioner betraktaren. De våldsamma scenerna speglar utsatthet och maktkamp i den verkliga världen.

Undervegetationer

I centrum av utställningen visas ”The Potato”, som ett mytologiskt vidunder i labyrintens mitt. Här återkommer grottan som miljö i en scenografisk skulptur vars håligheter rymmer tre filmer.

I ”Once Removed on My Mother’s Side”, kommer den dementa, hopplöst motbjudande mamman att närapå ligga sönder sin förkrympta dotter och vårdare. ”It’s the Mother” är en mardömslik scen där en kvinna övermannas av sina barn, som pressar sig tillbaka in i ett ofött tillstånd tills kropparna smälter samman. Även i ”We are Not Two, We are One” är en mångtydig identitet i fokus. En pojke försöker hantera ett liv sammanvuxen med en yvig varg.

Förvandlingar och relationen till naturen är centrala ämnen för de filmer som visas invid ”The Potato”: skogen återtar sorglöst den döda kroppen i ”Turn into Me”, jägaren iklär sig den fällda valrossens skepnad i ”Putting Down the Prey”.

I verken återkommer trauma och övergrepp, avvikelser och tvångsmässiga beteenden. Ett främlingskap finns hela tiden under ytan. Den samlade bilden i verken är av en snårig, otillgänglig undervegetation, ett undermedvetet vi inte alltid bemästrar.

Nya verk I

I ”Snake With a Mouth Sewn Shut, or, This is a Celebration” som här visas för första gången bevittnar betraktaren ett litet barns övergivenhet och en mamma-drakes psykiska kollaps i ett klaustrofobiskt rum. Filmens textfragment återger desperata rop från båda. I sagor och myter är Modern ständigt närvarande – straffande och kärleksfull, vårdande och dödsbringande. Här är modersfiguren onåbar, indragen i en plågsam kamp.

Till de helt nya verken hör också ”Cheer Up – Yes You Are Weak And Yes, Life is Hard”, en skildring av några partydjur vid ett bord fyllt av flottig mat med fimpar i och drycker som rinner ur kullvälta plastmuggar. Festen borde vara över men kanske har den just börjat.

I ”Delights of an Undirected Mind” fylls en barnkammare med figurer som liknar mjukisdjur men beter sig som ett erotiskt lössläppt menageri; en tiger, en bläckfisk, en krokodil, en flicka i läppstift och pyjamas, en hare och två gurkor med flera varelser, leker våldsamma lekar varvade med flaskmatning och tebjudning. En viril matador skär precisa snitt i en mjuk tårta.

The Black Pot

I början av samarbetet var Nathalie Djurbergs animationer utgångspunkt, och Hans Berg gjorde musik till dem. I ”The Black Pot” skapade Hans musiken först varefter Nathalie arbetade fram det visuella uttrycket. Installationen kom till under en paus från storstadslivet då de bodde isolerat och särskilt intresserade sig för musikens väsen.

Till skillnad från tidigare arbeten är verket helt abstrakt. Figurer och scener är ersatta av pulserande abstraktioner, flytande former och färger i ett cykliskt förlopp där något uppstår och försvinner för att återkomma i ny skepnad. Formerna migrerar från en skärm till en annan. På ett liknande sätt har Djurberg och Berg beskrivit sin metod: man arbetar inte för att nå en viss slutpunkt, processen i sig är det viktiga.

Teckningar gjorda med oljekrita utgör grund för animationen i ”The Black Pot”. Det är en mödosam och tidskrävande teknik där Djurberg tecknar på en latexbemålad yta, delvis skrapar bort färgen med palettkniv och trasa för att sedan fortsätta med nästa sekvens.

Nya verk II

I stor skala visas tre filmer där musiken är ett bärande element:

”Worship” med sina tillhörande korvar och diamantprydda bananer, speglar ett uttryck inom musikvideo – poserna, fetischismen, den absurda skalan. Klubbkulturens omfamnande gemenskap och stenhårda hackordning. Vad det handlar om bortom blinget i verket är kanske en urdrift, en önskan att hänge sig något större: en känsla, tro eller ren livslust.

”Dark Side of the Moon” utspelar sig i en skogsglänta där karaktärernas begär kretsar kring en mystisk stuga dit inte alla har tillträde.

I ”One Need Not Be a House, the Brain Has Corridors” förs vi till pulserande musik genom vindlande korridorer där karaktärer passerar revy, vissa bekanta från tidigare filmer. En skildring av minne, rum och tid i upplösning.

I en angränsande sal finns ”My Fixation With Making You Happy And Content”, ett sällskap fåglar samlade kring en måltid. Scenen är ansträngd på ett sätt som möjligen känns igen – en anspänning grundad i etikett, konkurrens eller stelnade relationer.

It Will End in Stars

Flera spår korsar varandra i det helt nya verket ”It Will End in Stars”, en omslutande audiovisuell upplevelse skapad i virtual reality (VR). Här återfinns den djupa skogen med kopplingar till det kollektiva urminne som kommer till ytan i både folksaga och skräckfilm. Den svart-vita kolteckningen som ger känslan i verket är bekant från tidiga filmer. Vargen återkommer här som en udda ledsagare i en skuggvärld med portaler till ytterligare, helt annorlunda dimensioner.

Med VR prövar konstnärerna ett annat sätt att berätta än tidigare, men gör det på sitt eget vis utifrån traditionella analoga tekniker – handteckning och modellerade figurer som mödosamt scannats in och animerats. Verket upplevs i en miljö som förenar handens och den digitala teknikens uttryck. Det påminner om att det immateriella och virtuella inte ska ses som det verkligas motsats. Upplevelsen liknar snarare dagdrömmen, där det ibland kan vara närmare till känslor och impulser än i en fysisk ”verklighet”.

Verket är aktivt kl 13–17 under utställningens öppettider.

Surrealismer

Det finns surrealistiska drag hos Djurberg och Berg, även om sådana gestaltningar ser annorlunda ut idag. Idéerna om kroppens och identitetens gränser och överträdelser är omstöpta genom decennier av bearbetning i populärkultur och genuspolitik.

I den del av utställningen som spiller över i museets samlingssalar visas Hans Bellmer, Max Ernst, Meret Oppenheim samt andra surrealister och dadaister som kan associeras till Nathalie Djurbergs och Hans Bergs konstnärskap. Bellmers lemlästade dockor, Oppenheims vita pumps hopsnörda som en kyckling på ett stekfat, och den hybrid av fågel, insekt, planta och människa som Max Ernst målade 1931 – bisarra uttryck som ibland ligger nära teman i Djurbergs och Bergs skruvade animationer och objekt. Surrealismen är nyinstallerad av intendent Jo Widoff.

Från 1900-talet och framåt har surrealismen intresserat sig för människans irrationella sidor. Riktningen växte fram ur den rebelliska Dada-rörelsen där man tog avstånd från krig, föraktade borgerlighet och ”god smak”. Föremålen laddades med erotisk mening och drog ofta mot det sadistiska, tvångsmässiga och fetischistiska – vi har att göra med psykets mörka marker, den otämjda naturen och kroppens drifter.