I full rörelse med naturen

Text: Ann-Sofi Noring, curator

Naturlig rörelse. Jag tänker på utställningens titel när jag en tidig höstkväll besöker honom i hans kombinerade hem och ateljé på södra Manhattan för att planera installationen. Konstnären befinner sig själv i ständig rörelse, såväl i mental som fysisk bemärkelse. Samtalet växlar snabbt mellan en tummad volym av Octavio Paz och det senaste draget i schackspelet till det nära förestående världsmästerskapet i fotboll. En gång var han själv en oöverträffat energisk och snabb fotbollsspelare till dess ena att knäet sa ifrån, men sinnet för spelets mekanismer finns kvar i mångt och mycket av det han företar sig. En trappa ned från det rustika köksbordet, där vi brett ut våra ritningar till utställningen i Stockholm, sitter ett antal spröda pappersark uppnålade på prov. Här pågår ett intuitivt arbete med akvarellfärg: glimrande färgkompositioner fördelar sig likt celler under förstoringsglas. Snart ska de visas hos den legendariska galleristen Marian Goodman som han varit trogen sedan 1990- talets början. Minst två utställningar är alltså på gång samtidigt, men det råder ingen tvekan om att Gabriel Orozcos främsta fokus är Norden, där han aldrig tidigare har ställt ut. Vi återvänder snabbt till köksbordet för att fortsätta att klippa och klistra in de objekt vi planerar att visa: Dark Wave, La DS Cornaline, sten- och terrakottaobjekt, fotografier, målningar och verk på papper. Vad vi inte vet i denna stund är att vi faktiskt kommer att kunna visa Black Kites, en ikonisk skulptur från 1997. Lagom till tryckintag för den här Bulletinen når oss bekräftelsen från Philadelphia Museum of Art om att lånet av Black Kites är beviljat, ett verk som med få undantag lämnar sitt hemmuseum. Gabriel Orozco, född 1962 i Mexiko och världsmedborgare, finns representerad i Philadelphia vid sidan av en annan världsresenärs samlade verk, Marcel Duchamps. Tankekraft, verbal och visuell intelligens, schackspel – ja, för alla museets vänner som i vår ser Orozcos utställning på Moderna Museet och senare besöker Duchamp-rummet en trappa ned kommer förbindelselänken mellan konstnärskapen att uppenbara sig.

Gabriel Orozco
Dark Wave, 2006
© Gabriel Orozco. Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery, New York.
Installationsbild Moderna Museet, 2014. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Åter till verken i utställningen och den naturliga rörelsen. Det första och mest iögonfallande som möter besökaren är ett drygt 14 meter långt valskelett, eller snarare en avgjutning av ett sådant, tecknat i grafit med ett intrikat mönster av upprepade cirkulära former. Skelettet driver framåt i rummet med en rörelse som är till synes organisk och på samma gång artificiell. Verket är producerat 2006, ett decennium efter det att Black Kites kom till, under en längre konvalescens efter att Gabriel Orozco råkat ut för en punkterad lunga. I båda avseenden ett memento mori, en påminnelse om livets förutsättningar och kretslopp, en projektionsyta för konstnärens upptagenhet vid kombinationer av slump och geometri, av det organiska och det systematiska.

I ett Sverige där Gabriel Orozco fortfarande är rätt okänd kan hans namn ändå framkalla en bild av en decimerad Citroën-bil. La DS heter verket från 1993 som är en radikalt komprimerad bil som konstnären klyvt mitt itu, lyft bort mittpartiet från och fogat samman till en smäcker och framåtriktad version av den franska nationalklenoden. Initialerna D och S finns i fabrikationen, men uttalat på franska bildar de ordet ”gudinna”. För vår utställning har konstnären gjort en remake av ”ursprunget”. Tjugo år senare står alltså ett vinrött objekt parkerat som ställer flera frågor om original och kopia, om vad som är vad i cirkulationen av varor och konst. Tankedjup och hantverksprecision i ett stycke. Oavsett medium – skulptur, fotografi, måleri, teckning, installation – verkar Gabriel Orozco utifrån den plats där han befinner sig, ibland till synes improviserat men ofta seriellt över lång tid. Utställningen rymmer en rad stenobjekt, stenar han hittat vid en flodbädd i Mexiko, tecknat mönster på och i dialog med stenarbetare låtit mejsla ut former som för tanken till indiankultur och till modernistisk 1900-talsskulptur. En annan verkgrupp är terrakottaskulpturer som han arbetar med i södra Frankrike om sommaren, där leran och kroppens rörelser får styra resultatet. Ett fotografi, eller snarare en fotografisk diptyk, knyter an till terrakottaobjekten på ett oväntat sätt: My Hands Are My Heart kom till redan 1991 och skiljer sig i ett par avseenden från hans övriga fotografiska produktion. Vi ser hans egen torso (annars är han alltid den frånvarande aktören), det är två bilder och inte en singulär tagning i en mer eller mindre slumpartad situation och, inte minst, bilderna är tagna, visserligen på konstnärens uppmaning, men ändå av någon annan än honom själv. En lerklump, nyss kramad, blir till ett hjärta som av en händelse förevigat.

Just när jag skriver dessa rader befinner sig Gabriel Orozco i Havanna för biennalen där – han har deltagit i världens alla prestigefyllda utställningar och biennaler men är nu på Kuba för första gången. Kanske har han kameran med sig för att dokumentera något han får syn på, eller snarare frambringa inför linsen med den alldeles särskilda metodik som han tillämpat på sina vandringar sedan studietiden. Bilden tycks tagen i ögonblicket, men motivet kan vara tillfälligt arrangerat för att sedan försvinna – och samtidigt, dröja kvar en mindre evighet. En av mina favoriter bland de fotografiska verken i vår utställning är just en sådan bild, Breath on Piano (1993). På det svarta pianolocket syns en immig skugga, ett flyktigt minne av någon som nyss andades där. Kanske är det pianisten, kanske är det konstnären själv eller varför inte både och? Until You Find Another Yellow Schwalbe (1995) är en hel fotografisk serie om fyrtio bilder som Gabriel Orozco gjorde under en stipendiatvistelse i Berlin. Utan mer precisa planer körde han runt i staden på sin gula vespa och såg här och var sitt fordons like. Trettionio möten dokumenterades, innan han bjöd alla vespaägare han kunde nå till en sammankomst på Nationalgaleries parkeringsplats. Två kom, det blev en sista bild av tre gula Schwalbes återträff. Vännernas vernissage den 13 februari tror vi dock kommer att bli långt mer välbesökt – varmt välkommen då vi också kommer att kunna ta del av ett par nyförvärv som museet gjort av Gabriel Orozco!