Text av Pablo Soler Frost från utställningskatalogen

En sak som förundrar mig med Gabriel är hans häpnadsväckande förmåga att så att säga få nytt vatten att flöda. Det är samma källa, men vattnet är alltid nytt. Gabriel har arbetat med ben, växter, sten, guld, trä, vax, sand, damm, bläck, papper, metall, kompasser, saxar, pennor, skräp, kameror.

Hans verk bildar en spiral. Han tycker om att vara i rörelse. Han gillar rörelse och den stillhet som krafterna framkallar. Det är vad hans konst handlar om: stjärnornas obegripliga musik uttryckt i fraktala mönster. Men det är inte allt: han har en poets själ i den meningen att han tar vara på alla de gåvor som slumpen ger honom till skänks på gatorna och i skräpcontainrarna (som i Penske Work Project). Den som vill finna måste söka. Och Gabriel söker, oavlåtligt. Han håller ögonen öppna.

Gabriel är en skarp iakttagare av naturen, och jag tror att han verkligen finner nöje i att skärskåda vattendrag, stränder och mangroveträsk. Men hans avsikt är att hitta linjer som följer den italienska renässansens strikta perspektivlagar och de ännu striktare lagar som Newton uppställer. Detta framgår av allt från Black Kites till det valskelett som är upphängt i Mexico Citys stadsbibliotek. Ännu tydligare blir det i The Atomists, där fotografier från sportkalendrar och tidningar som föreställer människor i färd med att utkämpa en match eller delta i en tävling har täckts med cirklar och halvcirklar – i tvåfärgstryck om jag minns rätt. Dessa nya, pålagda mönster framhäver på ett euklidiskt sätt essensen i prestationerna och skapar en värld där de rena krafternas skönhet är det enda som återstår.

Hans intresse för formen förminskar inte den vikt han fäster vid innehållet. Vi lever i en tid då konsten präglas av våld, men i Gabriels verk finns ingen sådan aggression. Inte alls. Här finner man tvärtom alltid hopp och förtröstan, även om en viss ironi alltid gör sig gällande. En ironi som kan vara oerhört skarp, vilket den berömda tomma skolådan och hans första utställning på Marian Goodman tydligt visar. Dessa två händelser gjorde honom besläktad med surrealisterna i den mening att provokationen, ända sedan 1700-talet, varit ett av konstens grunddrag.

Hans erfarenheter av bumeranger framstår för mig som en spegling av en spegling. Man kastar bumerangen; den elliptiska banan blir möjligen perfekt, eller också inte; kanske kommer den tillbaka så att man kan fånga den, kanske inte; men det är alltid man själv som försöker bemästra instrumentet, och instrumentet bär med sig alla sina erfarenheter. Det är en yttre händelse som registreras av våra sinnen. En händelse som har en innebörd.

Jag skulle säga att Gabriel hittar innebörder i nästan allting från flintastenar till uttorkade, ruttnande kaktusar. För mig är utställningen med döda ting från öknen den främsta av denna mexikanska konstnärs många märkvärdiga utställningar. Han är den sanna arvtagaren till ”Los tres grandes del muralismo mexicano”: José Clemente Orozco, Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros. Och jag säger detta utan minsta antydan till ironi. Visionen är global men den är lokalt förankrad. Jag vet att det är en klyscha, men ibland är klyschor nödvändiga, som en fransk diplomat en gång sa.

Och här finns ett sinne för humor som man skulle kunna beskriva som ett sätt att dela med sig. Gabriel vill dela med sig av sin vision och sina insikter i det väldiga universum. Han dissekerar varken naturen, människorna eller livets situationer. Han iakttar, och likt kosmograferna före honom ger han oss eleganta, välformade föremål och bilder av avlägsna, bortglömda och eviga ting.