Keren Cytter, Something Happened 2, 2007 © Keren Cytter/Pilar Corrias Gallery

Allt och mer därtill

Keren Cytters konst är absurd och fylld av våld och passion. Den 33-åriga israeliska konstnären är bosatt i Berlin och har rönt stor internationella uppmärksamhet för sina filmer som skapar ny mening av klassiska teman genom radikala berättarstrukturer. Utställningen på Moderna Museet är hennes första i Sverige.

Text: Magnus af Petersens, curator

Melodram och diskbänksrealism, dokusåpa och drama, b-filmsklichéer och experimentfilm – Keren Cytters filmer innehåller alla tänkbara filmiska genrer och grepp. Men hon gör något eget av dem. Kanske är det denna känsla av att vi ser något verkligt nyskapande som på kort tid gjort Cytters konstnärskap till ett av sin generations märkvärdigaste.

Ofta återkommer hon till de stora, klassiska ämnena: kärlek och död, våld och passion. Men hon närmar sig dem på ett medvetet förvirrande och intrikat sätt. Berättarstrukturen är allt annat än linjär, scener upprepas som refränger i ett musikstycke, ibland med variationer. Dialogen är snabb, uppbruten och rytmiskt reciterad som poesi. Den är ofta rå och osentimental med en stor dos svart humor:

– Säg något positivt!
– HIV.

Rösterna kan också vara dubbade så att en man talar med en kvinnas röst eller tvärtom, eller ett barn med vuxens röst. Det är också svårt att veta vad som ska föreställa filmens verklighet eller vad som är huvudpersonernas drömmar och fantasier. Filmerna är också fulla av distanseringseffekter i Brechts anda. Skådespelarna kliver ur sina roller och kommenterar själva filmen eller sitt manus. På så sätt synliggörs också att det finns ett manus och en roll att spela.

Rollfigurerna i sin tur är ofta fångna i destruktiva förhållanden. De spelar roller som de inte kan undkomma. Figurerna representarar ”vanliga” människor. Men de framträder som uttalade klichéer, hämtade i synnerhet från film och teve. Liksom scenerna upprepas så upprepar huvudpersonerna sina beteenden.

Keren Cytter är en auteur. Hennes konst tar oftast avstamp i skrivandet, oavsett om slutresultatet är teckning, film eller en föreställning med hennes danskompani D.I.E. Now (Dance International Europe Now). Till utställningen publiceras en katalog som bland annat presenterar hennes manus till sex av filmerna i utställningen.

Det ska dock poängteras att genrerindelningar är meningslösa i Cytters konstnärskap. Förutom filmmanus, ett libretto och teater/dansföreställningar så har hon skrivit tre romaner. I dessa möter vi frågeställningar och en estetik som liknar filmernas. Redan i titeln på den sist skrivna romanen antyds till exempel sammanblandningen mellan liv och konst – The Man Who Climbed Up the Stairs of Life and Found Out They Were Cinema Seats [Mannen som gick uppför livets trappsteg och upptäckte att de var biograffåtöljer].

Här följer ett utdrag ur boken som ger en bild av Cytters egenartade stil:

Kvinna: Jag älskar dig.
Man: Du känner inte mig.
Kvinna: Vad heter du?
Man: Michael.
Kvinna: Jag älskar dig, Michael.

Eftersom mannen tiger försvinner de holländska undertexterna. Vi hör att han andas mjukt. Det är genant. Vad är det för vits med att sitta tillsammans med främlingar i en biograf och titta på en blank duk och lyssna på en man och en kvinna som andas tungt?

Kvinna: Michael? Är du…?
Vi: Var är Michael? Var är Michael? (tittar på de mörka biofåtöljerna)
Michael: Jag är här, oroa dig inte… Jag är här, med dig. Kom, håll min hand…

De holländska undertexterna är det enda man ser, men det är definitivt onödigt – alla pratar engelska. Min bänkgranne viskar att det vore kul att se filmen i USA – där skulle duken vara helt svart. Kul idé. Jag tänkte inte på det.

Kvinna: Michael, åh Michael, jag älskar dig som solen älskar den sönderbrända jorden, som månen älskar ensamheten. Jag dras till döden, som träden dras till höjderna. Ska vi inte gifta oss, Michael? Vi gifter oss och skaffar barn. Barn, som blir våra, våra barn.
Michael: Vad heter du, gåtfulla kvinna? Vad heter du, du besatta, tilldragande kvinna? Vad heter du? Hur uttalar man ditt namn? Och hur stavas det?
Kvinna: Åh, Michael, Michael… Jag ser att din uppsyn är ärlig och dina läppar frågar efter – kärlek? Jag heter Martha Stepford. Kom, jag ska bokstavera det: M som i Martha, A som i Affekt, R som i Rusig, T som i Ta, H som i min Hand, och A som i Antar att jag inte behöver vänta här så länge till, Michael?

Text: Magnus af Petersens, Moderna Museets Vänner, Bulletinen

Magnus af Petersens är intendent på Moderna Museet och curator för Keren Cytters första utställning i Sverige. Utställningen pågår mellan 8 maj och 15 augusti.

Mer om utställningen