Om några av verken

Hennes medpassagerare är chockade (eller paralyserade) över konstnärens frenetiska rörelser och ignorerar henne ståndaktigt eller försöker dölja sin förvåning över det plötsliga energiutbrottet. Lidén tar ohämmat av sig jackan, skorna, byxorna och ena sockan och struntar oförskräckt i det offentliga rummets konvenansregler.

Hennes performance består av en besynnerlig blandning av rörelser som för tankarna till balett, yoga och något slags klumpig striptease-parodi. Detta oväntade, sprudlande dansnummer är till en början komiskt, en privat improvisation som utförs offentligt. Men konstnärens uttryckslösa ansikte, som uppenbarligen inte tar ögonkontakt med sina medresenärer, vittnar om det gemensamma tillståndet att vara ensam. Lidén spelar inte någon roll (som dansare eller underhållare), snarare utför hon en serie rörelser för att testa sina egna gränser och de kulturella begränsningar som omger henne. Paralyzed är en intuitiv övning i vad som kan vara möjligt under de givna omständigheterna på ett pendeltåg.

Lidén hade förberett sitt verk genom att ta danslektioner, och hon skickade in filmen som sitt bidrag till ett seminarium om stadsplanering och offentliga rum i Stockholm. Verket har lånat sin titel från soundtracket som används i filmen, en låt från 1968 som sjöngs av den amerikanske psychobillymusikern The Legendary Stardust Cowboy, som från början hade tänkt sig att ”skriva en vild sång som skulle fängsla alla”.

Unheimlich Manöver, 2007

Inför installationen Unheimlich Manöver på Moderna Museet 2007 tömde Klara Lidén sin lägenhet på 30 kvm i centrala Stockholm på precis alla möbler, köksvaror och pinaler. Av detta byggde hon en konstruktion som hindrade museibesökarnas naturliga genomgång i en korridor längs Moderna Museets samlingssalar. Besökarna fi ck bokstavligen manövrera sig igenom konstruktionen. Det var omöjligt att värja sig för den.

Installationen innehöll även tre våldsamma videor som var inspelade i lägenheten innan den blev tömd. Framträder Klara Lidén som en narcissistisk deltagare i sin egen dokusåpa? Vid närmare eftertanke är det tvärtom. Med begreppet ”unheimlich” menade Sigmund Freud ”kuslig” eller ”hemsk”. Det kan också tolkas som ”det som inte är hemma”. Installationens myller av föremål får också i sitt nya sammanhang något opersonligt och allmängiltligt över sig. Det skulle nästan kunna tillhöra vem som helst. Jag upplever en obehaglig känsla av ett ”icke-hem”.

I en av videorna, Bodies of Society (2006), utför Lidén en elegant koreografi genom att metodiskt slå sönder en cykel inne i lägenheten. Aggressiviteten för tankarna till det privata våld som göms undan i hemmet. Bokstavligen slås barriären sönder mellan det privata och det offentliga i syfte att öppna upp för en social transparens som försvårar maktmissbruk av olika slag, i det privata i lika hög utsträckning som i offentliga rum. Vad tillåts man göra i det privata som man inte får göra i offentligheten?

De nötta, skitiga och banala privatföremålen, som Lidén visar upp i det rena och högtidliga museisammanhanget, kanske stillar behovet att snoka i någon annans privatliv? De häftiga humörsvängningarna i videorna kanske tillfredställer min egen aggressivitet? Men bakom det spektakulära döljer sig en skröplig konstruktion. Det är ganska märkvärdigt att vi människor kan leva tillsammans. Varje dag, runt om i hela världen, åker människor tunnelbana eller buss, väntar vid övergångsställen, står i kö eller kör på rätt sida av vägen. Det är fasansfullt att tänka hur bräcklig denna samvaro är.

Untitled (Poster Painting) series, 2007–10

Genom att avlägsna ett tjockt sjok med reklamaffischer från en vägg i staden gör Lidén en samtida arkeologisk ”utgrävning” som avslöjar ett stycke av platsens historia och kultur. Hon klistrar sedan en tom vit affisch över pappersbunten och eliminerar det tid- och platsspecifika.

Lidén kombinerar en readymade med de formella egenskaperna hos minimalistiskt måleri, gör ett ingrepp i det offentliga rummet genom att avlägsna, och skapar därmed målningar som fyller ut ett tomrum mellan populärkultur och fi nkultur, reklam och konst, aktion och dokumentation. De utgör en vardagsminimalism, bryter den ändlösa strömmen av bilder och texter framför våra ögon, och bildar samtidigt ett mer permanent arkiv över det som vanligtvis är temporärt.