Korakrit Arunanondchai & Alex Gvojic, Songs for living, 2021 © Korakrit Arunanondchai. Courtesy of the artists and Bangkok CityCity Gallery, Bangkok; Carlos/Ishikawa, London; C L E A R I N G, New York/Brussels; Kukje Gallery, Seoul/Busan. Ur utställningskatalogen Korakrit Arunanondchai – From dying to living, Moderna Museet & Verlag der buchhandlung Walther und Franz König, 2022.

Mellan ande och maskin

I videoverk, installationer, måleri och performance ställer konstnären Korakrit Arunanondchai en komplex, globaliserad värld mot stillheten i dimensioner bortom den fysiska. ”Här finns omedelbar igenkänning, och samtidigt upplevelsen av att stiga in i något väsensskilt främmande”, skriver Lena Essling, curator för ”From dying to living”.

Utställningen ”From dying to living” (Mellan döendet och levandet) är en personlig betraktelse över flödet mellan världar, en gestaltning som sjuder av uttryck och undflyr invanda föreställningar. Spöklika ledsagare för oss genom videoverkens myllrande material, där dokumentära bilder inifrån folkmassor som tagit till gatan i protest eller från platser laddade med historiska trauman, sammanblandas med suggestiva iscensättningar av kollektiva ritualer. Världspolitiska rörelser och konflikter vävs samman med konstnären Korakrit Arunanondchais egna erfarenheter av kärlek och förlust. I en miljö av dämpande, taktila material som textil, vatten och jord omsluts vi av ljudbilden. Som betraktare sveps vi med i en mångbottnad berättelse som likt strömmande vatten tycks söka sig en väg ut, bort från det fysiska rummet.

Korakrit Arunanondchai arbetar med video, installation, musik och performance. Han ser sig främst som berättare och hämtar stoff ur geopolitisk historia, folklore, eller olika former av kollektiva sammankomster. Verken rymmer moment av förförelse – i det poetiska språket, den överväldigande visualiteten och musiken. Här finns omedelbar igenkänning, och samtidigt upplevelsen av att stiga in i något väsensskilt främmande. Arunanondchais teman ekar av dualiteteter – andlighet och teknologi, subjekt och kollektiv, minne och amnesi, kontemplation och extas. Genomgående återkommer en identitetsmässig upplösning i fråga om generation, kön och nationalitet. Han arbetar utifrån ett självupplevt mellanförskap, som född och uppväxt i Thailand och sedan flera år baserad i Bangkok och New York. Även familjehistorien präglas av transnationell erfarenhet med både kinesiska och thailändska släktled.

två barn vid en eld
Korakrit Arunanondchai & Alex Gvojic, Songs for living, 2021 (filmstill) © Korakrit Arunanondchai. Courtesy of the artists and Bangkok CityCity Gallery, Bangkok; Carlos/Ishikawa, London; C L E A R I N G, New York/Brussels; Kukje Gallery, Seoul/Busan. Co-commissioned by Migros Museum für Gegenwartskunst and Kunstverein in Hamburg with support from FACT, Liverpool

Korakrit Arunanondchais produktion växer fram horisontellt, i seriella projekt där varje idé och uttryck sträcker sig vidare in i nästa utan hänsyn till material och medium. Också verkstitlarna skjuter skott och muterar till nya varianter eller nummerserier, tills enskildheterna snarast understryker känslan av symbios. Det sätt som varje verkscykel ges bränsle och riktning liknar ett levande assemblage, där ett mycel av material och idéer utbreder sig i vad som närmast liknar ett självgenererande system. Återkommande samarbetsparter går i och ur Arunanondchais arbete inom ramen för en socialt orienterad praktik, som medvetet problematiserar idéer om upphovsskap, och inte skiljer process från färdigt konstobjekt.

I en serie verk från 2014–2015 kretsande kring konstnärens persona som ”denim painter”, introducerades jeanstyg som material i målardukar, skulpturer och kläder, men även som bärande ämne. Denim är idag ett närmast generiskt material, som samtidigt bär en problematisk kolonial historia. Det blå guldet, indigofärgat bomullstyg med femtusen år gamla rötter i indisk textiltradition, var omtalat redan i det antika Grekland (där en faktisk benämning för den ovanliga färgen saknades, liksom i klassisk kinesiska och japanska). Hemligheten bakom växtpigmentet blev känd i väst först genom Marco Polo, och ledde med tiden till en massproduktion runtom i kolonierna som möjliggjordes genom slavarbete. Det slitstarka tyget utvecklades för storskalig tillverkning av vävare i franska Nîmes och exporterades till USA (därav namnet denim, som kommer av de Nîmes, från Nîmes). Idag är denim en stapelvara som distribueras globalt, inte minst tillbaka till de ursprungliga producentländerna. Men nu behäftad med komplexa kulturella och socioekonomiska koder – som spänner från arbetarklass och subkultur, till haute couture och fetisch.

Buddhism och animism genomsyrar thailändsk kultur och livsåskådning. Samtidigt, menar Arunanondchai, nyttjas dessa kulturella grundbultar som stommar i helt nya nationella berättelser i syfte att undergräva demokratisk utveckling.

Ett återkommande tema hos Arunanondchai är sammansmältningen av animism och teknologi, där inslag av thailändsk folktro kan anta skepnaden av högteknologiska, uppkopplade applikationer. ”All tillräckligt avancerad teknik är omöjlig att särskilja från magi”, som den brittiske forskaren och science fiction-författaren Arthur C. Clarke uttryckt det om de båda kategoriernas potential att uppfylla våra drömmar*. I videoverket ”Painting with history in a room filled with people with funny names 3” (2015), har berättaren Chantri, baserad på fågelguden Garuda, en nyckelroll i form av en drönare – symbolen för den styrande statens ordning, övervakning och kontroll. Hens ärkefiende, den förtrollade vattenormen Naga som härskar över underjorden, kommer i Arunanondchais verk att personifiera ett tillstånd av formlöshet. Buddhism och animism genomsyrar thailändsk kultur och livsåskådning. Samtidigt, menar Arunanondchai, nyttjas dessa kulturella grundbultar som stommar i helt nya nationella berättelser i syfte att undergräva demokratisk utveckling. Spöken återkommer i verken som metaforer för förträngda trauman och undantryckt historia. Konstnären iträder själv rollen som shaman, en spejare i övergången mellan förflutet och samtid, liv och död.

I flera verk finns anspelningar på ”ghost cinema”, ett fenomen med rötter i nordöstra Thailand, där amerikanska trupper stationerade i djungeln under Vietnamkriget, men även propagandister kringresande mellan byarna, visade film på portabla 16mm-projektorer. Visningarna användes ibland som psykologisk krigföring, för att skrämma och hålla lokalbefolkningen på avstånd. Med tiden kom även buddhistiska munkar i området att projicera film mot tempelväggarna till andarnas nöje, som en votivgåva. Skrönor spreds om hur ormguden Naga själv förlett människor att anordna andevisningar, nang kae bon, i ensliga trakter där portaler finns som förbinder världar*. Filmskaparen Apichatpong Weersethakul har vittnat om hur uppfattningar om den besjälade platsens specificitet i Thailand kan påverka både inspelning och färdig film: ”Det fanns en rituell inspiration i vårt sätt att spela in vissa scener och i mina försök att få fram vissa känslor. Särskilt när vi spelade in i mörker. När man vet att man är omgiven av andar eller vålnader måste man be innan man spelar in, varje dag […] Det är den inverkan som miljön och inspelningsplatsen har, och den går rakt in i verket.”*

För Moderna Museet utforskar Arunanondchai ett transcendent mellanskikt mellan världar utifrån två befintliga videoverk som utgör motpoler i utställningen.
Foto i blå och vita färgskalor. En person och utsträckta händer
Korakrit Arunanondchai, Songs for dying, 2021 (filmstill) © Korakrit Arunanondchai 2021; courtesy the artist; Carlos/Ishikawa, London; Clearing, New York; Bangkok CityCity Gallery, Bangkok

Redan i tidiga verk införlivade Arunanondchai personliga erfarenheter och familjehistoria. De närstående morföräldrarna blev både karaktärer och ämne i ett material där han arbetade med audiovisuella minnen och videoloopens potential till ändlös upprepning, som ett sätt att tillsammans med dem bearbeta upplevelsen av begynnande demens. Genom morfadern, en erfaren diplomat med posteringar i en rad nyckelländer, utgör Thailands och Sydostasiens politiska historia på ett naturligt sätt bakgrund för andra berättelser. I den trekanaliga videoinstallationen ”No History In A Room Filled with People with Funny Names 5”, som visades på Venedigbiennalen 2019, blir det internationella mediespinnet kring de instängda pojkarna i Tham Luang-grottan 2018 ett nav. Tre av pojkarna från det perifera gränslandet mot Myanmar var i själva verket statslösa, men kom efter räddningsoperationen att hastigt och publikt få sina medborgarskap utfärdade av en regim som såg valet närma sig*. Så tillskrivs passagen genom grottan eller skogen i Arunanondchais verk den transformerande verkan som återkommer i såväl västlig som östlig tradition – vi lämnar platsen förändrade, förvandlade.

För Moderna Museet utforskar Arunanondchai ett transcendent mellanskikt mellan världar utifrån två befintliga videoverk som utgör motpoler i utställningen. ”Döendets sånger” (Songs for Dying, 2021) fördjupar ett politiskt tema med skildringen av de fredliga demonstrationerna för demokratisk reform och mot det thailändska kungahusets maktfullkomlighet som bröt ut och kraftfullt slogs ner i Bangkok 2020. Signifikativt användes då handgesten från spelfilmen ”Hungerspelen” (2012) av demonstranterna i en reell sammanblandning av verklighet och populärfiktion*. Mot dessa samtida protester och våldsuttryck ställs bilder från ön Jeju i Sydkorea, där en massaker 1948 utförd av den egna armén berövade trettiotusen civila livet. Detta brutala nedslag, utmålat som en antikommunistisk aktion, följde på ett starkt folkligt motstånd mot USA:s initiativ till delningen av Korea i två nationer. Central i verket är även morfaderns död, som innebär en bruten länk till förståelsen av det kalla krigets konsekvenser i regionen, såväl som till Arunanondchais egen familjehistoria. Dokumentära bilder av sorgearbete flätas in i en ström av olika material, som huvudsakligen redigerats under pandemins isolering. Videoverket är uppbyggt likt en sångcykel, indelad i sekvenser med olika musik och avsändare där det stundvis är oklart vems röst vi hör. Parallellt med det personliga avskedet förs berättelsen framåt av en döende havssköldpadda, ett djur med stark mytologisk koppling som vattengudens avkomma och med en viktig roll i legenden om hur det historiska riket Korea först uppstått.

Det andra videoverket ”Levandets sånger” (Songs for Living, 2021, med Alex Gvojic) skildrar kollektivitet och gemenskap i en berättarform buren av musik och poesi, inläst av vokalisten Zsela*. Svartklädda änglar med svedda vingar sammansvurna i ett uppdrag rör sig genom stadsmiljöer, längs nattliga gator och broar. I andra sekvenser följer kameran ändlösa ledningar längs en havsbotten. Eld och aska återkommer som motiv, men även hinnor – som höljen för organisk substans eller slöjor i flödande vatten. De påminner om en livscykel hinsides vår fysiska förgänglighet, men även om det avskräde vi efterlämnar åt andra arter och generationer att ombesörja.

En figur framför ett utbrunnet hus
Korakrit Arunanondchai & Alex Gvojic, Songs for living, 2021 (stillbild ur film) © Korakrit Arunanondchai. Courtesy of the artists and Bangkok CityCity Gallery, Bangkok; Carlos/Ishikawa, London; C L E A R I N G, New York/Brussels; Kukje Gallery, Seoul/Busan. Co-commissioned by Migros Museum für Gegenwartskunst and Kunstverein in Hamburg with support from FACT, Liverpool
Korakrit Arunanondchais verk kontrasterar larmet från en komplex globaliserad värld mot stillheten i andra dimensioner, i en praktik som bärs såväl av handens avtryck i taktila material som av sofistikerade tekniska lösningar.

Arunanondchai införlivar mellan de narrativa verken ett flyktigt, sensoriskt kretslopp i rummen med sitt ”ghost layer”, ett immateriellt skikt av tidsbaserade uttryck i gränslandet mellan just det döda och det levande. Här framträder släktskap med förgående generationer konstnärer som arbetat med alternativa världar i form av liminala upplevelser – som Pierre Huyghes drömska dystopier, Dominique Gonzalez-Foersters urbana undersökningar eller Olafur Eliassons fenomenologiska experiment. Ett långt äldre exempel på immersiva verk med fokus på psykologisk introspektion, utsatthet och melankoli är de som skapades av den amerikansk-tunisiska konstnären Colette. Hennes ”inre skulpturer” – multimediala installationer och performances – hämtade uttryck från punk, mode och street. Miljöer som den kanadensiska konstnären Miriam Schapiro i sin tur kallat ”femmages”, en sammansättning av orden femme och collage. Återkommande i Colettes verk fanns en upptagenhet vid psykasteni, en idag avskriven term för kvinnors depression och tvångsbeteenden. ”Real Dream” (1975), som visades på The Clocktower i New York, var en närmast barock tableau vivant i lager av draperat fallskärmssilke och voyeuristiska speglar tonsatt med fågelsång, röster och ljudeffekter. Konstnären själv framträdde naken i verket, i en publik förförelseakt som för tanken till Edouard Manets ”Olympia” (1863). Men Colettes sätt att exponera och utsätta sig ska snarast förstås som en skarpt politisk reflektion över kvinnans belägenhet i det samtida offentliga rummet*.

Sammanflätningen av media, ekologi och geografi har motsvarigheter också i Nam June Paiks verk, som TV Garden (1974), där fyrtio tv-monitorer placerades bland tropiska plantor i en, för sin tid, högteknologisk krock med naturen. Videoverket ”Global Groove” (1973, med John J. Godfrey) som visades på skärmarna var ett elektroniskt collage av mediabilder, som blandade japansk Pepsi-reklam och lättsam underhållning med tv-framträdanden av politiker eller kulturprofiler som Richard Nixon, John Cage och Allen Ginsberg. Videomaterialet blir hos Paik samtidigt fönster och spegel, en observation av sakernas tillstånd och en personlig meditation. I verket alstras ny visuell information genom mötet mellan de fragmentariska, förvrängda tv-bilderna mot fonden av det oomstritt naturliga. Där ryms påståendet om hur allt vi varseblir samexisterar på lika villkor, i ett slags förebud om den objektorienterade ontologin, där teknologin ses som en förlängning av människans sfär. ”Naturen är vacker”, menade Paik, ”inte för att den skiftar vackert utan helt enkelt för att den skiftar”. Urvalet växter innebar ett personligt tillbakablickande mot födelselandet Korea som familjen flytt under kriget 1950, här inympat i den förment neutrala – men av väst definierade – vita kuben.

Hans sätt att vränga ut och in på individens förhållande till omvärlden, vända på hierarkier mellan det personliga, esoteriska och världspolitiska, sätter frågan om människans villkor i ett vidare sammanhang.

Korakrit Arunanondchais verk kontrasterar larmet från en komplex globaliserad värld mot stillheten i andra dimensioner, i en praktik som bärs såväl av handens avtryck i taktila material som av sofistikerade tekniska lösningar. Hans sätt att vränga ut och in på individens förhållande till omvärlden, vända på hierarkier mellan det personliga, esoteriska och världspolitiska, sätter frågan om människans villkor i ett vidare sammanhang. Men arbetet uppmärksammar inte i första hand vår relation till naturen och dess grödor, som i den italienske konstnären och poeten Gianfranco Baruchellos livsverk ”Agricola Cornelia”; inte heller innovation och industri. Snarare växer här ett nervsystem fram som löper genom och mellan verken, bakom textiliernas tunna hud. En levande organism förgrenar sig genom distribuerad intelligens och alstrar energi, förnimmelse, erfarenhet. Målningar expanderar till textila miljöer, videoprojektioner sveper genom reflekterande vattenytor och blöder ut över väggarna. Ett tidsligt skikt av sensoriska uttryck vandrar genom utställningsrummen och ger rytm åt deras andning.

Mer om utställningen