Från yta till volym

Pars pro toto (delen för det hela) handlar om rumslighet. I buktande sköldar och hängande strukturer låter Lars Englund en bestämd form orienteras i alla riktningar – i tre dimensioner eller i form av tvådimensionella bilder. Under mitten av 1960-talet sätter han sina första variabla plastmoduler i produktion. Länkade, en efter en, kan dessa identiska serietillverkade delar bilda expanderande strukturer.

Lars Englunds sfärer är på samma gång både klot och rymd och en form som han återkommit till genom åren. ”Sfären präglas av likformighet men kan ändå manipuleras. Sfären är ett materialtest”, säger han själv. De tidigaste sfärerna hör tydligt ihop med bärverksprojektet, och har samma handfasta uttryck med stålklaffar och fogar av gummi. På 1990-talet kommer sfärerna igen, men nu som borderlines, eteriska och tyngdlösa.

Relative och förvecklingar handlar om släktskap och inbördes relationer. I de tidiga versionerna formas breda svarta band till dynamiska konstellationer som utspelar sig i luftrummet. Flera av de stora rumsskapande objekten är utförda i kolfiber, ett material som är extremt starkt i förhållande till sin vikt, likt fjäderstål och berylliumbrons, material som Englund också använt för relative och förvecklingar.

Gruppen stabiler, och instabiler kommer till i slutet av 1980-talet. Instabiler är namnet på de vinddrivna mobilerna medan de motordrivna kallas vingar. Ett allt större intresse för ljud, det mest immateriella av alla material, blir upprinnelsen till vingarna. Vingen är en tredimensionell ljudbild. Den beskriver turbulensen i luften, likt ljudförvecklingar i rummet. Stabiler hänger samman med en serie möbler som Englund ritade på 1990-talet: en lampa, stolar och bord. Benkonstruktionen i möblerna gav idén till de så kallade stabilerna, skulpturer utförda i metall eller sotsvart trä, som står stadigt förankrade på ett golv eller utomhus.

Intendent: Cecilia Widenheim

Lars Englund Lars Englund i sin ateljé,
Skåne 2005 Foto: Gerry Johansson