Om utställningen Lynette Yiadom-Boakye: Att flyga i förbund med natten

Ett djuplodande intresse för färg, dess materialitet och hur ögat uppfattar färg, präglar konstnärskapet. Målningarnas poetiska titlar kan betraktas som ytterligare penseldrag på duken. Yiadom-Boakye ser bildkonsten och litteraturen som åtskilda men sammanflätade former av kreativitet. Tillsammans med de visuella berättelserna utgör varje titel en del av målningen, snarare än att förklara den.

”Att flyga i förbund med natten” är konstnärens hittills största retrospektiva utställning, och presenterar ett 80-tal målningar ur hennes karriär, från avgångsutställningen vid the Royal Academy Schools till idag. Utställningen är gjord i nära samarbete med Lynette Yiadom-Boakye, som istället för att organisera den kronologiskt har installerat verken utifrån stämningar och dialoger mellan motiven.

Teknik och processer

Lynette Yiadom-Boakye arbetar i olja på duk. På det sättet verkar hon i en tradition av konst som under århundraden utforskat måleriets materialitet och förmåga att skapa bilder bortom tid och rum. Tidigt i sin utbildning arbetade hon utifrån modell. Snart kom hon fram till att snarare än den noggranna och långsamma processen att måla av en verklig person ville hon kunna agera i stunden och fritt utforska möjligheterna i färg, komposition, ljus och ton.

Människorna i Yiadom-Boakyes målningar kommer från teckningar, fotografier, historiskt måleri, tidningsbilder och annat material som hon samlar i klippböcker. Målningarna improviseras fram i en konversation mellan pensel, färg och duk. Motiven kan växa fram över en dag. Färdiga verk får under en period mogna i ateljén och gå in i dialog med nya målningar, en metod som återspeglas i hur konstnären har komponerat utställningen som ett flöde av rytm och dramaturgi.

Måleri

Som 16-åring började Lynette Yiadom-Boakye att besöka National Gallery och andra stora konstmuseer i London och se tidigare konstnärers verk. Hon studerade noggrant teknikerna de använt och hur resultatet blev med olika tillvägagångssätt. Bland annat inspirerades hon av impressionisterna Walter Sickerts och Edgar Degas arbete med komposition och få penseldrag. Hennes egen metod är att bryta ned motivets färger i komponenter, och undersöka hur de påverkar varandra. Fokus ligger på hur ögat läser in färger och bilder. Yiadom-Boakye använder aldrig en färdig svart färg utan blandar fram den med blått och brunt för att fånga alla skiftningar och nyanser. I tidiga verk syns jordfärger, senare kommer starka och klara färginslag. I äldre porträttmåleri förekom den röda och dyrbara färgen ofta vid avbildning av makthavare, ett exempel på en färghistorisk referens som kan vara relevant för henne. Målningens duk i lin eller bomull behandlar Yiadom-Boakye med kaninlim för att skapa rätt underlag för färgen, en metod som sträcker sig tillbaka till medeltiden.

Svarthet har aldrig varit annorlunda för mig. Därför har jag aldrig känt behov av att förklara dess förekomst i verken, lika lite som jag känt behov av att förklara min existens i världen, hur ofta jag än blivit ombedd. Jag har aldrig gillat när någon talar om för mig vem jag är, hur jag bör uttrycka mig, vad jag ska tänka och hur jag ska tänka det. Ingen har behövt tala om det för mig. Det kommer från min familj. I vår släkt har vi alltid vetat vilka vi är. Att bli bedömd i förhållande till något som man egentligen inte kan sätta i samband med sig själv eller med sin erfarenhet, någon sorts överordnad som man inte bett om, spöket av den man borde vara … det där har alltid varit helt orimligt och ändå lever man av någon anledning med det, lever i det. Men idén om oändlighet, om ett liv och en värld där allt är möjligt, där man har oändliga möjligheter eftersom man inte hindras av andras mardrömsfantasier, att ha sinnesnärvaro nog till att uppföra sig så ohämmat man vill, det är vad jag tänker mest på, det är i den riktningen jag alltid velat gå. Att följa mitt eget väderkorn och göra exakt vad jag har lust med har för mig alltid verkat vara det mest radikala jag kunnat göra. Det handlar inte så mycket om att få in svarta människor i en etablerad kanon, utan mer om att säga att vi alltid har funnits här, att vi alltid har existerat, självständiga, utanför alla mardrömmar och fantasier, före och efter ”upptäckten”, och att det som utmärker oss överhuvudtaget inte bestäms av dem som ser oss.

– Lynette Yiadom-Boakye

Gestalter och motiv

Människorna i Lynette Yiadom-Boakyes konstverk är inte porträtt i den bemärkelsen att de är gjorda framför en levande modell. Utgångspunkt för motiven i målningarna kan vara en färg, rörelse eller en gest. Den vilande, iakttagande och ibland dansande kroppen återkommer. Ränderna i tröjorna som personerna bär i några målningar kan fungera som en måleriövning eller uppvärmning då en ny verksgrupp påbörjas. Gestalter kan återkomma i flera motiv. Genom konstnärens bildspråk återges intima former av samtal mellan karaktärerna som skapar möjliga berättelser i betraktarens fantasi.

Personerna är skildrade utan den typ av föremål och referenser som visar på makt eller klasstillhörighet. Deras blickar och uttryck är vända bortåt, inåt eller riktas direkt mot betraktaren, som i en uppmaning eller fråga. Verken kan läsas som gåtor eller chiffer, ett kodat språk. Kompositionerna blir till berättelser och atmosfärer för betraktaren att undersöka.

Bildrum

Ett bildrum är den illusion av tredimensionalitet eller djup som en konstnärs penseldrag, pigment och vision skapar på dukens platta yta. I många av Yiadom-Boakyes målningar är bildrummen grunda. De nästan abstrakta bakgrunderna är både kraftfulla och utförda med lätta penseldrag. På det viset placeras karaktärerna i förgrunden. Bakgrunden blir bara antydd, liksom informationen om vilka personerna i bilden skulle kunna vara. I Yiadom-Boakyes landskapsmålningar möts det abstrakta och det föreställande, i strid mot en gängse västerländsk kanon där ett val mellan dessa bildspråk förväntas. Andra målningar är komponerade utifrån det gyllene snittet, ett estetiskt ideal etablerat under antiken. Det kan dyka upp djur i bildrummen, som rävar, ugglor och fåglar. Känslan av ett fiktivt bildrum gör att ett vilt djur på ett rutigt golv verkar helt adekvat. De monokroma bakgrunderna skapar till synes tomrum mellan gestalterna, avstånd som ändå är laddade av mellanmänskliga relationer.

Författaren och målaren

Lynette Yiadom-Boakye är författare och konstnär och ser det som två olika former av skapande. Fiktion och berättande är dock närvarande i bägge processer: ”Jag skriver om det jag inte kan måla och jag målar det jag inte kan skriva.” Utställningens titel är tagen från en av konstnärens dikter och särskilt skriven för presentationen: ”Att flyga i förbund med natten”. Målningarnas titlar kan ses som en förlängning av prosan, menar hon, och betraktas som ytterligare penseldrag på duken.

I utställningskatalogen återges ”fem utdrag ur en detektivroman” av Lynette Yiadom-Boakye. Läsaren följer en kriminalinspektör som rör sig genom London och söker efter en kvinna som försvunnit. En berättelse presenterar dialogen mellan en fiskmås och en svan. Utifrån sina respektive arters olikheter och fördomar samtalar fåglarna om våld samtidigt som de bevittnar ett mord. Miljöer och karaktärer är detaljrika. De starka bilder som Lynette Yiadom-Boakye målar – och skriver – sätter fantasin i rörelse.

Influencer och inspiration

Lynette Yiadom-Boakye har ett brett inspirationsbibliotek. I ateljén i östra London ligger travar av konstkataloger. Konsthistorien är ständigt närvarande i arbetet, samtidigt frigör sig hennes måleri från den och berättar nya historier. Yiadom-Boakye har alltid influerats av musik. Att lyssna på Prince ledde till jazz och byggde upp en relation mellan musikens improvisatoriska rytm och penselns avtryck. Miles Davis, John Coltrane, Nina Simone och Bill Evans är några av de legendariska musiker som konstnären har delat i spellistan ”The sound of Lynette Yiadom-Boakye” på Spotify.

Tonaliteten i Nick Drakes röst kan fortplanta sig i arbetet med en målning. Inspiration från litteraturens förmåga att skapa inre bilder hämtar hon från författare som James Baldwin, Ted Hughes, Marlon James och Zora Neale Hurston. Poeten och essäisten Elizabeth Alexander associerar i utställningskatalogen det vardagliga i Gwendolyn Brooks poesi till intimiteten hos motiven i Yiadom-Boakyes målningar. Det mörka hav som Alexander menar finns hos författare och målare ur den afrikanska diasporan, finner hon i Lynette Yiadom-Boakyes förståelse av färg.