Om utställningen

Tabaimo började arbeta med film när hon märkte att enstaka bilder inte räckte till för de berättelser hon ville förmedla. Idag skapar hon sviter om hundratals teckningar som hon scannar och bearbetar digitalt till animationer. Filmerna visas ofta som installationer, projicerade i avgränsade rumsligheter eller scenrum dit betraktaren leds in. Först i det mötet, menar Tabaimo, kan verket bli helt – när en utomståendes blick möter hennes ofta djupt personliga bilder och laddar dem med sina egna associationer och innebörder.

I verken drivs skeenden och karaktärer mot det absurda, komiska och stundtals groteska. Som i dolefullhouse (2007), där fasaden till ett dockskåp öppnas och vi följer hur ett par händer systematiskt möblerar en inredning i västerländsk borgerlig stil. Rummen blir alltmer ombonade och ordnade. Men så störs lugnet av en ovälkommen närvaro och händerna blir påtagligt forcerade och rastlösa, tills de slutligen börjar klösa i inredningen och blottar en skrämmande kroppslighet. Sakligt och distanserat löses en alldaglig scen upp i splatterartade våldsamheter och magisk realism, med en udd av slapstick.

Tabaimos bildvärld hämtar ur och bryter mot såväl samtida japansk anime som en rik tradition av träsnitt. Såväl linjeteckning som färgskala är tydligt inspirerad av mästarna från 1600-1900-talen, men även innehållet. Tabaimo placerar ofta sina kammarspel i storstadsmiljöer som pendeltåget, lägenheten eller gatan. En höjdpunkt i det japanska träsnittet är Ukiyo-e eller bokstavligen ”bilder från den flytande världen”, där konstnärer som Katsushika Hokusai (1760-1849) eller Utagawa Hiroshige (1797-1848) beskrev sin samtids nöjen och vardag i tryck som spreds i stora upplagor. Bilderna riktade sig till en urban publik med intresse för sociala relationer och skildringar av det egna landets seder och natur. En inte obetydlig genre ägnades även mer spektakulära motiv, som sexuella förhållanden eller våldsamma scener.

I midnight sea (2006/2008) öppnar sig ett stiliserat nattligt havslandskap, som för tanken till Hokusai eller kanske Hiroshi Sugimotos (f 1948) fotografiska Seascapes. Vågor bryter den svarta havsytan i en uråldrig japansk metafor för hud, kropp och åldrande. Nere i djupet bland inälvsliknande tång och sjögräs rör sig kaminoke – här i betydelsen demoner eller besvärjelser – som förträngningar i ett plågat undermedvetna.

Tabaimo skapar en tidlös och nästintill abstrakt miljö utan egentliga skeenden, som också i sin avsaknad av färg helt tycks bryta av från de tillspetsade tablåerna ur samtiden. Vi får bilden av en existens i evig rörelse, under överhängande hot att kastas ur balans med förödande konsekvenser. Här anas ett återkommande tema hos Tabaimo, där personligt och kollektivt förs samman utan hierarkisk ordning.

public conVENience (2006; VEN är japanska för ”offentlig”) utspelar sig på en offentlig damtoalett, en paradoxalt intim och samtidigt anonym inrättning. Här går kvinnorna om varandra bland de tunt avskärmade båsen utan samspel eller dialog, och endast betraktaren får helheten presenterad för sig. En skolflicka har klätt av sig uniformen och gör sig omständligt i ordning för sin eftermiddag på stan. En kvinna som stapplar in i ett bås med svåra smärtor föder ett barn ur näsan. Barnet spolar hon senare ner i en av klosetterna ridande på en sköldpadda, i en referens till fabeln om mannen som räddade sköldpaddan och som tack fick besöka ett kungarike under havet. Klotter dyker upp på väggarna av egen kraft, och reflektionerna i raden av speglar tycks leva sina egna liv. De påträngande nattfjärilarna återkommer igen och igen, och dokumenterar allt som sker med ögon som ersatts av kameraslutare.

Verket kan på en nivå tolkas som en allegori över Internet. Uppkopplad framför skärmen uppfattar man sig lätt som onåbar, med voyeurens känsla av kontroll och distans. Men i själva verket, menar Tabaimo, är man i samma stund översköljd av en våg av intryck och desinformation. Man hamnar i sammanhang man annars aldrig skulle ge sig in i, och upplever en fiktiv avskildhet när man i själva verket står under ständig övervakning.

public conVENience bottnar i en samhällssatir och mediekritik som Tabaimo ofta återkommer till. Hon vill genom surrealism och abstraktion beskriva en verklighet vi sällan möter på annat sätt – här i ett antal kvinnliga erfarenheter och fantasier som samhället inte vill se. I nyhetsrapporteringen reduceras människoöden till retuscherade bilder, sakligt befriade från alla personliga solkigheter och därmed helt overkliga. Vi serveras i media etablissemangets ståndpunkter som tvingande och plakatartade sanningar. Men offentligheten eller den ”allmänna opinionen”, menar Tabaimo, kan slutligen bara vara vi själva.