Le Corbusier

De tidiga åren, mellan La Chaux-de-Fonds och Paris (1907-1917)

Charles-Édouard Jeanneret föddes 6 oktober 1887 i La Chaux-de-Fonds i Schweiz, en liten stad i Jurabergen som är känd för sin klocktillverkning. 1901 lät föräldrarna honom börja på en kopparsticks- och ciseleringsutbildning på stadens konstskola. Hans lärare, målaren Charles L’Eplattenier, flyttade upp honom till en högre utbildning på skolan där han istället fick studera arkitektur. Här ritade han sitt första hus, Villa Fallet, som byggdes 1906-07.
1907 gjorde han sin första studieresa till utlandet och besökte Florens, Siena och Ravenna. Han tillbringade dessutom ett halvår i Wien där han utan framgång försökte få jobb hos Josef Hoffmann. 1908–09 arbetade han i femton månader som teknisk ritare i bröderna Perrets ateljé i Paris. 1910–11 var han i Tyskland, där han för konstskolan i hemstaden skrev en rapport om konsthantverksutbildningar som just då upplevde en renässans. I Tyskland träffade han flera av Deutscher Werkbunds medlemmar. I fem månader arbetade han också i Peter Behrens’ ateljé i Berlin. Därefter reste han österut och besökte 1911 Italien, Grekland och Mellanöstern via Balkan. Medelhavet, Konstantinopel och Akropolis i Aten var viktiga upptäckter för honom och han gjorde mängder av anteckningar, fotograferade och skissade.
Mellan 1912 och 1917 var han tillbaka i La Chaux-de-Fonds där han undervisade i arkitektur och inredning på konstskolans nya del. Samtidigt byggde han flera hus och till sist Villa Schwob (1917). Han började 1914 utforska armerad betong som byggmaterial och intresserade sig för massproduktion av hus med hjälp av ett eget system som han kallade Dom-ino.

Purism i måleri och arkitektur (1917-1929)

1917 flyttade Le Corbusier till Paris där han blev bekant med målaren Amédée Ozenfant som var aktiv i stadens avantgardistiska kretsar. Tillsammans med Ozenfant ställde han ut sina första målningar 1918 och lanserade purismen med boken Après le cubisme. Efter 1925 övergav Le Corbusier de stränga geometriska regler och ”föremålstyper” som purismen förespråkade. Men han fortsatte ändå att måla. 1927-28 introducerade han människokroppen, så kallade ”föremål med poetisk verkan” och framför allt en friare form i sin konst.
1919 grundade Ozenfant, Jeanneret och poeten Paul Dermée tidskriften L’Esprit nouveau. Jeanneret antog pseudonymen Le Corbusier 1920 och använde den när han i tidskriften undertecknade essän ”Tre påminnelser till arkitekter”. Essän trycktes igen 1923 i succéboken Vers une architecture. 1922 öppnade han tillsammans med sin kusin Pierre Jeanneret en arkitektateljé på Rue de Sèvres 35, ett samarbete som varade till 1940. Samma år visade han Maison Citrohan och sin plan för en ”samtidsstad med tre miljoner invånare” på höstsalongen.
Från 1923 byggde han ett flertal hus: Ozenfants ateljé; ett litet hus åt föräldrarna vid stranden av Genèvesjön; Villa La Roche-Jeanneret i Auteuil; en dubbelvilla byggd för två par varav Le Corbusiers bror Albert Jeanneret med sin hustru den svenska Lottie Rääf var det ena; Villa Cook i Boulogne; Villa Church i Ville d’Avray och Villa Stein-de Monzie i Garches. I Pavillon de l’Esprit Nouveau som han byggde för Parisutställningen 1925 presenterade han 1925 sin ”Plan Voisin” för Paris. Samma år publicerade förlaget Éditions Crès böckerna Urbanisme, L’art décoratif d’aujourd’hui och La peinture moderne (med Ozenfant som medförfattare).
Under 1926 arbetade Le Corbusier med utformningen av ett bostadsområde för arbetare i Pessac utanför Bordeaux. Området Quartiers modernes Frugès skulle bestå av 130 standardiserade hus. 1927 bad tyska Werkbund honom bygga två hus i experimentområdet Weissenhof i Stuttgart. Samma år vann han delat förstapris i tävlingen om Nationernas förbunds byggnad i Genève. Hans bidrag avslogs dock senare.

1928 utsattes Le Corbusiers projekt för Mundaneum för häftig kritik från El Lissitzky och tyska, schweiziska och tjeckiska funktionalister. Efter ett triumfartat besök i Moskva fick han i uppdrag att rita Centrosojuz, som stod klart först 1936. 1929 arbetade han med ett projekt för lågkostnadshus med metallstomme. Samtidigt byggde han lyxvillan Villa Savoye i Poissy.

På höstsalongen 1929 visade han ett antal möbler som han formgivit tillsammans med Charlotte Perriand och Pierre Jeanneret för ”det moderna hemmet”: fåtöljen Grand Confort; en vilstol; en schäslong; standardskåp. Han höll en serie föreläsningar i Buenos Aires och Rio de Janeiro och gav ut dem 1930 under titeln Précisions sur un état présent de l’architecture et de l’urbanisme. Han arbetade samtidigt med stadsplaner för Rio de Janeiro, Montevideo och São Paulo.

Folklighetens poesi och de stora projekten (1930-1945)

1930 gifte sig Le Corbusier med Yvonne Gallis och blev fransk medborgare. Under samma period fick han flera uppdrag för flerfamiljshus och offentliga byggnader: Cité de Refuge för Frälsningsarmén, Pavillon Suisse i Cité universitaire, Immeuble Clarté i Genève, lägenhetshuset på Rue Nungesser-et-Coli i Paris (där han bodde på översta våningen fram till sin död), Rentenanstalts kontorsbyggnad i Zürich och ett bostadskvarter med terasser, nära Alger. De två sista uppdragen utfördes aldrig. Hans tävlingsbidrag för Sovjeternas palats i Moskva förkastades 1932, efter att han utarbetat en plan för staden 1930 på uppdrag av Moskvas sovjet. Projektet och artiklar som publicerats från 1931 i tidskrifterna Plans och Prélude presenterades 1935 tillsammans med studien Ferme Radieuse – som gällde en omorganisation av jordbruket – i boken La Ville Radieuse.

På 1930-talet presenterade han den kontroversiella ”Plan Obus” med ett antal förslag för Algers urbanisering. Han utarbetade också planer för Antwerpen, Genève och Stockholm. Han la även fram ett förslag för utbyggnad av Zlín-dalen i Tjeckoslovakien. 1933 deltog han i den 4:e internationella kongressen för modern arkitektur (CIAM 4). De beslut som togs på kongressen sammanfattade han sedan i boken Charte de Athènes 1942. 1934 försökte han träffa Benito Mussolini i Rom.

Under samma period övergav han 20-talshusens enkla geometriska former och introducerade istället motiv som hämtats från hans studier av traditionell folklig byggnadskonst, till exempel det aldrig förverkligade projektet Casa Errázuriz i Chile (1930), Villa de Mandrot i Le Pradet (1929-31) och det lilla weekendhuset i La Celle-Saint-Cloud (1934-35). Hans måleri förändrades också i delvis surrealistisk riktning.

Intrycken från USA-resan 1935 presenterade han två år senare i boken Quand les cathédrales étaient blanches, voyage au pays des timides. När han besökte Rio de Janeiro 1936 fick han i uppdrag att rita en byggnad åt hälso- och utbildningsdepartementet. Den byggdes senare under ledning av Lucio Costa. I Frankrike försökte Le Corbusier få Léon Blums socialistregering att godkänna ett projekt för sanering av slumområdet îlot insalubre no.6. När detta misslyckades ritade han Pavillon des Temps nouveaux till Världsutställningen i Paris 1937 där han i synnerhet visade sin Plan de Paris 37. 1938 presenterade han ett sista projekt för Alger, en skyskrapa i Quartier de la Marine. 1941 reste han till Vichy som var marskalk Pétains nazistvänliga regerings huvudstad. Han stannade där i 18 månader och försökte få gehör för sina tankar om bostäder och markanvändning. 1943 grundade han Assemblée des Constructeurs pour une Rénovation Architecturale (ASCORAL) som skulle ägna sig åt återuppbyggnaden av landet efter kriget. 1944 var han ordförande för Commission d’urbanisme du Front national des architectes, ett organ som inrättats av den franska motståndsrörelsen.

Mot en konsternas syntes (1945-1960)

1945 arbetade Le Corbusier på återuppbyggnadsplaner för städerna Saint-Dié, Saint-Gaudens och La Rochelle-La-Pallice. Ingen av planerna utfördes. Samma år fick han uppdraget att bygga Unité d’habitation i Marseille. Det är det första av Corbusiers stora bostadskvarter och stod inte klart förrän 1952. Tillsammans med träsnidaren Joseph Savina från Breton skapade han 1946 sina första skulpturer. Han gjorde sina första gobelängkartonger 1948.
Han besökte USA 1946 och arbetade på projektet för FN-högkvarteret i New York. Det byggdes slutligen av Wallace Harrison. 1949 skissade han på sommarhus för den bergiga udden Roquebrune-Cap Martin, där han byggde en enkel sommarstuga åt sig själv. Han ritade sin första religiösa byggnad med kapellet Notre Dame du Haut i Ronchamp (1950-55) – ett manifest för en ny skulpturell form – och klostret Sainte-Marie de la Tourette i Eveux-sur-l’Arbresle (1953–60).

1951 inbjöds han till Indien där man bad honom rita delstaten Punjabs nya huvudstad, Chandigarh. När stadsplanen var klar koncentrerade han sig på Kapitolium och ritade byggnaderna för högsta domstolen, sekretariatet och lagstiftande församlingen samt, slutligen, monumentet Öppna handen. På 1950-talet ritade han också ett antal byggnader i staden Ahmedabad: Mill Owners’ Association Building, konstgalleriet och Villa Sarabhai och Villa Shodhan.

Efter det misslyckade projektet i Frankrike med en paviljong för konsternas syntes i Paris 1950 byggde Le Corbusier de två Maisons Jaoul i Neuilly (1952). Användningen av rött tegel i husen anknyter till folkliga material. 1950 publicerade han det första bandet i sin bok om mått- och proportionssystemet Modulor som han baserade på gyllene snittet och mänskliga mått. Han hade arbetat med Modulor sedan 1942. Hans sena texter blev alltmer självbiografiska, till exempel Poème de l’angle droit (1955), L’Atelier de la recherche patiente (1960) och den fortsatta utgivningen av hans samlade verk, Oeuvre complète, som påbörjades 1930.
Hans Poème électronique (Elektronisk dikt) tonsattes av Edgar Varèse och uppfördes i Philipspaviljongen som han ritat tillsammans med Iannis Xenakis till världsutställningen Expo58 i Bryssel. Med Nationalmuseet för västerländsk konst i Tokyo kunde han 1957 slutligen förverkliga det ”museum för obegränsad tillväxt” som han laborerat med sedan Mundaneum 1928. Han byggde ytterligare två versioner av det i Indien.

Minne och kreativitet i hans sena verk (1960-1965)

I sina sista projekt återvände Le Corbusier på ett fruktbart sätt till vissa av purismens motiv och återupplivade formsträngheten från de tidiga bilderna – också när han utforskade nya former i sitt måleri. Han utnyttjade flitigt de egna idéerna, till exempel öppna planlösningar, och hans syn på staden utvecklades fortfarande när han 1962 började rita ett sjukhus för Venedig. 1959 fick han i uppdrag att bygga Carpenter Center for the Visual Arts i Cambridge, Massachusetts, som stod klart 1962. Han ritade även en utställningslokal, Centre Le Corbusier, åt konstsamlaren och galleristen Heidi Weber i Zürich som invigdes 1967.

Efter Nantes-Rezé (1955) och Berlin-Charlottenburg (1958) byggdes två andra versioner av hans Unité d’habitation, en i Briey-en-Forêt (1961) och en i Firminy (1967). Kulturhuset i Firminy byggdes 1965 och kyrkan Saint-Pierre påbörjades 1971 men invigdes inte förrän 2006.

Mot slutet av Le Corbusiers liv arbetade hans ateljé på Rue de Sèvres på flera projekt som aldrig förverkligades, till exempel ett hotell och konferenscenter där Gare d’Orsay ligger i Paris (1961), en datacentral för Olivetti i Rho i närheten av Milano (1961), ett konferenscenter i Strasbourg och Frankrikes ambassad i Brasilien (1964).

1962 visade Musée d’art moderne i Paris en retrospektiv med hans samlade verk, en utställning som gav stark genklang i hela världen. Le Corbusier tillbringade somrarna vid Cap Martin på franska rivieran. Det var också här på stranden som han dog den 27 augusti 1965, drabbad av ett slaganfall under en simtur.