Hemliga laboratorium

Le Corbusier utmärker sig bland 1900-talets stora kulturpersonligheter genom sina radikala idéer om byggnader och städer och sitt rika oeuvre, men också genom sitt breda verksamhetsområde. Han var pionjär för en ny arkitektur och strävade efter att tolka maskinålderns metoder och värderingar utan att för den skull bryta med de historiska grundidéerna för proportion och komposition. Det ständiga målet var att försöka uppnå ett poetiskt uttryck.

Han har ritat närmare 400 byggnads- och stadsplaner, och uppförda i ett dussin länder finns 75 byggnadsverk. Försöken att vinna allmänhetens gillande har samtidigt utmynnat i ett 40-tal böcker, översatta världen över, samt hundratals artiklar, däribland många av de texter som haft djupast inflytande på den moderna arkitekturen och diskursen.

Men den arkitekturrevolution Le Corbusier stod bakom hade aldrig brutit ut, om det inte varit för det han 1948 kallar sin ateljés ”hemliga laboratorium”, där han tillbringade hela förmiddagen innan han övergick till skriv- och ritarbetet. Hans mest anmärkningsvärda innovationer inom arkitekturen avspeglar upptäckter gjorda i målningarnas tvådimensionella rymd och under skapandet av de skulpturer Joseph Savina sedan utförde. Det gäller alltifrån leken med grundformerna i 1920-talets puristiska parisvillor till Ronchamp-kapellets skulpturala former på 1950-talet.

I utställningen undersöks hur Le Corbusiers verk förhåller sig till hans utforskande av måleri och skulptur. Den lyfter fram växelverkan mellan de uttryckssätt han studerat under närmare sex decennier, från konst till stadsplanering, genom arkitektur och möbeldesign. Det samspel som fanns i hans arbete mellan arkitekturens former och utforskandet av målerisk och skulptural form, återskapas mot bakgrund av de mest klargörande faserna i den konstnärliga produktionen, från de första villorna ritade för Pariseliten till hans enda förverkligade stadsprojekt, stadskärnan i den nya staden Chandigarh från 1950.

Stockholm lär ha varit aktuell två gånger under Le Corbusiers karriär, men vid inget av tillfällena förverkligades idéerna. I tävlingen om förnyelsen av stadskärnan 1933 kunde han utveckla grunddragen för Ville radieuse [Strålande staden], framtagen fem år tidigare för Moskva. Planerandet av Ahrenbergpaviljongen 1961 banade väg för de tankar om utställningspaviljonger han länge umgåtts med, samtidigt som hans vision om det urbana landskapet började utkristalliseras.

Le Corbusiers intresse för museiarkitektur förtjänar i det här sammanhanget särskild uppmärksamhet. Det var ett koncept han ständigt funderade på, från 1928 under planeringen av Mundaneum fram till de sista veckorna i livet, när han skissade på ett museum för modern konst i Paris. En samling teckningar och ett urval samtida modeller visualiserar hur tankarna utvecklades.

Le Corbusier och museerna

Resorna under ungdomen förde Le Corbusier till museerna i Wien, München, Paris och Berlin, som teckningarna i hans skissblock vittnar om. Under hela sitt liv intresserar sig Le Corbusier starkt för det moderna medium utställningen utgör, och utarbetar från 1920-talet en mängd museiplaner, både som utopiska projekt och som konkreta beställningar.

Alltifrån Mundaneum, som han planerar 1928 åt den belgiske filantropen Paul Otlet, till 1960-talsverken, arbetar han parallellt med byggnader av två olika slag. Den första typen är upplyst rakt uppifrån och har spiralformad planlösning, med tanken att byggnaden därigenom får obegränsade möjligheter att växa. Den andra typen är en paviljong med origamivikt tak.

Den andra typen var ursprungligen tänkt som en paviljong för konsternas syntes – en idé Le Corbusier drev då – som föreslogs för Paris 1950, och slutligen överfördes till Ahrenbergpaviljongen i Stockholm, vilken inte blev verklighet, samt till Le Corbusier- centret i Zürich, som blev klart efter Le Corbusiers död. I planerna förenas förmågan att utnyttja det naturliga ljuset och att beakta besökarens väg längs hela den arkitektoniska promenaden från sal till sal.

Carpenter Center för Harvarduniversitetet

Den katalanske arkitekten och tidigare assistenten till Le Corbusier, José Luis Sert, kontaktar 1959 Le Corbusier för att be honom rita byggnaden till ett centrum för bildkonst, i närheten av universitetsområdets äldsta del.

Le Corbusier antecknar att ”museets takspiral ska bli en led med planteringar och stenpartier som anlagts i landskapet och utgör landskapet”.

Han är mån om att hans enda amerikanska byggnad ska visa den armerade betongens förtjänster. Tack vare de ”ytterst eleganta och mycket rena” gjutformar som används omintetgör han de anklagelser om brutalism som riktades mot honom vid den här tiden.

Möbler av Le Corbusier, Charlotte Perriand och Pierre Jeanneret

En dag år 1927 knackar den unga formgivaren Charlotte Perriand på hos Le Corbusier för att visa sina teckningar. Hon har gjort sig ett namn med sin Bar sous le toit [Bar under taket], visad på Höstsalongen samma år.

Redan på Höstsalongen 1929 presenterar sedan Le Corbusier, Charlotte Perriand och Pierre Jeanneret ett gemensamt förslag för en bostads inomhusutrustning. Standardskåpen från Esprit nouveau-paviljongen 1925 har ritats om och kompletterats med en serie stolar som snart skulle komma att serietillverkas av Thonet. Den bekväma Grand confort-fåtöljens tjocka dynor utgör en förbättring av de asketiska första stålrörsmöblerna från Tyskland. Och schäslongen med formgivning härledd från sjukvårdens undersökningsbritsar välkomnar de nya kroppsställningar som garçonne-modet tillåter.

De här möblerna har blivit klassiker och tillverkas i dag av firman Cassina S.p.A., under överinseende av Le Corbusier-stiftelsen.

Reminiscenser och skaparkraft i de sena verken
(1960–1965)

Man märker en viss nostalgi i Le Corbusiers mångfacetterade verk under 1960-talet, när han oftare är i målarateljén än på sitt arkitektkontor, där han ger sina unga assistenter allt friare händer. Han återkommer till ämnen från sin puristiska måleriperiod och läser på nytt Don Quijote, Iliaden och Nietzsches Så talade Zarathustra.

Landskapet blir centralt i hans verk och han bemödar sig om att inkludera omgivningen, oavsett om det gäller Lyons berg för Touretteklostret, Forez kullar för Firminykyrkan eller Venedig, där det sjukhus han börjar skissa på 1962 återger hans tankar från 1930-talet om den historiska staden.

Trots erkännande från hela världen tycks Le Corbusier nu mer tungsint och inåtvänd, att döma av hans sena författarskap. Det är symptomatiskt att den bok han äntligen gör klar för utgivning under sin sista sommar i livet är en av de allra första han skrev under resor längs vägarna på Balkan och Italien, nämligen Voyage d’Orient [Orientenresa].

Föremål med ”poetisk verkan”

Föremål mycket olika de välordnade gitarrerna, glasen och buteljerna börjar uppträda i Le Corbusiers stilleben efter purismen.

Han skriver 1960: ”De fragment av naturliga ämnen, stenbitar, fossil, trästycken, ting misshandlade av elementen, hopsamlade vid vatten, sjöar och hav […] som ger uttryck för fysiska lagar, slitage, erosion, sönderfall och så vidare, har inte enbart plastiska egenskaper, utan också utomordentligt poetisk potential.”

Dessa former, alltifrån det oändligt uttänjda krabbskalet på taket i Ronchamp till de enkla motiven för målningarna, upptar Le Corbusiers intresse och anger huvuddragen i hans skulpturala verk.

Purismen och den vita arkitekturen under 1920-talet
(1917–1929)

Le Corbusiers första målning La Cheminée (1918) inleder studiet av de typobjekt och enkla geometriska former han och Amédée Ozenfant använder sig av i sina målningar. Samtidigt väcker han sensation med sina artiklar i Esprit nouveau, där han kommer med slagord som ”Ett hus är en bostadsmaskin”.

Sedan han upptäckt den nederländska gruppen De Stijl riktar han 1923 in sig mot en mer abstrakt arkitektur med stora färgfält och glasväggar, men inför också i husen idén om en arkitektonisk promenad, som inspirerats av Akropolis i Aten.

Förutom förverkligade projekt i betong, som Dom-ino-husen och Citrohan, tar Le Corbusier fram planer inriktade på stadsmodernisering, exempelvis Plan Voisin för en ombyggnad av Paris centrum. Som en nu offentlig person får han beställningar på hus till Pariseliten, exempelvis Villa Stein-de-Monzie och Villa Savoye. Anmärkningsvärt nog återspeglar ritningarna till dessa byggnader ofta hans puristiska stilleben.

Nationalmuseet för västerländsk konst i Tokyo

I april 1954 får Le Corbusier beställning på ett museum i Ueno-parken i Tokyo för Kojiro Matsukatas franska konstsamling, som beslagtagits av Frankrike under andra världskriget.

Hans förslag är att ”i gynnsam närhet skapa de tre väsentliga delarna i ett modernt kulturcentrum: ett museum och en paviljong för tillfälliga utställningar omkring en förenande prisma i form av ett Boîte à miracles [Drömskrin] (en plats för forskning inom teater, musik, elektronik, dans och så vidare)”.

Den väsentligaste delen av arbetet med projektet inriktas på ljusinsläppet, som består av ett system med dubbla lanterniner som leder dagsljuset mot salarna. Ytterväggarna får sedermera fasader av prefabricerade stenbeklädda betongplattor.

Ahrenbergpaviljongen i Stockholm

När den svenske industrimannen och samlaren Theodor Ahrenberg och hans hustru Ulla 1961 beställer ett museum tar Le Corbusier upp ett tema han gjort utkast till i flera av sina projekt, nämligen idén om ett stort parasolltak som sträcker sig över byggnadens olika delar.

Enligt planen skulle ett veckat ståltak framtaget av ingenjören Louis Fruitet vila på pelare över lådformer. Måtten på dem skulle vara multipler av ett baselement med sidmåttet 2,26 m – Modulorsystemets grundmått. Lådelementen skulle ha fönster och flerfärgade plattor av emaljerad stål. En ramp skulle förbinda våningsplanen och ge tillfälle till en arkitektonisk promenad med utsikt över staden och hamnen.

En relativt trogen bild av hur detta skulle ha sett ut får man av en nära besläktad byggnad, nämligen den paviljong som byggdes till galleristen Heidi Weber i Zürich, och som blev klar först efter Le Corbusiers död.

Filmen Architecture d’aujourd’hui

År 1930 börjar den unge filmregissören Pierre Chenal arbetet med tre korta stumfilmer, som senare får stöd av paristidskriften L’Architecture d’aujourd’hui [Dagens arkitektur], grundad samma år av André Bloc. Den mest kända av filmerna handlar om Le Corbusier, och i den försvaras och illustreras arkitektens mest slående aforismer, exempelvis ”Ett hus är en bostadsmaskin”.

Le Corbusier visas i filmen sittande vid ratten på sin bil, en Avions Voisin C 12, när han kommer fram till villan Stein-de Monzie. Filmen visar också villorna Savoye och Church, som illustration till ”fem punkter i en ny arkitektur”, formulerade 1927. När han presenterar modellen till sin Plan Voisin för Paris framställs han som en demiurg som med en handrörelse omvandlar städerna. Filmmusiken har Le Corbusiers äldre bror Albert Jeanneret komponerat.

Chenal – med det ursprungliga namnet Philippe James Cohen – föddes 1904 i Bryssel och dog 1990 i Paris. Han gjorde en lysande karriär i Frankrike, innan han för att undkomma rasförföljelsen flydde till Argentina. Hans mest framstående filmer är L’homme de nulle part (1937), Les mutinés de l’Elseneur (1936) och Le dernier tournant (1939).

Bostadsenheten i Marseille

I Le Corbusiers bok La Maison des Hommes [Vår bostad] 1942 formuleras planen för bostadsenheten unité d’habitation eller cité-jardin verticale [den vertikala trädgårdsstaden] – ett av de självmotsägande uttryck han gärna håller sig med – och 1945 är ritningen klar. Ministern för återuppbyggnad och stadsplanering, Raoul Dautry, beställer då en prototyp som ska ge tillfällig bostad åt de Marseilles-invånare som förlorat sina hem i kriget.

De 337 etagelägenheterna med dubbel höjd är sammanfogade enligt en fackverksprincip och stommen är i armerad betong. Interiört löper breda ”gator”. Av dem används en för gemensam service. Förskolan ligger högst upp i byggnaden, som kröns av en terrass med utsikt över Marseillebukten med omnejd.

Bostadsenheten präglas av många experimentella inslag. Le Corbusier utgår från Modulor- systemets mått och proportioner när han ritar elementen, en raffinerad plan som motverkas en smula av den enkla betongkvalitet entreprenörerna använder. Trots de skrovliga ytorna, avtrycken från brädformarna och de staplade gjutbäddarna hävdar han att rå, eller brute, betong är vackert.

När det gäller interiören är bostadsenheten ett kollektivt arbete. De inbyggda köksskåpen är formgivna av Charlotte Perriand, och Jean Prouvés trappor kompletteras med eleganta hyllor.

Le Cabanon och kapellet i Ronchamp

På ett bordshörn i en liten matservering på Franska rivieran gör Le Corbusier år 1951 planritningen till en cabanon, hydda, ”på en klippa där vågorna slår”. Den har Modulormått – 3,66 x 3,66 x 2,26 m – och inuti finns enligt honom ”det finaste en arkitekt kan komma på”. Exteriörens rustika timmerelement och möblerna tillverkades på Korsika och transporterades till platsen.

Mot viken vetter två fyrkantiga fönster, med spegelförsedda fönsterluckor som får dem att verka dubbelt så stora. Insidan består av ett enda rum med väggfast säng, tvättställ och bord. Till fotografen Brassaï säger han 1952 förebådande: ”Jag trivs så bra i min hydda att jag antagligen kommer att sluta mina dagar här.” Och mycket riktigt är det på stranden nedanför han dör.

År 1950 får Le Corbusier uppdraget att restaurera kyrkan i Ronchamp i östra Frankrike, som förstördes under striderna 1944. Han inför idéer inspirerade av den organiska världen – taket erinrar om ett krabbskal han hittat på Long Island och kombineras med en flygplansvinges konstruktion. Men under projektets gång minns han också Topkapipalatsets vattenkastare han sett 1911 i Konstantinopel, Serapistemplet vid Hadrianus villa och den tjocka murväggen på den lilla moskeen Sidi Brahim i El Atteuf som upptäcktes 1931. Han orkestrerar en procession upp mot helgedomen som en erinran om Akropolis i Aten.

År 1955 förklarar han för ärkebiskopen i Besançon att han överlämnar ”ett kapell i hederlig betong, måhända blandad med djärvhet, helt visst med mod ”, men också full av fyra decenniers erfarenhet. Notre-Dame du Haut är i själva verket två kyrkor i en. Utsidan fungerar som en stor absid för pilgrimsvandrarna och insidan välkomnar de trogna med ett enkelt glädjefyllt skepp badande i det ljusspel av färger som tränger in genom sydväggen.

Le Corbusiers skulpturer

Vid krigsslutet uppmuntrar Le Corbusier Joseph Savina, en möbelsnickare från Bretagne som han ansåg hade ”fint skulptörsinne” att utföra några av hans teckningar i skulptural form. ”Skulptur nr 1”, kallad Petit homme [Liten människa] är en figur från en målning gjord 1931. Arbetssättet når sin fulla mognad när Savina 1946–1947 omvandlar målningen Ubu I från 1942 ett tredimensionellt verk.

Skulpturerna är av målat trä och blir med åren allt större. De utgör ämne för en ständig brevväxling och breven är illustrerade med teckningar. I dem ber Le Corbusier ofta skulptören att rätta till och se över vissa delar. Ibland protesterar han mot Savinas egna uppslag. I ett brev 1952 bedömer han ett arbete som ”mycket vackert, vilt och poetiskt”, men förebrår honom för att använda färgerna alltför ”omständligt” och tillägger: ”Man ska sträva efter finess och samtidigt behålla kraften. Det är när allt förenklats till det yttersta som proportionerna kommer i dagen. Att förenkla innebär att klassificera, rangordna, rensa bort och ställa i ordning.”

Tjurperioden

I ateljén på Rue Nungesser & Coli utgör den «sträva rena huden» på mellanväggens byggstenar bakgrund till målningarna. Väggen är «vardagens vän» och harmonierar med de konstverk som är under arbete. Efter 1945 kommer vissa puristiska teman tillbaka i Le Corbusiers måleri och han återvänder periodvis till typobjekten, ger dem andra färger och fortsätter leken med kvinnliga gestalter.

Nya teman dyker också upp, som när han målar Ubu, en gestalt skapad av författaren Alfred Jarry, och framför allt perioden med « tjurarna », där man anar visst inflytande från Picasso. År 1958 skriver han till Ronald Alley, konservator på Tate Gallery i London, att serien började med «ett fotografi av en målning i höjdled från 1920 betraktad från sidan. Så småningom trettio år efteråt inträdde en gradvis deformation, när jag tänkte på något helt annat och särskilt på hur viktigt det är när det gäller mänskliga gestaler att ha tillgång till ett ‘bestiarium’. Och när jag en vacker dag upptäckte en tjur på mina målningar framstod det som helt utanför min kontroll».

Stadsplanering

Fram till 1920 var Le Corbusier uttalat för en pittoresk stadsbebyggelse, enligt Camillo Sittes teorier. Påverkad av diskussioner i Berlin och som reaktion på hur han uppfattar amerikanska städer, börjar han föreställa sig stadsplanering som en sammansättning i stor skala av isolerade byggnadsverk, och förorda att existerande storstäder behandlas med radikala ”kirurgiska ingrepp”.

Hans Plan Voisin för Paris som presenterades 1925 vid Exposition des Arts décoratifs väcker anstöt när han föreslår att den franska huvudstadens historiska kärna ska ersättas av en samling skyskrapor med glasfasad. På begäran av de sovjetiska myndigheterna omvandlar han 1930 planen till en standardmodell han kallar Ville radieuse [Strålande staden] och ritar varianter för Genève, Anvers och Stockholm. För Rio de Janeiro, och senare också för Alger, tar han fram mer organiska planer som svarar mot platsernas respektive topografier.

I och med en beställning från Jawaharlal Nehrus regering får Le Corbusier 1950 äntligen möjlighet att tänka ut en hel stad, Punjabs nya huvudstad Chandigarh. Med utgångspunkt från sina observationer av indiska byar omprövar han den kvartersindelning som tidigare föreslagits av amerikanen Albert Mayer, och inför ett hierarkiskt system med sju vägar, skilda åt beroende på trafik. Framför allt har Le Corbusier med uppförandet av Capitols regeringsbyggnader förverkligat sitt mest omfattande monumentkomplex. I anläggningen av detta ser man återspeglingar av hans studium av det antika Roms stadsplan.

Centrosojuz

Le Corbusiers Moskvabesök i oktober 1928 blir en triumf. De ryska deltagarna i tävlingen om konsumentföreningarnas säte Centrosojuz begär enhälligt av ledaren Izidor Ljubimov att han ska anförtro beställningen åt Le Corbusier. Denne tar fram flera förslag tillsammans med moskvarkitekten Nikolaj Kolli, som kommer att följa byggnadsarbetet.

Bristen på moderna material lamslår byggnadsarbetet under flera månader och sätter stopp för Le Corbusiers system för ”respiration exacte” [exakt luftväxling]. Men planens väsentligaste delar byggs, framför allt de extraordinära ramperna. Byggnaden lovprisas av konstruktivisterna men fördöms av den stalinistiske ledaren Lazar Kaganovitj som tycker att den ser ut som en ”tjock rosafärgad sugga på för korta ben”. Det är den största av alla byggnader Le Corbusier ritar före andra världskriget.

När Le Corbusier 1931 inbjuds att delta i tävlingen om Sovjeternas palats tar han fram en enastående ambitiös plan, men i och med omsvängningen mot socialistisk realism 1932 godkänns inte längre en sådan ”kongresshangar”, som den kallas i kommunistpartiets dagstidning Pravda.