Motstånd: förr och nu
Motstånd: förr och nu
Vad betyder ”motstånd” för dig?
Är det en kvarleva från 1960- och 70-talen, från en tid när det fanns en tydlig skiljelinje mellan vänster och höger? Eller är begreppet ständigt aktuellt? Frågan kanske kan omformuleras: Har motstånd varit en oskiljaktig del av samtidskonsten sedan dess – och långt tidigare – fram till idag? Tänk bara på den sociala och estetiska effekten av Géricault’s Medusas flotte eller Delacroix’ Friheten på barrikaden – stora målningar som inte bara speglade djupa samhällskonflikter utan också, på sätt och vis, gav dem en gestalt? Har den här impulsen sitt ursprung i ett nästan tvångsmässigt behov av det som den franska symbolistiska författaren J-K Huysmans beskrev som à rebours, att gå mot strömmen? Har motståndet i själva verket varit ett av de medel som den moderna konsten alltid använt för att särskilja sig – skild från men samtidigt intimt förbunden med vardagslivet?
Text: David Elliott
Utställningen Motstånd har ställts samman av Susan Kismaric och Joshua Siegel och består av verk från Museum of Modern Arts samlingar i New York och ett urval besläktade arbeten ur Moderna Museets samling. Utställningen granskar det komplexa förhållandet mellan konst och motstånd och följer dess uppkomst och sammanhang under de senaste fyrtio åren. Den nyskapande kraften hos unga människor är en viktig beståndsdel i detta – den blev tydlig i Västeuropa och USA på 1960-talet – och fortsätter att vara det än idag. Som framgår av de tidiga affischer, serier och tidskrifter som gjordes av Sture Johannesson, Kjartan Slettemark, Lars Hillersberg, Lena Svedberg och Robert Crumb blev sexuell frigörelse och att röka brass liktydigt med att slåss mot det statiskt och dödande auktoritära – en kamp som Öyvind Fahlström kompromisslöst förde till dess yttersta spets i sina svidande angrepp på världskapitalismens verkningar. Idag är det oidipala inflytandet mindre självsäkert om än minst lika energiskt. Den nya generationen är mindre normativ och mer analytisk, vilket kommer till uttryck i verk av till exempel Lotta Antonsson, Ellen Gallagher och Johanna Billing. Vid sidan om förtrycket från sexuella och etniska stereotyper ger sig de unga här i kast med de skenbart apolitiska ståndpunkterna hos en generation som dränkts i ideologi av sina föräldrar.
Inom tidsramen för den här utställningen ser vi en tydlig rörelse bort ifrån en motståndsidé som grundar sig på ideologiska frågor – till exempel solidaritet i klasskampen, strid mot imperialismen eller motstånd mot diktaturer – och i riktning mot ett mindre entydigt men inte mindre uppriktigt engagemang i frågor om etik och miljö, där det viktigaste är individens röst och öde snarare än kollektivets.
Det var under sent 1960- och 70-tal som detta först blev uppenbart. Innan dess hade både extremhöger och extremvänster dragit en skarp gräns mellan individen och ett slags politik som gjorde anspråk på att tala för alla. Det nya slagordet ”det personliga är det politiska” verkade plötsligt släppa lös en störtflod av verk – av både kvinnor och män – som kretsade kring betydelsen av människokroppen som metafor för frigörelse på alla möjliga sätt. Samhällskroppen och Människokroppen växelverkar med varandra i frihetens gråzoner: i paradoxen att några individers frihet kan leda till massans förtryck, och i motsatsen – att massans herravälde kan leda till det allra värsta förtrycket.
Bra konst har alltid haft ett tvetydigt förhållande till makten: ett behov av att både slicka och bita den hand som föder den. Att hitta de rätta proportionerna i det här är en konst i sig, och naturligtvis ser det olika ut beroende på tid, plats och sammanhang. De sista femton åren har maktrelationerna i världen som helhet förvandlats dramatiskt, och den senaste tidens uppsving för anarkistiska rörelser speglar en tilltagande misstänksamhet gentemot formella strukturer av alla slag. Makten bär både globala och nationella masker och kanske är den inte lika synlig idag som den en gång tycktes vara. Den kompromisslösa profitjakten kan ödelägga miljön, beröva en stor del av världen de mediciner den behöver för att bekämpa sjukdomar, eller leda till de låga lönernas och arbetslöshetens förtryck. Men vad vi ständigt görs medvetna om är symptomen på dessa missförhållanden snarare än vilka som orsakar dem. För att bearbeta detta använder sig konstnärerna ofta av anspelningar eller metaforer, som till exempel i David Hammons’ African American Flag (MoMA) eller African Stand, Eugenio Dittborns Technical Memories eller To Spill II, eller Doris Salcedos betongfyllda säng utan titel.
Det är inte längre så lätt att tro på ”det godas” och ”det ondas” ikoner, på hjältar och skurkar. Världen är mer komplicerad än så och miljontals människors liv står på spel utan att det ens finns något krig. Idag finns ingen Kennedy, ingen Nixon, Chrustjev, Che Guevara, Thatcher, Ho Chi Minh, Enver Hoxha eller Mao Tse Tung, och våra forna hjältars socialistiska realism filtreras först av Pet Shop Boys. Tron att ansvaret för allas vår framtid skulle kunna ligga hos sådana symboler verkar inte bara naiv utan också tämligen antikverad.