Surrealismen

Uttrycken varierade, men ursprunget var gemensamt och utgick ifrån Paris där författaren André Breton skrev det första surrealistiska manifestet 1924. Här samlades unga författare och målare ur Dada-rörelsen. Genom automatisk skrift och drömprotokoll försökte de att komma i kontakt med det undermedvetna. Dröm och verklighet skulle upplösas i en absolut verklighet, en öververklighet (surrealitet). Surrealisterna ville förändra livet och samhället, och frigöra individen.

Giorgio de Chirico var det surrealistiska måleriets främste föregångare. I vad han kallade metafysiska bilder skildrar han redan före första världskriget en fiktiv, spöklik värld i närmast fotorealistiska målningar. Salvador Dalí, René Magritte och Yves Tanguy vände sig till drömmens hemliga bildspråk i en hyperrealistisk figurativ stil, medan Joan Miró skapade ett universum av symbolladdade abstrakta tecken. Max Ernst experimenterade med olika tekniker som frottage och collage och skapade ett måleri bortom måleriet där förvandlingar och metamorfoser är centrala. Han tvingade sig själv att reagera på det oväntade och att utelämna sig åt slumpen.

Inom skulpturen utvecklade Hans Arp ett biomorfiskt formspråk medan Giacomettis klaustrofobiska skulpturer är både våldsamma och erotiskt laddade. Meret Oppenheims och Wilhelm Freddies surrealistiska objekt kan ses som tredimensionella collage där vardagsföremål från skilda sammanhang är sammankopplade och där objekten framkallar sexuella och mörka fantasier. Bellmers fotografier av dockor adresserar tabun, begär och sadistiska teman. Surrealismen var också den första rörelsen som använde rörlig bild som ett nytt medium.

Marcel Duchamp

Marcel Duchamp lämnade måleriet i traditionell mening redan 1913, tjugosex år gammal. Året innan hade han målat Nu desendent un escalier [Naken kvinna som går nedför en trappa]. Målningen visades 1913 på utställningen The Armory Show i New York och väckte stor uppmärksamhet. Utställningen blev senare berömd för att ha introducerat kubismen och det europeiska avantgardet i Amerika. Ändå var Duchamps statiska bild mer inspirerad av Eadweard Muybridges fotografier av motiv i rörelse än av kubismens bildspråk.

Under en tid arbetade Duchamp som bibliotekarie i Paris men då kriget bröt ut i Europa flyttade han till New York, där han fortsatte skapa ready-mades, i vilka han kombinerade vardagliga föremål som han hittat, till nya gåtfulla objekt. Senare skulle Duchamp ta detta ännu ett steg vidare då han presenterade föremål tagna ur sin vardagliga funktion som konst, och genom detta ifrågasatte själva konstbegreppet och föreställningar om vad konst kan vara. Duchamp ställde själv aldrig ut sina ready-mades utan förvarade dem i ateljén, med ett enda undantag: år 1917 lämnade han in sin uppochnedvända pissoar, Fountain [Fontän], signerad R. Mutt, till en utställning på Society of Independent Artists i New York. Verket blev refuserat trots löften om att alla bidrag skulle antas.

Få av dessa tidiga arbeten är bevarade i ”original”. Duchamp ställer frågan om huruvida en konstnär kan göra verk som inte är konst. Med sin svala, kritiska attityd till originalitet, upphovsmannaskap och konstnärsrollen, betonar han konst som en intellektuell verksamhet snarare än en estetisk.

Duchamp och surrealismen

Med Surrealismen & Duchamp fortsätter Moderna Museet dialogen mellan Duchamp och andra konstnärskap i museets samling. Som en av de mest radikala konstnärerna under det tidiga 1900-talet var Marcel Duchamp, vid sidan av Giorgio de Chirico och Max Ernst, en viktig inspirationskälla för de surrealistiska konstnärerna. Duchamp hade tidigt infört slumpen och spel i sitt arbete. Hans ready-mades, där han kombinerade föremål han hittat till nya objekt, skulle på 1930-talet inspirera surrealisterna att utveckla sina symboliskt laddade ”surrealistiska objekt”.

Duchamp ställde inte ut i Europa förrän under 1930-talet men han blev så tidigt som 1922 känd i surrealistkretsar genom André Breton. Breton, som var surrealistgruppens ledare, skrev redan 1934 en överblick över Duchamps verk där han påpekade Duchamps enastående betydelse för den framtida konsten. Vid den här tiden hade Duchamp dragit sig tillbaka som konstnär och tillbringade i stället sin tid med att fullända sitt schackspelande. Han tackade nej till de återkommande inbjudningarna att delta i surrealistgruppen med motiveringen: ”Alla dessa utställningar av måleri och skulptur gör mig sjuk.”

Ändå deltog Duchamp i en utställning av surrealistiska objekt på Galerie Ratton i Paris. År 1937 designade han entrén till Bretons galleri Gradiva i Paris, formad efter konturerna av ett omfamnande par. Året därpå skulle Duchamp också gestalta den legendariska surrealistutställningen Exposition Internationale du Surréalisme som organiserades av André Breton och Paul Éluard på Galerie Beaux-Arts i Paris. Det var den första totalt iscensatta utställningen i konstutställningarnas historia. Duchamps scenografi bjöd in besökarna till en hisnande värld av drömmar, besatthet, överraskningar och faror.

Själv inspirerades Duchamp av surrealisternas arbete i sitt sista stora projekt Étant donnés (1946–66), en installation som bygger på de starka erotiska fantasier som var centrala teman också inom surrealismen. Marcel Duchamp var i perioder nära konstnärerna i surrealiströrelsen, men han förblev självständig och gick hela livet sin egen väg.

Curator: Iris Müller-Westermann