7 Fragments

Verkets titel anspelar på den visionäre franske filmpionjären Georges Méliès och hans mest kända film från 1902 om en månfärd. Méliès levde ett liv präglat av illusioner och magi. 27 år gammal köpte han magikern Robert Houidinis teater i Paris och redan när filmen var helt ny som genre visade han rörliga bilder som en del av sina föreställningar. 1896 hade han börjat göra egen film och trots att han skötte produktionen mer eller mindre själv och med små medel i sin ateljé, skapade han för den tiden hisnande specialeffekter i en rasande fart – 1897 producerade han 78 filmer! Méliès filmskapande, i gränslandet till teater, påminner starkt om Kentridges sätt att likt en performancekonstnär röra sig fram och tillbaka mellan teckningen och kameran under arbetet med sina animationer. Man kan säga att de nio projektionerna är en hyllning till Méliès samtidigt som de bildar ett självreflexivt verk.

Projektionerna i 7 Fragments for Georges Méliès visar nämligen Kentridge själv, vankande av och an i sin ateljé – ibland lustfylld, ibland i vånda och i väntan på att något ska hända eller förlösas. I flera av fragmenten hotar verken att förfalla men tas ändå till vara och tillåts bli en del av skapelsen. Genomgående använder Kentridge det som finns nära till hands och filmerna präglas bitvis av en stumfilmslik humor – han regisserar till och med myror i ateljén. Allt tycks vara möjligt, vilket särskilt tydliggörs i en baklängessekvens där konstnärens verktyg tömmer ett papper på bläck och därmed fylls med potential inför det vita arket. I Journey to the Moon, den längre filmen och Kentridges version av Méliès film med samma namn, samlar han i sin tur upp trådarna ur fragmenten. Baklängessekvenserna får till exempel symbolisera viktlöshet, ett lakan blir fönstret på en rymdraket (vars innandöme således utgörs av ateljén), myrorna ”tecknar” stjärnhimlen där de kryper längs spår av sockerlösning och en av de havererade teckningarna utgör grunden till månlandskapet.

Att på det här sättet i sina verk relatera till det egna skapandet är något som är centralt i Kentridges hela konstnärskap. Redan genom den speciella animationsteknik han utvecklar i Drawings for Projection redovisar han öppet sin egen process. Själva idén bakom att filma teckningarna steg för steg var ursprungligen inte ens tänkt som ett verk, utan kom ur en ambition att dokumentera den konstnärliga processen och ett verks olika stadier. Kentridge har vid flera tillfällen berättat om upplevelsen av att en teckning börjar bra men efter hand kan förlora i fokus, bli tam, för överarbetad eller försiktig. Att ta bilder på teckningarna under arbetets gång var helt enkelt ett sätt att följa arbetet i ateljén, behålla den första impulsen och inte låta det lyckade och intressanta gå upp i rök eller ner i papperskorgen.

Men intresset för den egna skapelseprocessen är också av grundläggande mänsklig och existentiell karaktär. I förlängningen ställer hans förhållande till sina egna bilder frågor kring skapandet och processer överhuvudtaget. Att allting ständigt transformeras och omförhandlas i teckningarna påminner oss om möjligheter. Men om man har alla möjligheter att skapa vad som helst, hur gör man då dessa val? Suddandet och förändringarna i hans animationer kan visserligen ses som ett sätt att undvika valen, en tanke kan så tillåtas resa i flera riktningar samtidigt. Men även här finns en baksida – allting blir tillfälligt, glidande och osäkert.