William Kentridge

Utställningen följer upp William Kentridge deltagande i den på Moderna Museet nyss avslutade samlingsutställningen Africa Remix, i vilken han visade Johannesburg 2nd Greatest City after Paris.

Det verket var en av William Kentridges första animerade kortfilmer och inledde serien Drawings for Projection som löpte likt en röd tråd genom hans samlade produktion, från 1989 till 2003. Tillsammans med hans arbete inom teatern – som scenograf och regissör – kan man säga att serien ligger till grund för de teman som utvecklas i 7 Fragments for Georges Méliès och Black Box/Chambre Noire. I synnerhet gällande skapandet som en ständig process och konstverket som en reflektion kring mänsklighet, minne och historia.

Redan i den första filmen började Kentridge utveckla vad som sedan dess blivit en karakteristisk del av hans arbete; att animera hela sekvenser utifrån ett enda pappersark. Genom att med en fast kamera registrera hur han tecknar, suddar, fortsätter att teckna och gradvis förändrar bilden framställer han de förvandlingsnummer och rörelser som blivit typiska för honom. Det hämningslösa associationsflödet som uppstår när någonting snabbt kan bli något annat påminner närmast om ett barns fantasi – det finns inga stopp i tankarna. Men tekniken har också en mer konceptuell betydelse. I varje ny bildruta ligger spåren från de tidigare kvar som sår eller minnen efter omvandlingar och förändringar, precis som nutiden bär med sig spår av vår historia och vi bär med oss våra erfarenheter.

I stora delar av Kentridges produktion präglas även ämnena av ett intresse för förändringsprocesser, nästan alltid med Sydafrika som utgångspunkt. De nio fiktiva berättelserna om Johannesburg i Drawings for Projection följer till exempel stadens reella samhällsutveckling med sina ytterligheter, många bottnar och öppna ändar. Men den geografiska förankringen låser aldrig verken till en specifik lokal kontext. Historierna fungerar som ramverk för att utforska allmänmänskliga tillstånd och betingelser (sorg, smärta, passion…) snarare än att propagera för en åsikt eller uppfordra en viss moral, vilket annars är så vanligt inom politiskt engagerad konst. Istället för auktoritär information är det bilden, den fysiska rörelsen, ljudet, tiden och dessa elements poesi som är Kentridges verktyg – och som leder till att vi förnimmer verken och reflekterar över det vi ser.