back

Klara Lidén

Klara Lidén
Den 1:a på Moderna: Klara Lidén
Unheimlich Manöver
1 maj - 24 juni 2007

 

Det är ganska märkvärdigt att människor kan leva tillsammans. Varje dag, runt om i hela världen, åker människor tunnelbana eller buss, de väntar vid övergångsställen, står i kö eller kör på rätt sida av vägen. Visst händer det att samvaron går överstyr då och då. Men det är häpnadsväckande att det inte händer oftare.

Ibland tänker jag på detta när jag till exempel sitter i en tunnelbanevagn under rusningstid. Främlingar trängs sida vid sida och de flesta förefaller respektera varandra. Men vad försiggår bakom de kontrollerade kroppsliga fasaderna? Vad händer om någon bryter mot den tysta överenskommelsen och börjar bete sig ”onormalt”?

 

I Klara Lidéns video Paralyzed (2003) ser man henne själv dansa och handlöst kasta sig omkring i ett pendeltåg i Stockholm. Medpassagerarna stirrar på henne, förvånade och kanske skräckslagna. Men det är inte medpassagerarnas reaktioner som är huvudsaken. Inte heller är det något Jackass-skämt. I stället förundras jag över hennes eget beteende som ger intryck av en slags koreografi av inre våndor och uppdämd ilska. Det är som om hon tvingar sig själv att bryta mot normen.

Lidén började studera arkitektur innan hon ändrade inriktning till konst (hon studerar fortfarande på Konstfack i Stockholm) och är fortfarande intresserad av stadsplanering och människors rörelsemönster i staden. Framförallt på vilka sätt som stadsplanerare tillsammans med makthavare styr och kontrollerar rörelseflödet i en stad. Själv säger hon att hon inte fattar att folk går med på att bli så styrda. Kanske hennes uppförande i pendeltågsvagnen var ett sätt att markera ett slags trotsighet mot hur väluppfostrade och anpassade många av oss är, fast utan någon moraliserande pekpinne. Tvärtom använder hon sig själv som exempel utan att fördöma någon annan.

I fotografiet Self-portrait (2004) ser vi henne själv posera likt en blottare med öppen trenchcoat. Men vad hon avslöjar är att insidan av rocken är fylld med olika typer av verktyg. Jag ser henne som en inbrottstjuv redo att gå till angrepp. Eller är hon förresten en bostadslös redo att bygga ett illegalt hem någonstans? Tvetydigheten i bilden inspirerar till många associationer. Liksom i Paralyzed ser vi en person som inte vill bli inlemmad i det vardagliga systemet – inte infångad i ett socialt eller kulturellt reservat.

Det är ingen unik markering. I vår konst- och kulturhistoria finns det många konstnärer som har gjort-det-själv och därigenom skapat alternativa livsstilar. Men vad som utmärker just Klara Lidéns iscensättningar är hennes sätt att blanda sin trotsighet med en självutlämnande ångest. Hon är själv osäker på varför hon vill vara utanför samhällets mittenspår. Samtidigt, när hon bygger ett slags skjul (eller ska man kalla dem barackliknande konstruktioner) både i galleriet Reena Spauling i New York och längs floden Spree i Berlin, förefaller hon uppmana till en typ av illegal aktivism. Ingen byggnadskontrollant har testat hållbarheten i bygget… Men i relation till hennes videor sammanflätas konstruktionernas fysiska bräcklighet med en slags mental skörhet. Saker och ting är tillfälliga och hotar att ständigt kollapsa.

För installationen på Moderna Museet har hon tömt sin lägenhet på 30 kvm på precis alla möbler, köksvaror och pinaler och fraktat dem till museet för att skapa en konstruktion med titeln Unheimlich Manöver. Konstruktionen innehåller även videor som är inspelade just i lägenheten. Till en början kanske man uppfattar handlingen som ett slags självporträtt – titta, här är Klara Lidéns liv! Men snart märker man att det privata omvandlas i det offentliga museisammanhanget. ”Unheimlich” är ett begrepp som Sigmund Freud myntade 1901 och betyder ”kuslig” eller ”hemsk”. Men det kan också tolkas som ”det som inte är hemma”, alltså ett slags ”icke-hem”. Och visst, hennes hem framstår plötsligt inte alls som något privat utan snarare som något allmängiltigt, kanske en tillfällig plats som betyder varken mer eller mindre för den som bor där.

I en av videorna, Bodies of Society (2006), ser man Lidén i en elegant koreografi metodiskt slå sönder en cykel inne i lägenheten. Just känslan av att hennes hem egentligen är ett ”icke-hem” understryks ytterligare. Men jag associerar också till privata hem i allmänhet. Vad är det som försiggår där bakom fasaderna? Vad tillåts man göra i det privata som man inte får göra i offentligheten? Aggressiviteten som Klara Lidén uppvisar för naturligtvis tankarna till det privata våld som göms undan i hemmet. Men kanske också till en vilja att slå sönder barriären mellan det privata och det offentliga i mening att öppna upp för en social transparens som försvårar maktmissbruk av olika slag, i det privata i lika hög utsträckning som i stadens offentliga rum.

John Peter Nilsson

 

Till höger: Klara Lidén

Bodies of Society, 2006, DVD, 4:50 min

© Klara Lidén