Henri Matisse, Fernand Léger, Alexander Calder och Martha Graham

Matisse hävdade ofta att färgen är ett eget motiv i sig själv. Som ung hade han fascinerats av de japanska kräpptygernas färger som var ”uttrycksfulla men inte nödvändigtvis beskrivande”. Han hävdade senare att han fått sin första konstnärliga uppenbarelse från Orienten. Intressant nog finns det uppenbara paralleller mellan Matisses stora collage från 1953 och den scenografi och dräkter i orientalisk stil som han producerade 1920 för Ryska balettens föreställning Näktergalen med musik av Stravinsky.

När Alexander Calder kom till Paris 1926 hade han arbetat några år som maskiningenjör i USA. I Paris började Calder producera ”teckningar i luften”, det vill säga små ståltrådsfigurer som senare utvecklades till en hel miniatyrcirkus som sköttes av konstnären själv till musik från en grammofon. Här finner vi cirkusdirektörer, lejontämjare och akrobater inspirerade av Paris vaudeville-scener, men också artister som Josephine Baker.

Calder blev alltmer fascinerad av dansen och scenkonsten och började beskriva sina verk som mobiler eller ballet-objects. Ett tidigt exempel är The White Frame där ett antal geometriska element utför ett slags mekanisk balett inom den ”scen” som den vita ramen utgör. På 1930-talet inledde Calder ett samarbete med koreografen Martha Graham, som vid den här tiden revolutionerade den moderna dansen med helt nya rörelsemönster i USA.