Resenärer i tid och rum

Tillbaka i Paris på 1910-talet befann sig Aguéli mitt i modernismens genombrott. Hans texter anses vara några av de mest unika läsningarna av kubismen. Med sin bakgrund i sufismen liknade han kubisternas analys av tidens och rummets enhet vid en dervisch som med sin virvlande dans tycks öppna rummet mot ett större allt. Aguélis liv blev en resa kantad av utmaningar – att försvara den europeiska avbildande konsten inför sina muslimska bröder, och samtidigt vinna förståelse hos sina kollegor i Paris för den islamiska tanketraditionens storhet.

Nordafrika lockade även ett fåtal kvinnliga konstnärer åren kring sekelskiftet. Siri Derkert, Lisa Bergstrand och Ninnan Santesson reste till Algeriet 1914 precis innan första världskriget bröt ut. Att tre ogifta kvinnor reste ensamma utan manlig eskort ansågs mycket vågat. Samtidigt kunde de i kraft av sitt främlingskap röra sig relativt fritt i den främmande kulturen, kanske friare än i Sverige vid samma tid. Så här uttryckte sig Vera Nilsson under sin resa i Spanien på sent 1910-tal:

Men det är ännu ganska många besvärligheter för en kvinna att resa här. /—/ Många af kvinnorna är avundsjuka på utländskan som icke sitter inom järngaller…som går ensam på gatan och gör vad hon vill. Jag har till och med kunna ta mig större friheter än hemma ty ingen säger annat är att det göra alla i hennes land.