Det litterära museet

I oktober öppnar en stor utställning med Cindy Sherman. Katalogen är ovanlig. Istället för att betona teoretiska tolkningar har vi bett några av vår tids viktigaste författare att spinna vidare på de bilder som möter oss. Här skriver Karl Ove Knausgård och Sara Stridsberg, Miranda July och Lars Norén.

Redan en vecka efter vernissagen dyker Norén upp igen på museet med ett stort urval textfragment som kommer att infiltrera våra rum. Det sker i samband med Stockholm Literature, en helt ny litteraturfestival. Under två dagar, 26–27 oktober, kommer litteratur, konst och vetenskap att mötas i samtal, uppläsningar och performance på Moderna Museet. Litteraturen och konsten lever inte separata liv. Det är viktigt att påminna om och festivalen blir en chans att se vad som uppstår när de drabbar samman.

Ett annat projekt som slår en bro mellan språk och bild är Moderna Museet Essä, ett samarbete med förlaget Axl Books, som använder essäformens rörlighet för att undersöka relationen mellan det skrivna ordet och den visuella mångfald som Moderna Museet erbjuder.

Formatet är alltid detsamma, boken är liten nog att kunna stoppas ned i en ficka och med en kartongstadga som gör att man gärna ställer den i bokhyllan efter avslutad läsning. Färgen på omslaget skiljer böckerna åt – hittills finns de i cyanblått, magenta, gult, svart och rött – men det är förstås innehållet som är det väsentliga, text utan bild som handlar om konst i vitt skilda bemärkelser.

Först ut var Lars O Ericsson med Magritte – Foucault. Om orden och tingen och Sara Danius med Proust – Benjamin. Om fotografin. Den förstnämnda är en betraktelse över René Magrittes förhållande till det vi kallar språk – hans ständiga undergrävande av idén om att en naturlig förbindelse finns mellan världen och de tecken som vanligtvis används för att beskriva den. Sara Danius å sin sida tar sin utgångspunkt i Marcel Prousts legendariska På spaning efter den tid som flytt, som hon konfronterar med en passage hos Walter Benjamin där han introducerar idén om ”det optiskt-omedvetna” – att kameran likt psykoanalysen kan mana fram något dittills fördolt i en människa. Essän utvecklas till en undersökning av konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder och kraften i kamerans mekaniska blick, och placerar in Marcel Proust i fotografins teorihistoria. En tankeväckande läsning, inte minst mot bakgrund av Moderna Museets fantastiska fotografisamling som omfattar mediets hela historia.

”Man skulle kunna säga såhär: Lee Lozano hade ett överskott av energi som fick henne att rastlöst pröva olika tekniker och uttryckssätt. Eller såhär: Lozano vände kappan efter vinden och anammade den konstriktning som var på tapeten i New York för tillfället.” Konstnären Annika von Hausswolffs essä om Lee Lozano är en monolog riktad till en död konstnärskollega och i texten prövar hon flera sätt att tolka Lozanos oeuvre. Det är den tredje boken i serien och blir till ett postumt möte mellan två konstnärer: ”Lozanos bilder rotar runt i mig, mejslar och naglar fast. Bygger upp ett fundament av tillit. De lagar mig och övertygar om att tvingen som är fäst kring min arm skall ha just det här trycket, som en blodtrycksmanschett uppkopplad till ett orakel.”

I samlingen hänger nu Lozanos målning Punch, Peek & Feel (1967–70) vid sidan av Eva Hesses fantastiska Untitled (1965), som är föremål för författaren Mara Lees essä Om Eva Hesse. Hon skriver: ”Eva Hesse är en konstnär som attraherar. Varför? Ung, vacker, ond bråd död. Magiskt och tragiskt. Samtidigt finns det aspekter av hennes konstnärskap som undandrar sig varje försök till objektifiering. Verken som faller sönder, hennes förkärlek för sköra material. Integritet. Arbete, arbete in i det absurda.” Mara Lee konstaterar att humorn och det absurda i tillvaron är en kvalitet i Hesses verk. När vi i samlingen ser hennes verk, förvärvat med hjälp av MMV, tillför den humoristiska aspekten något extra till denna ikoniska skulptur, som samtidigt är en teckning i luften och en av vårt museums mest älskade skatter.

Det senaste bidraget till skriftserien utgörs av ett samtal mellan två konstkritiker ur skilda generationer, Peter Cornell och Frans Josef Petersson. De talar om ett sparsmakat och inte särskilt uppmärksammat konstnärskap, Ulla Wiggens. Moderna Museet har under våren och sommaren lyft fram henne i en Moment-utställning med egenartade målningar från sent 1960-tal, varav museet äger Simultantolkning (1965) och TRASK (1967). Essän Om Ulla Wiggen kan också läsas fristående från utställningen, som en dialog om konsten i vår tid, och om hur våra tolkningar av begrepp som realism och abstraktion fluktuerar.

Så möter språket den bildvärld som är Moderna Museets unika styrka. Vår samling och vår historia blir synliga på ständigt nya sätt.

Ursprungligen publicerad i Moderna Museets Vänners Bulletinen Nr 4, 2013