Medlemmar och vänner till Art et Liberté-gruppen samlade i Konstnärshuset i Darb el-Labbana

Medlemmar och vänner till Art et Liberté-gruppen samlade i Konstnärshuset i Darb el-Labbana, ca 1945 Gelatinsilverfotografi. Christophe Bouleau Collection

Bakgrund Art et Liberté

Art et Liberté: brytning, krig och surrealism i Egypten 1938–1948 är den första större museiutställningen om gruppen Art et Liberté, ett surrealistiskt konstnärs- och författarkollektiv i Kairo. Här kan du läsa om det samhälle som gruppen verkade i och förutsättningarna för hur deras verk kom till.

Art et Liberté bildades den 22 december 1938 i och med offentliggörandet av manifestet Länge leve den urartade konsten. Gruppen försåg en rastlös generation av unga konstnärer, intellektuella och aktivister med en brokig plattform för kulturell och politisk reform. Strax före andra världskrigets utbrott, under det brittiska kolonialstyret i Egypten, deltog Art et Liberté i det globala motståndet mot fascism, nationalism och kolonialism.

Gruppen spelade en aktiv roll i ett internationellt nätverk av surrealistiska författare och konstnärer. Med sin egen definition av surrealism skapade de ett språk i ord och bild som var både globalt engagerat och förankrat i lokala konstnärliga och politiska frågor. Utställningen kastar nytt ljus över modernismen genom Art et Libertés konstnärliga bidrag till den surrealistiska rörelsen.

Den ständiga revolutionen

När Art et Liberté grundades fanns det en etablerad statsunderstödd utställningskultur i Kairo. Den årliga utställningen Salon du Caire, som arrangerades av det konservativa Société des amis de l’art  Konstvännernas samfund  lockade 1927 så många som 55 000 besökare. De statsunderstödda salongerna delade noggrant in konstnärerna efter nationalitet.

Här måste det sägas att reklamen för vilken amerikansk stövelmakare som helst är oändligt mycket mer berörande än de bästa målningarna som visas på den årliga Salon du Caire … Dessa stackare kommer aldrig att förstå att måleriet också är ett sätt att tänka, älska, hata, kämpa och leva.” Ur katalogen till Art et Liberté-gruppens andra utställning, 1941

I linje med surrealismens avvisande av att konsten skulle användas för politisk propaganda protesterade Art et Liberté mot att konst förknippades med nationalistiska stämningar. Gruppen avfärdade även idén om konsten för konstens egen skull, som de ansåg hade lett till en ständig återanvändning av gamla bildallegorier och litterära metaforer som inte på minsta sätt utmanade världen. Vissa av deras mest polemiska texter var riktade mot konstnärer som tillhörde detta läger och som hade befäst en inhemsk kanon som Art et Liberté ville omformulera eller rent av utplåna.

Inbjudningskort till Arte et Liberté-gruppens tredje utställning
Inbjudningskort till Arte et Liberté-gruppens tredje utställning, 1942 Tryck på papper. Henein-Fahri collection. Foto: Centre Pompidou/Bertrand Prévost
I dessa tider, när det enda som tas på allvar nästan överallt i världen är kanonernas röst, måste vi tillåta en viss konstnärlig strömning att ge uttryck för sitt oberoende och sin livskraft.” Georges Henein, ur katalogen till Art et Liberté-gruppens första utställning, 1940

Kanonernas röst

Art et Libertés frihetspatos förstärktes av de fascistiska ideologier som inte bara hade Europa i ett fast grepp utan även hade varit på frammarsch i Egypten sedan början av 1930-talet. Kairo var inte någon krigsfront, men Egypten befann sig ändå i krig eftersom det var ett brittiskt protektorat. Landet var förpliktat att ställa sina nationella resurser och hela sin infrastruktur till britternas förfogande. 1941 var 140 000 soldater stationerade bara i Kairo, och militären med sina stridsvagnar syntes överallt på gatorna.

En djupgående upptagenhet av kriget och förödelsen som följde i dess spår var ett huvudtema i allt som Art et Liberté skapade, även i litteratur och karikatyrer. Surrealistiska skildringar av slagfält och bilder av förstörelse fångar det ångestfyllda tillstånd som kriget framkallade. Flera medlemmar i Art et Liberté som drabbades av personliga förluster och tvingades fly, reflekterade över sina erfarenheter i dödsmetaforer och gripande bilder av apokalypsen.

Nudes
Samir Rafi, Nudes, 1945 Olja på duk © Samir Rafi
Surrealismen innebär en fara för vår ständigt växande civilisation som vi inte får nonchalera … Vi måste frukta den och bekämpa den på samma sätt som vi fruktar och bekämpar kommunismen, ty varje nation som godtar och uppmuntrar dess utveckling är utan tvivel på väg rätt ned i det moraliska förfallets moras.” Recension av Art et Liberté-gruppens andra utställning, The Egyptian Gazette, 2 april 1941

Fragmenterade kroppar

Kairo vid den här tiden var en stad som utmärktes av extrem ekonomisk ojämlikhet. En liten skara feodala jordägare och affärsmagnater ägde de flesta tillgångarna medan mer än hälften av befolkningen levde i yttersta fattigdom. Art et Liberté ansåg att denna orättvisa resursfördelning främst berodde på att medelklassen hindrade samhällsutvecklingen. Därför var revolutionen ett verktyg som behövdes för att rasera bourgeoisiens övervälde.

I linje med surrealismens uppror mot borgarklassens förkärlek för symbolism och naturalism framställde gruppen den mänskliga kroppen som fragmenterad. I de traditionella stilar som de vände sig mot avbildades alla figurer på ett idealiserat vis. Art et Liberté målade vanställda, lemlästade eller förvridna gestalter i syfte att ge en skarp illustration av de ekonomiska orättvisor som härskade i deras samhälle.

Portrait surréaliste
Mayo, Portrait surréaliste, 1937 Olja på duk © Mayo /
Bildupphovsrätt 2018
Composition Surréaliste
Inji Efflatoun, Composition Surréaliste, 1942 Olja på duk © Inji Efflatoun

Den fragmenterade eller utmärglade kroppen som motiv blev en bärare av både social och konstnärlig protest. Art et Liberté skildrade kroppen i ett tillstånd av vånda i våldshärjade omgivningar. Mot bakgrund av att andra världskriget samtidigt brutit ut och bilder spreds på stympade soldater, slagfält och förstörelse fick målningarna en ännu starkare innebörd.

Den subjektiva realismen

Art et Liberté menade att surrealismen i sin kärna var både en uppmaning till social och moralisk revolution och en konströrelse. De myntade en term för att karakterisera en ny form av surrealism: subjektiv realism.

Den ledande Art et Liberté-teoretikern Ramses Younane beskrev 1938 surrealismen som en rörelse i kris och menade att den kunde indelas i två spår. Det första, som bäst exemplifierades av Salvador Dalís och René Magrittes absurda bilder, var enligt Younane överdrivet sökt och lämnade inget utrymme för den ohejdade fantasin. Det andra spåret, där man använde sig av automatisk skrift och teckning, betraktade han som för självcentrerat och inte tillräckligt inriktat på kollektivt bemäktigande.

Utan titel, olja på duk
Ramses Younane, Utan titel, 1939 Courtesy H. E. Sh. Hassan M. A. Al Thani collection, Doha © Ramses Younane
Olja på duk
Mayo, L'oiseau, 1937 Olja på duk © Mayo / Bildupphovsrätt 2018

Younane såg behovet av en ny sorts surrealism, och denna subjektiva realism, som han kallade den, utmärktes av att konstnären avsiktligt införlivade igenkännbara symboler i verk som kommit ur omedvetna impulser. Kamel El-Telmisany, en annan Art et Liberté-teoretiker och konstnär, karakteriserade metoden som fri konst.

Gruppmedlemmarna använde termerna –  subjektiv realism och fri konst –  om vartannat för att utveckla ett eget bildspråk. Denna nya ”kollektiva mytologi”, som Younane också kallade det hela, gav ett tydligt uttryck åt konstnärens ansvar i samhället.

Mahasseb Il-Sayyidah
Abdel Hadi El-Gazzar, Mahasseb Il-Sayyidah, ca 1950 Olja på kartong © Abdel Hadi El-Gazzar
Bland de surrealistiska målarna finns det en grupp som intalat sig att de ska ägna all sin kraft åt att sammanställa allt som är oförenligt. Sedan har vi ’automatisk teckning’. […] Slutligen föreslår vi den ’subjektiva realismen’, där objektiva element blandas med mänskliga inslag så att surrealismen ges en djupare och fullständigare innebörd.” Ramses Younane, ghayat al-rassam al-‘asry (Den samtida konstnärens syfte), 1938

Stadskvinnan

Flera framträdande konstnärer inom Art et Liberté och flera av dess mecenater var starka kvinnliga personligheter, exempelvis Amy Nimr, Marie Cavadia Riaz och Lee Miller. De använde sig av sina internationella nätverk och spelade en viktig roll när surrealismen introducerades i Egypten. Genom livaktiga salonger som de höll i sina hem sammanförde de flera Art et Liberté-konstnärer som de även stödde ekonomiskt. Dessa föregångare bidrog till gruppens starka feministiska ställningstagande, som tydligt kom till uttryck i många av deras publikationer, exempelvis al-Tatawwur och Don Quichotte.

Under krigsåren drevs många kvinnor till följd av svår fattigdom in i prostitution. Den utsatta prostituerade, eller ”stadskvinnan” som Georges Henein beskrev henne i sin dikt St. Louis Blues, är ett tema som utforskas i ett stort antal Art et Liberté-målningar.

Nude
Kamel El Telmisany, Nude, 1941 Olja på duk © Kamel El Telmisany
Untitled
Fouad Kamel, Untitled, 1942 Olja på kartong © Fouad Kamel

Gruppen lyfte fram de prostituerades lidande genom att återge dem som ensamma gestalter i surrealistiska omgivningar, en del genomborrade av spikar, andra söndertrasade av monsterliknande träd. Till skillnad från surrealistiska yttringar i vilka den dominanta manliga blicken framställde den kvinnliga kroppen som ett sexobjekt, kritiserade gruppen erotiseringen av kvinnor. Art et Liberté belyste de prostituerandes utsatthet genom att avbilda dem som föremål som skadats av manlig konsumtion.

”Stadskvinnans röst tränger igenom längs hela horisonten.
Hon säger att hon brinner av lust att återse sin flod.
Hon vill berätta för honom om armbanden som svider på hennes armar. Och om den brännande sömnlösheten som gör hennes ögon tomma och som endast skulle förjagas genom frestelsen att döda vissa älskare som inte är förmögna att förstå någonting annat än hennes kropp.”

Georges Henein, ”St. Louis Blues”, Déraisons d’être, 1938

Gruppen för samtidskonst: ”En egyptisk konst”

1946 var några Art et Liberté-medlemmar med och bildade ett oberoende kollektiv som var aktivt fram till mitten av 1950-talet med namnet Le groupe d’art contemporain (Gruppen för samtidskonst). En del av medlemmarna, exempelvis Abdel Hadi El-Gazzar, Hamed Nada och Samir Rafi, skulle senare komma att tillhöra Egyptens ledande moderna konstnärer. Gruppen för samtidskonst avvek från surrealismen genom att främst använda lokala motiv och symboler hämtade från traditionellt konsthantverk.

I Egypten finns det för närvarande olika konstnärliga riktningar som försöker utveckla en nationell rörelse inom konsten. Det är inte svårt att skapa en egyptisk nationalkonst om konstnären förstår våra särskilda problem och skildrar dem med utgångspunkt i det som utmärker en modern miljö och mentalitet.” Abdel Hadi El-Gazzar, ”Vers un art spécifiquement égyptien”, Loisirs nr 21, våren 1950

Efter kriget blev frågan hur det är möjligt att göra autentisk egyptisk konst en angelägenhet för konstnärer och intellektuella. Detta förstärktes av revolutionen 1952 och det nationsbyggande projekt som följde i dess spår.

Gruppen för samtidskonst lyckades få allmänheten att uppfatta deras verk som den första sant egyptiska konsten. Men de viktigaste konstnärerna i Art et Liberté, som hade upplösts 1948, ansåg att Gruppen för samtidskonst höll på att bli ett språkrör för en ny form av nationalism.

Ni känner alla till dessa gråaktiga och avskalade skåp som ibland innehåller kraftiga transformatorer eller högspänningskablar och på vilka det sitter en varningsskylt med texten: ’Livsfara. Tillträde förbjudet.’ Nåväl! Surrealismen är någonting på vilket en hand med oräkneliga fingrar som svar på denna varning har skrivit: ’Risk för liv. Tillträde påbjudet.’” Georges Henein, Bilan du Mouvement Surréaliste, 1937

Den surrealistiska fotografin

Från mitten av 1930-talet använde Art et Liberté-fotografer som Ida Kar, Hassia, Ramzi Zolqomah, Khorshid och Van Leo tekniker som solarisation och fotomontage, som hade blivit centrala inslag inom den surrealistiska fotografin. Lee Miller, som bodde i Kairo från 1933 till 1939, arbetade nära Art et Liberté och gjorde några av sina mest betydande surrealistiska fotografier under denna period.

Portrait of Space, Al Bulwayeb, Near Siwa, Egypt
Lee Miller, Portrait of Space, Al Bulwayeb, Near Siwa, Egypt, 1944 © Lee Miller Archives, England 2017

Gruppens medlemmar skapade bilder där de i surrealistiska miljöer utforskade den mänskliga formens sönderdelning och det främmande i det välbekanta. Många surrealistiska fotografer använde så kallat primitiva masker och föremål för att kritisera den eurocentriska, koloniala världsuppfattningen. På ett liknande sätt tog Art et Liberté fotografin till hjälp för att kritisera den nationalistiska exploateringen av det faraoniska Egypten. Genom lekfulla kompositioner och absurda sammanställningar utmanade de betraktarens invanda sätt att se på antika monument och föremål.

Georges Henein

Den surrealistiske poeten och provokatören Georges Henein spelade en viktig roll när Art et Liberté grundades. Han föddes i Kairo 1914, och då hans far var egyptisk diplomat och hans mor en egyptisk­ italiensk antifascist fick Henein tidigt uppleva vad världsmedborgaranda innebar. Under hans första år i livet pendlade familjen mellan Egypten, Italien, Spanien och Frankrike. Redan 1934 började han introducera surrealistiska idéer i Egypten via olika publikationer, två år innan han träffade den franske surrealistledaren André Breton. 1936 var Henein bland dem som undertecknade La vérité sur le procès de Moscou, en deklaration som svar på Moskvarättegångarna som de stalinistiska kommunisterna iscensatte mot Trotskij.

Henein höll sitt betydelsefulla föredrag Bilan du Mouvement Surréaliste i Kairo den 4 februari 1937, och det var ett slags halvofficiell invigning av den surrealistiska rörelsen i Egypten. Detta följdes den 22 december 1938 av offentliggörandet av Art et Libertés manifest Vive l’art degenere (Leve den urartade konsten) som till största delen skrevs av Henein.

1947 anförtroddes han av Breton sekretariatet i CAUSE, en internationell sammanslutning för efterkrigssurrealister. Heneins lojalitet mot Breton bröts 1948 till följd av allt större meningsskiljaktigheter. Denna brytning tillsammans med lokala politiska utmaningar ledde slutligen till att Art et Liberté upplöstes.

Bildskrift

Ett av kännetecknen för Art et Liberté är den nära förbindelsen mellan deras bildkonst och deras litteratur. Till exempel byggde flera av Georges Heneins texter på bilder hämtade från verk av några av gruppens målare, exempelvis Kamel El-Telmisany, Amy Nimr och Mayo. Heneins surrealistiska dikter föranledde i sin tur några av Art et Libertés mest anslående konstverk, gjorda av Inji Efflatoun och Ramses Younane. Likaså försåg Albert Cosserys litterära skildringar av den rådande fattigdomen flera av gruppens målare som Fouad Kamel, Abdel Hadi El-Gazzar och Robert Medley med gripande ämnen.

The Incantation
Abdel Hadi El-Gazzar, The Incantation, 1948 © Abdel Hadi El-Gazzar

Mellan 1939 och 1940 producerade gruppen tre nyskapande tidskrifter: Don Quichotte på franska, al-Tatawwur på arabiska och den tvåspråkiga bulletinen Art et Liberté. Från början av 1940-talet och fram till mitten av 1950-talet drev de även två förlag, Les Éditions Masses och La Part du Sable, som distribuerade texter av författare som Albert Cossery, Edmond Jabès, Mounir Hafez, Yves Bonnefoy, Jean Grenier, Philippe Soupault, Gherasim Luca och Artur Lundkvist.

”Faiza blev alldeles upptänd av sina
febriga sinnens plötsliga kaos …
Ljusets låga hade nästan slocknat
och gav ifrån sig svart rök …”

Albert Cossery, La fille et le hashash, 1941

Mer om utställningen