Fotografikonservator om material

Dye Transfer

1875 –
färgpigment i gelatin på papper (halvton)

Från ett färgdiapositiv görs med hjälp av olika färgfilter tre svartvita separationsnegativ. Varje negativ svarar mot blått, grönt respektive rött i diapositivet. Negativen exponeras sedan i kontakt med tre gelatinerade matrixfilmer. I framkallare med härdare härdas gelatinet i proportion till exponering och oexponerat gelatin kan därefter sköljas bort. Filmerna indränks sedan med tryckfärg: den blå med gult, den gröna med magenta och den röda med cyan och pressas samman ner i ett papper med gelatinskikt. Metoden är tidsödande, men ger goda kontrollmöjligheter och ger en mer permanent bild jämfört med färgfotografier innehållande silver.

Dye Tranfer är oftast högblank, karaktäriseras av hög briljans och har en svag reliefkaraktär.

Färgfotografi typ C

Agfacolor, Kodak Ektacolor, Fujicolor etc
1939 –
silver och färgämnen i gelatin på papper

Papper med tre emulsionslager med silverhalogener i gelatin känsliga mot de tre additiva färgerna blått, grönt och rött exponeras genom ett negativ. I en första framkallare bildas färglösa silverbilder i varje lager. I följande bad kopplas kemiskt sammansatta färgämnen i cyan, magenta och gult till de olika lagren. Därefter bleks återstående silver ut, löses upp i fixerbad och sköljs bort.

Färgfotografier typ C har en naturtrogen färgskala, förekommer med olika ytglans och ytkaraktär och har oftast RC-bas (plastad bas).

Färgfotografi typ R

Cibachrome 1963 – 1991
Ilfochrome 1991 –
silver och färgämnen i gelatin på papper

Papper med tre emulsionslager med silverhalogener i gelatin både känsliga för och med färgämnen i de additiva färgerna blått, grönt och rött. Vid exponering genom ett färgdiapositiv formas latenta bilder i lagren vilka omvandlas till metalliskt silver i framkallaren. Sedan bleks icke förbrukade silversalter och färgämnen ut, löses upp i fixerbad och sköljs bort.

Färgfotografier, typ R karaktäriseras av att oexponerade delar, t ex papperskanter, är svarta och av en mustig kontrastrik färgskala. De förekommer både med högblank yta på polyesterbas och svagt grängad yta på RC-bas (plastad bas).

Gelatinsilverfotografi

1882 –
silver i gelatin på papper

Papper belagt med en emulsion av ljuskänsliga silverhalogener i gelatin. Silversalterna kan vara silverbromid, silverklorid eller en kombination. Papper med silverklorid är mindre känsligt och används därför vid kontaktförfarande och papper med silverbromid (och silverklorid) till förstoringar. Mellan emulsion och pappersbas finns ett barytlager med bariumsulfat, som hindrar bilden att sjunka ned i pappersfibrerna och som ger bilden dess vithet och ytstruktur. I mörkrum exponeras papperet i kontakt eller med uppförstoring. Sedan framkallas bilden i kemiskt alkaliskt bad varvid exponerade silversalter övergår till metalliskt silver. Därefter fixeras kvarvarande ljuskänsliga salter ut och sköljs bort. Efterföljande toningar medför tonförändringar och oftast högre hållbarhet eftersom stabilare silverföreningar uppstår.

Gelatinsilverfotografier förekommer i en mängd olika varianter av ytstruktur och ytglans, tonomfång och gradation. Bildtonen påverkas av val av papper, framkallare och additiva toningar eller infärgningar.