Group 2
Marlene. Ur serien Café Lehmitz

Anders Petersen, Marlene. Ur serien Café Lehmitz, 1967-70/1986 © Anders Petersen

Åter till verkligheten

Utställningen Åter till verkligheten innehåller drygt 300 fotografier från 1970-talet, alla ur Moderna Museets samling av fotografi. Den ger oss inblick i en rad verkligheter, fotografpersonligheter och utsagor om livet och konsten. Fotograferna i utställningen representerar den klassiska svartvita fotografin.

De har arbetat med mediet på olika sätt och utvecklat skilda vägar att uttrycka sig genom den fotografiska bilden. Efter andra världskriget hade street photography och den subjektiva fotografin starkt påverkat den generation fotografer som inledde sina karriärer på 1960-talet och som hade sin höjdpunkt under 1970-talet, innan den postmoderna fotobaserade konsten slog igenom i början av 1980-talet. Titeln Åter till verkligheten anspelar på att fotograferna vid denna tid alltid utgick från, eller återkom till, den verklighet de befann sig i. Många letade efter nya vägar att dokumentera det verkliga livet – andra försökte hitta möjligheter att göra bilder bortom det vardagliga. Det finns en viss utveckling inom perioden där vi under slutet av 1960-talet och in i 1970-talet fortfarande ser en dominans av de mer tydligt dokumentära projekten, medan vi mot slutet av 1970-talet och in i 1980-talet kan hitta de subjektiva, surrealistiskt påverkade eller kroppsnära motiven. I denna historiska utställning finns det också möjlighet att återupptäcka den traditionella, analoga fotografiska bilden som varit den dominerande tekniken fram till 2000-talets början, och som är något helt annat än de digitalt bearbetade, ofta iscensatta, stora färgbilder som många av dagens fotokonstnärer skapar. Däremot kan man se att många av de frågeställningar som 1970-talets fotografer arbetade med fortfarande upptar dagens utövare: frågor kring form och innehåll, subjektivitet och objektivitet, konst och politik.

Anders Petersen, Arthur Tress, Larry Clark

Anders Petersen, Marlene. Ur serien Café Lehmitz, 1967-1970 © Anders Petersen
Arthur Tress, Mother and son, Princeton, 1967 Arthur Tress
Larry Clark Billy Mann. From the Tulsa series, 1971 © Courtesy of the artist and Luhring Augustine, New York

Begreppet ”dokumentär” var centralt under perioden. Det användes flitigt i debatten och används fortfarande när man försöker beskriva många av fotografernas verk. Dokumentärfotografin har en lång historia med rötter i USA på 1890-talet och en blomstring under 1930-talet, genom det uppmärksammade amerikanska projektet Farm Security Administration (FSA). Termen lånades från filmen och började användas mer regelbundet i slutet av 1920-talet för att karakterisera en viss typ av fotografi. Grundläggande för genren är tron på fotografiet som en möjlighet till objektiv skildring av verkligheten och att man genom fotografiska projekt skulle kunna dokumentera och avslöja dolda orättvisor i samhället. Tolkningarna av begreppet är många och genren har under senare år omvärderats och kritiserats av fotograferna själva och av andra konstnärer och teoretiker. Man ifrågasatte bland annat att människor, som inte hade möjlighet att representera sig själva, utnyttjades och därmed blev till objekt. Den dokumentära praktiken byggde också på fotografiets förmodade omedelbarhet och sanning. Under 1970-talet blev förhållandet mellan konst och sanning allt mer centralt hos de aktiva fotograferna och de som betraktade bilderna, vilket ledde till en långsam förändring och utveckling av den dokumentära genren.

I utställningen presenteras större kollektioner av fotograferna Larry Clark, Ann Christine Eek, Ralph Gibson, Paul Hill, Walter Hirsch, Kenneth Josephson, Chris Killip, Eva Klasson, Duane Michals, Bill Owens, Hasse Persson, Anders Petersen, Milton Rogovin, Melissa Shook, Antanas Sutkus och Arthur Tress. Övriga fotografer finns representerade med ett mindre antal bilder. Därtill visas ett litet urval av bilder av betydelsefulla föregångare i fotohistorien till denna grupp av fotografer. Intressant att konstatera är att många av föregångarna fortsatte sin verksamhet in i 1970-talet och verkade parallellt med dem som skulle slå igenom och ta över fotoscenen.

Den amerikanska fotografin utvecklades starkt under perioden och fick en stor och entusiastisk publik. Det skedde en institutionalisering i USA och många intendenter, gallerister, redaktörer och kritiker började arbeta mer professionellt med fotografi. Detta gällde även i Europa. John Szarkowski, inflytelserik chef för fotoavdelningen på Museum of Modern Art i New York mellan åren 1962 och 1991, producerade utställningar med bland andra Diane Arbus, Robert Frank, Lee Friedlander och William Eggleston. De fick avsevärd inverkan på många yngre fotografer och på hur man definierade mediets estetiska möjligheter. I utställningen får vi möta allt från Larry Clarks inträngande, nakna och kontroversiella fotografier av hans missbrukande vänner i hemstaden Tulsa, Bill Owens humoristiska och ifrågasättande dokumentationer av det perfekta amerikanska förortslivet, Milton Rogovins bilder av invånarna i Lower West Side i Buffalo, till Kenneth Josephsons emblematiska ”bilder i bilder” (Images within Images) som är en reflektion över representation och sanning i den fotografiska akten. Ralph Gibson finns likaledes bland de fotografer som kom fram vid den här tiden med sina mörka, surrealistiska bilder med fokus på erotik och mystik. Hans roll som utgivare av en rad fotoböcker fick också betydelse. En liknande surrealistisk tematik finns i Arthur Tress bildvärld av udda existenser och absurda miljöer. Duane Michals inflytande på synsättet att kameran kunde användas för ett mer konceptuellt bildskapande kan inte överskattas. Han undersöker i sina bildberättelser det ogripbara i människans tillvaro och fotografierna har ofta handskrivna, poetiska texter med utsagor om död, drömmar, sexualitet och kosmos. Fotografin blev mer och mer självklar i konstnärliga sammanhang från 1960-talet och framåt. Andy Warhol är en av dem som använde fotografiska bilder som utgångspunkt för många av sina verk och han arbetade likaså med polaroider och bilder från fotoautomater. Hans fotografier var nästan aldrig arrangerade, utan mer en dokumentation av vardagliga motiv och miljöer, utifrån en snapshot-estetik. I det fotoalbum i två volymer som Andy Warhol skänkte till Moderna Museets samling 1968 finns flera hundra svartvita fotografier från hans liv på the Factory av bland andra fotograferna Billy Name och Stephen Shore. I denna tradition kan man placera Carl Johan De Geer, hans livfulla modebilder och projektet Med kameran som tröst (1979) eller Otmar Thormanns bilder av hundar med sina mer eller mindre excentriska ägare samt även i viss mån Walter Hirsch och hans sätt att arbeta i serien London -67 den 13 april kl 09.00 till 23.00 1967.

I Moderna Museets omfattande samling av fotografi finns med andra ord många av periodens mest framträdande fotografer representerade. Att samlingen är stark när det gäller bland annat amerikansk och svensk fotografi från 1970-talet ligger i samlingens historia. Under 1971 inrättades Fotografiska Museet (FM) som en egen avdelning inom Moderna Museet. För första gången kunde man driva en kontinuerlig utställningsverksamhet av fotografisk bild. Fram till 1998 fungerade FM som en fristående avdelning inom Moderna Museet. Då omorganiserades museet och flyttade in i den nya byggnaden, och därmed blev fotografisamlingen en integrerad del av museets övriga samling. Namnet ”Fotografiska Museet” togs bort. Under de första två decennierna producerade man fyra till fem utställningar varje år med både historisk och samtida fotografi. Några exempel på betydelsefulla utställningar för museet och samlingen var Ralph Gibson (1976–77), Duane Michals (1980), Helen Levitt (1985) och Larry Clark (1986). Ett antal studieresor som intendent Leif Wigh gjorde till USA i mitten av 1970-talet ledde till avgörande möten med fotografer och så småningom till utställningar och inköp. Till samlingen förvärvades exempelvis 1982 portfolien American Roads med tjugo fotografier av lika många fotografer, som tog upp traditionen från Walker Evans där det amerikanska landskapet och landsbygden dokumenterades med inlevelse och känsla.

De kvinnliga fotograferna har haft en stor plats i Moderna Museets utställningshistoria. År 1981 presenterade man exempelvis Se dig om i glädje. Sex fotografer – sex temperament med sex kvinnliga fotografer. I den deltog bland annat svenskfödda Birgitta Ralston med sin serie Masker (1974–77). Hon var en av många elever till Minor White och tydligt inspirerad av hans undervisning och teorier om fotografi. Amerikanska Melissa Shooks bilder tillhörde den nya amerikanska fotografin på 1970-talet och visades också i utställningen. Hon arbetade med personliga teman, som handlade om hennes egen situation, hennes kropp, familjen och särskilt dottern Krissy. I samband med utställningen 1981 donerade hon en större kollektion av sina dagboksbilder till Moderna Museets samling. Eva Klasson gjorde en kort och uppmärksammad karriär i Paris i mitten av 1970-talet med en serie intima närbilder av sin kropp, som hon ställde samman i en artist’s book med titeln Le troisième angle (1976). I denna utställning 2009 visas även verk av Judy Dater, Ann Christine Eek, Monica Englund, Gretchen Garner, Nan Goldin, Denise Grünstein, Irina Ionesco, Graciela Iturbide och Lilo Raymond. Fokus ligger alltså på amerikansk och svensk fotografi, men inslag av nordisk och baltisk fotografi förekommer också. Närheten till Östeuropa och Baltikum har gjort att samlingen av fotografi i Moderna Museet har ett intressant urval när del gäller denna fotografi och vi visar exempelvis Antanas Sutkus starka dokumentationer från sitt hemland Litauen och Reine Välmes bilder från kommunistiska parader i Estland. Det finns en spänning i utställningens bilder mellan öst och väst – mellan Östeuropa och USA.

Bakgrunden till de trender vi kan se utvecklas under 1970-talet fanns i den humanistiska fotografin vars ämne var att dokumentera människan och de spår hon lämnar. Stilen utvecklades från 1920-talet och fram till 1960-talets början. Bildtidningarna Life, Look, Picture Post, Paris Match, eller svenska Se, bidrog till att efterfrågan på fotografier från exotiska platser och aktuella händelser ökade. När gränserna öppnades efter andra världskriget blev det möjligt för fotograferna att resa med sina kameror. De stora städerna Berlin, Paris, London och New York blev mötesplatser för skapande och prövande av nya idéer för fotografin och där verkade många av fotohistoriens mest kända fotografer, som Bill Brandt, Brassaï, Henri Cartier-Bresson, André Kertész och Paul Strand. De unga fotograferna läste bildtidningarna, studerade fotoböcker och de som kunde reste ut för att lära och arbeta. En av höjdpunkterna för denna typ av fotografi var den betydande och mycket populära utställningen The Family of Man (1955) på Museum of Modern Art. Bland hjältarna fanns också de framgångsrika modefotograferna som publicerades i påkostade modereportage i de ledande modemagasinen. William Klein, Helmut Newton och Irving Penn är några av dem som kom att inspirera många yngre fotografer genom sina respektive stilar och arbetssätt. Ett exempel är Lennart Durehed som under några år var assistent hos Penn, tog intryck av dennes arbetsmoral och sedan utvecklade sin egen fotografi med inriktning på ytor, rum och arkitektur. Den humanistiska rörelsen uppfattades så småningom som sentimental och när den politiska situationen förändrades med Vietnamkriget och andra konflikter ledde det till att fotograferna tog ställning på ett annat sätt. Detta är tydligt i den engelske fotografen Chris Killips fascinerande porträtt av människors vardag runt om i Storbritannien eller hans landsman Paul Hills personliga landskapsbilder. Vi hittar det även i den svenske fotografen Hasse Perssons stort upplagda reportage från USA, där han visar upp frihetsmarscher, krigsveteraner, gay-power, presidentkampanjer och människorna som levde i dessa händelser.

Liksom inom många konstnärliga områden låg Sverige lite efter den internationella utvecklingen. Efter 1968 skulle många svenska fotografer komma att arbeta mer politiskt medvetet och den dokumentära fotografin blev stark, nästan dogmatisk till sin natur. Det kom till nya organisationer som exempelvis Fotograficentrum, vilka vid sidan av de etablerade institutionerna samlade, sålde och ställde ut fotografi. Bland dem som representerar den dokumentära fotografin under perioden finns Hans Alenius, Yngve Baum, Jens S Jensen, Björn Myrman och Odd Uhrbom. Ann Christine Eeks djupgående bildreportage från det forna Jugoslavien är också exempel på detta sätt att arbeta. Verksamheten vid Fotografiska Museet fick under denna period utstå mycket kritik därför att många ansåg att man hade en alldeles för estetisk syn på fotografi, genom att visa konstfotografi helt enkelt, och att den dokumentära fotografin inte var tillräckligt representerad. En klimax för detta blev debatten kring utställningen Bländande bilder (1981) med en lång katalogessä på temat realism av Leif Wigh.

Christer Strömholm är en stark profil i svensk fotografi, som i slutet av 1940-talet via grafiken kom in på fotografin. När han periodvis levde i Paris under 1950-och 60-talen utvecklade han en mer street photography-liknande stil och det är nu han gjorde sina berömda porträtt av de transsexuella vid Place Blanche. Han genomförde flera fotografiska resor under första hälften av 1960-talet till bland annat Japan och USA. Tidigt började han ge egna fotokurser på Kursverksamheten i Stockholm, en verksamhet som utvecklades till den ryktbara Fotoskolan, vilken utexaminerade cirka 1 200 elever mellan åren 1962 och 1974. Undervisningen byggde i stora delar på den tyske läkaren, fotografen och pedagogen Otto Steinerts arbetsmetoder, där det konstnärliga, personliga och subjektiva skapandet hos studenterna betonades, vid sidan av det fotografiska hantverket. Denne producerade under 1950-talet tre omfattande utställningar med modern fotografi under det övergripande begreppet Subjektive Fotografie. Bland hans många adepter fanns svenskarna Christer Strömholm och Jan Fridlund. Christer Strömholms bilder och metod har inspirerat generationer av svenska fotografer, vilket betyder att den subjektiva rörelsen under lång tid har funnits som en stark underström i svensk fotografi. I denna utställning får vi möta några av Strömholms elever och vänner: Dawid, Kenneth Gustavsson, Walter Hirsch, Gerry Johansson, Eva Klasson, Anders Petersen och Gunnar Smoliansky. Anders Petersen är kanske den som tydligast har fört Strömholms arv vidare och vi visar här hans genombrottsserie från Café Lehmitz i Hamburg, vilken kom ut som bok redan 1978.

I Moderna Museet samling av fotografi finns alla dessa fotografer och många andra representerade med några av sina bästa verk och det är ett privilegium att få arbeta med och visa denna fotografiska skatt.

Mer om utställningen