Förköpsbiljett krävs för tillfälliga utställningar. Det är en av åtgärderna vi vidtar för att minska smittspridning av coronaviruset. Läs om vad som gäller inför ditt besök

En resa inom ram

 

EN RESA INOM RAM
Text: Karin Mamma Andersson

Jag kommer inte ihåg exakt när jag för första gången höjde på ögonbrynen inför Dick Bengtssons konst.

Det måste ha varit någon gång under mitten av 1980-talet då jag arbetade som museivakt på Moderna Museet, Östasiatiska Museet och Nationalmuseum. Några av de målningar Moderna Museet äger av honom, hängde vid denna tid på utdragbara skärmar i närheten av bokshopen. Om det var lugnt i salarna kunde man roa sig med att titta närmare på allt från Jan Håfströms Farmor, Ola Billgrens A Mediterràneo till Dick Bengtssons Demonstrationståget. Som en sorts tröst för att jag arbetade som vakt i stället för att måla brukade jag köpa kort och kataloger. En av dessa kataloger var en liten en om Dick Bengtssons arbeten.

Denna katalog kom att bli synnerligen viktig för mig och det redan under min tid på Konsthögskolan. I flera års tid inledde jag mina arbetsdagar med en kopp kaffe och en titt i den sönderbläddrade katalogen från 1983 från Moderna Museet. Det är svårt att sätta fingret på vad det var som fängslade mig så. En sak är säker: det var befriande att möta ett konstnärskap som var så prestigelöst, självständigt och fullkomligt osentimentalt. Målning efter målning är målad på ett osmidigt, långsamt och spöklikt vackert sätt. Allt var plötsligt tillåtet och förlåtet, det var bara att måla och lita till sina innersta drömmar och mardrömmar. Jag fick en känsla av att han struntade i vedertagna regler för måleri och helt litade på sig själv.

Våren 1988 hade jag slutat att arbeta extra som vakt och var nu i stället anställd för att klippa gräset i Paradiset. Lars Nittve skulle fylla i några papper åt mig på sitt arbetsrum och jag såg Domburgsviten på hans vägg. Jag reagerade på hur politiskt tydlig den var med kyrkan och hakkorsen. Hur religion, kultur och makt gick in och ut i varandra.

Var det en beskrivning av Mondrians utveckling som konstnär Dick hade målat? Eller var sviten bara en reflektion över vad modernismen stod för?
<
Hakkorset finns i många av målningarna och är alltid lika djupt störande. Dick var dock inte ensam om att arbeta med politiska metaforer. Det var snarare något många konstnärer gjorde under 1970-talet – det var nog ett sätt att stå i kontakt med tidens underströmmar.

Jag ser paralleller till flera av hans generationskamrater, till exempel Bruno Knutman och Sverker Broström. Båda dessa är för mig intressanta, men ingen har på djupet berört mig så som Bengtsson. Det luktar askkopp och svett, och det är inte någon särskilt solig målare man har att göra med, snarare sotig. Inte går det att räkna ut var man har honom, och man är ute på äventyr då man färdas i hans rike. Men det är en resa inom ram. Ändå tycks han förhålla sig helt öppen och utan logik till sina motiv. Ofta bryter han upp kompositionen på ett nästan amatörmässigt vis, ungefär som ett barn men inte alls naivt.

Som tecknare är han säregen och då menar jag självklart teckningen i målningarna. Om du är bekant med hans verk, ser du på en sekund att det är Bengtsson som ligger bakom. På hur han tecknar ett berg, ett ben, en palm eller en trampolin.

Eklektiker eller traditionsbärare? Helt uppenbart är han både och. För min del legitimerade hans hållning min egen. Att låna och ge, blanda och se vad som händer. Ett sorts ostrukturerat eko av historien där högt och lågt spelar på samma villkor. Hela tiden försök till en verklighetsskildring som inte är underordnad verkligheten.

Målningen Early Sunday Morning är en typisk sådan lek med historien. Edward Hoppers målning med samma namn är målad efter en teaterscenografi som antagligen i sin tur är avmålad efter ett fotografi. Det blir som viskleken.

Det här förhållningssättet är i sig inte nyskapande utan något självklart som konstnärer i alla tider ägnat sig åt. Att arbeta med förlagor är så gott som oundvikligt om man inte väljer att utgå från den direkta ”verkligheten”. Problemet är att det ofta lurar en fara i att utgå från förlagor. Det som kan vara en ingång och en tillgång i arbetet kan plötsligt bli något man inte vågar lämna eller frigöra sig från.

Dick Bengtssons Demonstrationståget är snarlik omslaget till tidskriften Bondetåget från 1914. På omslaget finns det fyra symboler, ett i varje hörn. I det vänstra nedre hörnet syns en svastika. Var det den här bilden som satte igång hela hakkorsidéen? Jag hittade den här tidningen i ett antikvariat på Gotland för cirka sju år sedan. Uppriktigt sagt blev jag lite förvånad över hur slaviskt han följt förlagan.

När jag går på utställningar är jag alltid intresserad av hur bilderna är gjorda. Hur färgen är pålagd, vilka penslar och lacker som har använts och vilket underlag bilden är målad på. Jag känner att berättelsen finns också i materialet och här är Dick Bengtsson enastående.

När jag var konststuderande tyckte jag att hans metoder var konstiga. Jag hade till exempel hört att han använde sig av strykjärn för att få fram vissa ytor. Jag testade det men färgen brände oftast fast i strykjärnet, och om den inte gjorde det, krackelerade ytan.

Jag sitter åter och tittar i den tummade katalogen från 1983. Det känns lite märkligt, laddningen är inte längre lika påtaglig.

Den målning jag hela tiden återkom till var Bergsvandrare. Den spökade i många år. Det gick inte att lämna den, och den kändes till slut som min. Jag har målat av så många detaljer från den och ofta funderat över vart personerna i bilden är på väg.

Under studietiden målade jag mycket landskap, både ute i naturen och i ateljén. Förutom Bengtsson tittade jag på Corot, Hill, Josephson, Munch, Osslund och Gauguin. Alla dessa konstnärer är närvarande i Bergsvandrare.

Det dröjde ganska länge innan jag fick se målningen på riktigt. Första gången var på Liljevalchs konsthall där det visades en utställning med konst som Stockholms stad och skolor äger.

Då insåg jag att den bild jag ägnat så mycket tid åt att studera hade helt fel färg. Verklighetens bild är mycket grönare. Fortfarande föredrar jag feltrycket i Moderna Museets gamla katalog, det är i den jag känner mig hemma.

Under åren har jag då och då hittat fotografier som jag tror att Dick kan ha använt som inspiration till olika målningar – några just till Bergsvandrare. Pojken i mitten är nog hämtad från en bok om Hälsingland, inte så underligt med tanke på att Bengtsson periodvis levde i Voxna. Den blonda flickan längst bak skulle kunna vara jag. I många år har jag vandrat i fjällen, och nu senast i Alperna. Det är trist att gå bakom någon och bara se skorna och ryggtavlan på den framför. Ibland är det en förutsättning om man inte kan vägen, men om man vet vart man ska är det så oändligt mycket mer hisnande att gå på egen hand. Avslutningsvis vill jag säga att det har varit ett nöje att följa en konstnär så glittrande av skärpa. Ingen kan lösa hans gåtor, han är ofattbar.

Mer om utställningen