Varför målade Dick Bengtsson svastikor?

Vi har bett Mårten Castenfors, utställningskommissarie och Cecilia Widenheim, intendent, Moderna Museet att reflektera över frågan.

I Dick Bengtssons bildvärld tycks ingen gå fri. Han leder våra blickar till sprickorna i det moderna projektet och det rationella samhällets ideologiska baksidor. Själv föddes han 1936 och växte upp i ett Sverige som än idag kämpar för att bli betraktat som ett neutralt land fullt av ”goda” svenskar, ett land långt från Förintelsens och andra världskrigets verklighet. Som ingen annan skapar Dick Bengtsson subtila kortslutningar mellan funktionalism och fascism, mellan de röda stugornas idyll och brunskjortornas renhetsivran, mellan 30-talets blonda hitlerjugend och det abstrakta måleriet. Han antyder släktskap mellan en auktoritär religionsutövning och modernismens totalitära böjelser. Så här uttryckte han det själv 1983 i en tidningsintervju:
”Mina bilder handlar mycket om verklighetsförfalskning, om idyllen som inte är vad den ser ut att vara.”

I många av hans bilder dyker hakkorset upp vilket lett till både upprörda diskussioner och handgripliga attacker. I diptyken Hatt & Mössfabrik är allt i motivet spegelvänt med ett undantag – svastikan i bildernas nedre kant är och förblir densamma, oavsett världsbild. I Domburgsviten replikerar konstnären en serie målningar av Mondrian. Det börjar med en bild föreställande en katedral och slutar i en abstrakt svart komposition, ett spegelvänt hakkors.

Dick Bengtssons konst är mångtydig. Den ger inga entydiga budskap, inga enkla svar. Snarare söker den upp gråzoner och minerad mark där ideologier blir synliga och till synes harmlösa fasader rämnar. Varför upprör hans konst än idag? Är det för att han inte tydligt förklarar sina intentioner, eller är det för att han tvingar betraktaren att ta ställning?

Mårten Castenfors

Utställningskommissarie

En möjlig förklaring till dessa udda inslag i målningarna är att Dick Bengtsson med t ex hakkorsen ville utmana vårt sätt att se. Genom att lyfta in svastikan i vissa målningar så tillförde han en dynamik som endast en sådan laddad symbol kan väcka. Ingen kan helt enkelt förbli oberörd inför en målning med ett hakkors. Eftersom Bengtsson själv nekade att förklara sina målningar så kan man dock bara spekulera i verkens mening och mål.

En sak är säker: nazismens besudlade symbol bryter effektivt sönder målningarnas stillhet och antyder de mörka underströmmar som ständigt hotar vårt demokratiska samhälle. Med symbolen förstärkte Bengtsson obehaget i målningarnas krackelerade yta. Troligtvis pekade Bengtsson också på hur tid och historia präglar vår blick. Innan nazismens illdåd var som bekant svastikan en uråldrig religiös solsymbol utan politiska implikationer – nu är det kanske den allra mest laddade symbolen vi har och just därför så tacksamt att, som konstnär, sätta under lupp.
Självklart var Dick Bengtsson ingen nazist, snarare en konstnär som inte blundade för det obehagliga och komplexa och som i praktiken visade oss att färg, form och komposition alltid, i någon form, är meningsbärande.

Mer om utställningen