Film som konst som film

Hinnorna i den rörliga bildens sfär blir allt mer porösa: digital teknik har förändrat villkoren och sakta börjat bryta ner etablerade hierarkier och barrikader. Här i Sverige debuterar till exempel videokonstnären Axel Petersén med spelfilmen Avalon i vår. Liksom flera nya regissörer på senare år, bland andra samarbetspartnern Måns Månsson, är han utbildad på Kungliga Konsthögskolan och inte vid en klassisk filmutbildning. Samma sak händer på den internationella filmscenen, där konstnärer som Shirin Neshat och Steve McQueen prisas för sina regiinsatser.

Eija-Liisa Ahtila. Foto: Flippo Zambon

För den flitige filmfestivalbesökaren har denna förändring varit tydlig en längre tid. Allt fler festivaler skapar program för filmiska verk som rör sig i gränstakter – i fjol följde Göteborgs filmfestival i fotspåren på Berlinalens Forum Expanded och Venedigs Orizzonti och startade en sidosektion för konstfilm.

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtilas videoinstallationer –skulle passa väl i dessa sektioner. Verk som Var är var? (2008) undersöker med utgångspunkt i Frantz Fanon postkoloniala perspektiv och genom sin flerdimensionella installationsform perceptionens gränser; Huset (2002), där en kvinnas bil plötsligt får liv utanför hennes hem, leker med filmljud, varseblivning och vansinne.

Filmreferenserna går till reklam och dokumentärer – den som kan sin filmhistoria anar en klassiker som Robert Flahertys Man of Aran (1934) i bakgrunden till Ahtilas installation Fishermen (2007). Verken berättar och utnyttjar skådespeleri utan att bli abstrakta – de tänjer, ifrågasätter och undersöker filmspråkets konventioner.

Venedigs filmfestival tog i höstas alltså ytterligare ett kliv och bjöd in Eija-Liisa Ahtila att sitta i huvudjuryn och bedöma filmer av George Clooney, Andrea Arnold och Roman Polanski – tillsammans med bland andra regissörerna Todd Haynes och Darren Aronofsky.

Hur var den erfarenheten, Eija-Liisa?
– Utmattande. Att se tjugotre filmer på mindre än två veckor är ett ordentligt jobb. Och det var bra filmer, seriöst filmskapande från hela världen. Det är inte bara filmerna utan sammanhanget också: varje film har världspremiär och som jurymedlem ska du vara med överallt – gå nerför röda mattan flankerad av tre lager med fotografer. Dessutom fick jag arbeta med fantastiska regissörer som André Téchiné och Todd Haynes.

Varför blev just du tillfrågad att sitta i juryn?
– En av festivalens kuratorer hade sett min utställning på Jeu de Paume i Paris och rekommenderade mig. Men när jag fick förfrågan blev jag förvånad. Senare fick jag höra att de har för vana att bjuda in en konstnär varje år. Jag förstod att festivalgeneralen Marco Müllers koncept är att presentera filmer utan kategorisering – som filmkonst och rörlig bild.

När jag frågar Eija Liisa Ahtila om filmer som stod ut under de tio dagarna på festivalön Lido så nämner hon förvisso Steve McQueen (vars sexmissbrukarfilm Shame visades inom tävlan), men att hon särskilt fastnade för den grekiska filmen Alper av regissören Giorgos Lanthimos och manusförfattaren Efthymis Filippou. Tillsammans med kollegan Athina Rachel Tsangari har Lanthimos och Filippou i filmer som Alper, Dogtooth (2009) och Attenberg (2010) skapat verk som, inte helt olikt installationer som Ahtilas egen Maria bebådelse (2010), utforskar skådespeleri och roller.

Alperna i filmen – som fick juryns manuspris – är en grupp personer som genom att iklä sig rollen av nyligen avlidna försöker lindra sorgen i deras vänners och anhörigas liv. Ahtila, som inte kände till den grekiska regissören innan, älskade filmen.

– Den var verkligen uppmuntrande för mig. Kanske en dag… Alper ligger nära vad jag själv har gjort i mina installationer. Men jag tycker att det de gör är unikt; jag pratade med Lanthimos och Filippou och nämnde Hans-Thies Lehmanns bok Postdramatisk teater, som de inte kände till. Deras arbete tycks vara mer experimenterande, baserat på vad de tycker är bra eller intressant.

Ser vi dagens gränsöverskridande i den rörliga bildens sfär på gå grund av de tekniska möjligheterna – det så kallade digitala skiftet – som har gjort långfilmskapandet billigare och mer tillgängligt?
– Ja, ju mindre pengar man behöver, desto större frihet har man. Och kvaliteten kan fortsätta att vara bra. Man måste ha en möjlighet att göra ”misstag”, saker som skiljer sig från ordinärt berättande på film. ”Misstag” antyder något som folk inte har tänkt på, eller inte uppfattat och erkänt tidigare. Två eller tre ”misstag” kan sammantaget skapa något nytt.

– Jag tror att de regissörer som prövar film inom konsten, gör det för att det inte bara är tillåtet att göra vad man vill – man förväntas göra något annorlunda. Och jag tror att förändringarna som sker idag också har att göra med att den rörliga bilden börjar bli vårt främsta visuella medium – både i vardagsinformation och inom konst.