Alexander McQueen, Scanners Hösten/vintern 2002-03
© Alexander McQueen

Förord av överintendent Lars Nittve

Vi lever i en fascinerande tid. Begreppen – de där praktiska redskapen som vi använder för att orientera oss i tillvaron med – blir allt ostyrigare. De expanderar och muterar, glider in i varandra och drar sig tillbaka, och i gränslanden mellan dem händer mycket av det som ger oss nycklar till en tidig förståelse av vad det är som pågår runtomkring oss. Av det vi kallar samtiden.

Gränslandet mellan konst och mode är kanske det allra mest dynamiska. En lång rad av vår tids främsta modeskapare gör kollektioner och presentationer, som om de skulle visas i ett konstgalleri eller konstmuseum automatiskt skulle assimileras som konst. Vissa som närmast konceptuella installationer, andra med dragning åt performance, medan åter andra skulle ses i anslutning till den s.k. relationella estetiken, där samspelet mellan betraktare och konstverk ofta är direkt och handgripligt. Det som skulle vara särskiljande eller utmärkande för modet i förhållande till konsten, skulle nog vara den höggradiga visualiteten och det utsökta hantverket. Ögonfröjd är en bristvara i samtidskonsten.

Samtidigt har en rad konstnärer närmat sig modet – inte som en spegelbild av modeskaparnas närmande till konsten – utan snarare drivna av en blandning av lust och olust. Där finns en lust till modets visualitet, men också en fascination kring dess otroliga kraft – sociala, ekonomiska, politiska och sexuella – som både lockar och oroar. Det är inte kläderna det primärt handlar om (och mode är i och för sig förstås något mycket mer än kläder) utan om modesystemet och hur det opererar.

Mitt i denna zon av ömsesidig, om än inte symmetrisk, fascination – nu kan vi nog börja tala om Fashination – rör sig modefotograferna. Några av dem kommer från konstvärlden och rör sig från denna utgångspunkt med jämna mellanrum in på modets huvudarena: modemagasinens glansiga uppslag. För andra utgår rörelsen från modevärlden, men deras bilder fungerar strålande – om än distinkt annorlunda – i konstens vita kub.

Denna utställning, Fashination, har en lång förhistoria. För mig börjar den i samband med förararbetet till utställningen Nutopi på Rooseum – Center for Contemporary Art, i Malmö 1995, en utställning som trevade i gränslandet mellan design och konst. Jag hade sett Maison Margielas tröja, handsydd av arméstrumpor från något år innan och tyckte att den skulle passa bra i sammanhanget. Jag minns inte riktigt varför den inte kom med i utställningen, men så här i efterhand kan jag bara beklaga det. En bra utställning hade blivit ännu bättre. En annan del av förhistorien var Hussein Chalayans video gjord till kollektionen 2000, där möbler genom ett enkelt handgrepp blir kläder, ett verk som var en del slapstick-komedi och en del kommentar till att en allt större del av jordens befolkning lever på flykt. Jag talade mycket om Margiela, Chalayan – och självfallet Alexander McQueen – med konstnären Lars Nilsson, som vid just samma tid arbetade med sitt verk Game is Over för modehuset DAKS i London. Den sista pusselbiten till en rudimentär utställningsidé föll på plats i och med Steven Meisels utställning i London 2001 – överföringen av hans kampanj för Versace från Vogues sidor till White Cubes väggar gav en utställning som jag med lätthet kunde utnämna till den bästa fotobaserade visningen jag sett det året. En utställningsidé för Tate Modern, som jag sedan tog med mig till Moderna Museet, formulerades och ett utställningsteam formerades. Med Lars Nilsson, modejournalisten Salka Hallström Bornold och Moderna Museets intendent Magnus af Petersens i tät dialog, kunde några disparata funderingar få fast form. Fashination växte fram.

Det är viktigt att påpeka att vad som formulerats är inte ett påstående, inte en bestämd utsaga som säger att nu har modet blivit konst – eller konsten mode. Snarare en rad frågor – som säkert leder till fler frågor – men också förhoppningsvis till några svindlande, härliga upplevelser. Om konsten har inspirerat modet till att söka sitt ämne utanför modets domäner – det är uppenbart hos alla de modeskapare som deltar i Fashination – så har modet också inspirerat några av samtidens konstnärer till att tillåta sig en del visuell extravagans, för att inte säga flamboyans.

Jag kan bara säga att det team som har arbetat med Fashination har varit extraordinärt. Till de redan nämnda bör läggas utställningskoordinatorn Lena Essling, vars arbetsinsats har varit helt avgörande för projektets genomförande. Ett varmt tack också till resten av det team från Moderna Museet som har arbetat med utställningen och katalogen: David Amberton, Desirée Blomberg, Nadine Gaib, och Teresa Hahr.

Tack också till Jesper Hiro, Stink Stockholm; Yuko Hasegawa, Kanazawa 21st Century Museum of Contemporary Art; Åse Inde, Energy Projects; Rufus Kellman, Ewa Kumlin och David Neuman för hjälp och insatser i olika faser av utställningen. I samband med samproduktionen med Sveriges Television av Yinka Shonibares verk vill vi särkilt tacka Daniel Alfredsson, Gunnar Carlsson, Pia Ehrnvall, Torbjörn Ehrnvall och Peter Mokrosinski, SVT Fiction; Ozan Sunar och Ann Viktorin, SVT Kultur; Anders Graneld, Teaterförbundet; Lena Dahlström; Karin Erskine; Bo Ruben Hedwall; Ingrid Pling Olson; Lena Rangström, Livrustkammaren; Johanna Thelander och Lisa Torun.

Fashination är dock i ovanligt hög grad kreatörernas – modeskaparna, fotograferna, konstnärerna – utställning. Ett varmt tack till er alla och till era medarbetare, som på olika sätt hjälpt till att realisera Fashination: Vanessa Beecroft; Desirée Heiss och Ines Kaag, Bless; Hussein Chalayan med Milly Patrzalek, Hussein Chalayan; Philip-Lorca DiCorcia; Alicia Framis; Anne Valérie Hash; Martina Ivanow-Hoogland; Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin; Martin Margiela med Patrick Scallon och Peggy Canovas, Maison Martin Margiela; Alexander McQueen med Amie Witton, och Myriam Coudoux, Alexander McQueen; Steven Meisel; Benoît Méléard; Lars Nilsson; Terry Richardsson; Yinka Shonibare; Jun Takahashi med Maki Hamaguchi, Under Cover; Viktor Horsting och Rolf Snoeren med Bram Claassen, Viktor & Rolf.

Sist, men inte minst, ett varmt tack till alla långivare som ställt verk till utställningens förfogande: Centraal Museum, Utrecht; DAKS Simpson Group, London; Pace McGill, New York; Sisley, Milano; Stephen Friedman Gallery, London; White Cube, London

Text: Lars Nittve

Mer om utställningen